Krönika: Ett sorgearbete
Runt omkring oss på lilla ståplatsläktaren hade folk börjat röra sig bort mot utgångarna. Jag kunde inte. Orkade inte. Jag vet inte om det var sorg, vrede, fasa eller bara ren tomhet jag kände, men den känsla som snart tog över var känslan av förnekelse...
Så var allt över. Jag och min bror stirrade upp mot resultattavlan utan att riktigt förstå vad som hänt. Utan att kunna acceptera. 2-3.
Runt omkring oss på lilla ståplatsläktaren hade folk börjat röra sig bort mot utgångarna. Jag kunde inte. Orkade inte. Jag vet inte om det var sorg, vrede, fasa eller bara ren tomhet jag kände, men den känsla som snart tog över var känslan av förnekelse. Den som är insatt i psykologi vet, att förnekelse är det första steget mot att acceptera en traumatisk sanning. 2-3.
Jag vägrade att låta det sjunka in. Jag slöt ögonen, öppnade dem på nytt och stirrade upp mot samma fördömda siffror. 2-3.
Jag hade drömt mardrömmar om det här hela säsongen. Fördelen med mardrömmar är att man förr eller senare vaknar upp ur dem. 2-3.
Jag stirrade återigen upp mot jumbotronen, slet sedan blicken ifrån siffrorna och stirrade ner på isen. Där var de, i full färd med att skaka hand med fienden:
Markus Näslund, NHL:s vassaste målskytt.
Tommy Salo, Sveriges bäste målvakt genom tiderna.
Adrian Aucoin, rankad som NHL:s näst bäste back.
Sedinarna och Weinhandl, tillsammans igen.
Hans Jonsson och Frantisek Karberle, återförenade.
Dan Hinote. Per Svartvadet.
Mattias Timander, Pierre Hedin, Alexander Steen och Andreas Salomonsson.
Någonstans i Kempehallen vandrade Peter Forsberg omkring; kanske i färd med att knäcka fler klubbor över knät. Det är för övrigt den enda del av kroppen där han inte har haft problem med skador.
Nu gled spelarna sakta emot spelaringången. Jag och min bror började klappa i takt, i ett halvhjärtat försök att få igång en ovation hos publiken, men det var ingen av 5100 åskådare i hallen som hakade på. Spelarna försvann utom synhåll utan att någon ens kastade en blick åt deras håll. Årtusendets lag hade spelat tillsammans för sista gången.
Vad hände egentligen? Vad var det som gick fel? Det krävdes några veckors sorgearbete innan jag fått tillräckligt med distans till denna tragedi för att ens orka med att skriva en krönika om den. Även om slutspelet ännu pågår för fullt, så känns säsongen 2004-2005 nu lika avlägsen som tanken på att Lars Jansson skulle göra comeback.
Jag skriver dessa rader i ett mörkt rum utan fönster, där jag har släckt ner alla lampor för att komma i rätt stämning. Det enda ljus som finns här inne är det som strålar ut från dataskärmen. Hur smärtsamt det än känns, så hjälper mörkret mig att återuppleva tomheten jag kände när jag stod i Kempis och stirrade upp mot resultattavlan.
I grund och botten handlar det om att bli berövad på sina illusioner. Det gör ont att tvingas inse våra förväntningar ligger långt ifrån verkligheten. Fram till i höstas gick jag omkring och inbillade mig, att i en turnering där varje land fick ha med sina bästa spelare, så skulle det visa sig att Sverige var det bästa landslaget. Varje gång Tre Kronor torskade i ännu en turnering, så brukade jag trösta mig med den tanken. Det var en illusion som smulades sönder ganska grundligt efter World Cup-fiaskot.
Nu borde man väl ha tagit lärdom av detta och lagt band på sina förväntningar inför elitseriesäsongen, men liksom för alla andra MODO-fans så skymdes (in)sikten av ett lyckorus den där onsdagskvällen i mitten på september.
Om MODO bara fick samla alla sina superkillar - de där som vi brukade skryta över så ofta vi fick chansen - så skulle vi automatiskt växa ut till en fantastisk, oslagbar lagmaskin utan dess like. Det kändes självklart att tänka så, och jag förstod inte hur det skulle kunna misslyckas. Än idag förstår jag inte hur de kunde misslyckas.
Från början på säsongen gick det bra att krypa ihop i förvarsställning efter varje förlust. Man upprepade vissa mantran tills man själv trodde på dem:
"De har inte hunnit spela ihop laget än!"
"Foppa har inte hunnit bli skadefri än!"
"Näslund har inte kommit än!"
Ack, ja. Jag lyckades till och med lura mig själv.
Med facit i hand tvingas man inse att MODO för tredje året i rad åkt ut i kvartsfinalen med 2-4 i matcher efter förlust på hemmaplan i den sjätte matchen. Fem av de sex senaste åren har för övrigt det lag som slagit ut MODO tagit SM-guld - det talar kanske för Färjestad.
Det faktum som är så svårt att smälta är att MODO inte lyckades ett dugg bättre med Forsberg, Salo och Näslund i laget, än när våra stjärnor hette Magnus Wernblom, Juuso Riksman och Mattias Wennerberg. Då hjälper det inte att trösta sig med att vi också mötte ett betydligt svårare motstånd i år.
Frågan är nu: vad har vi att se fram emot? Vi kan inte direkt hoppas på ett bättre lag till nästa säsong. Laget är tvärtom i spillror. Foppa vill tillbaka till NHL, och detsamma gäller för Näslund, som upplevt betydligt roligare stunder under hockeykarriären än som hemvändare i MODO.
Övriga lockoutspelare bara väntar på ett positivt besked från Nordamerika. Salo lägger av, Salomonsson har sagt upp sitt kontrakt och i dagsläget är det är i stort sett bara juniorspelarna som finns kvar i truppen.
Samtidigt verkar MODO vara på väg att bli ett nytt Örebro. I fjol gick man back hela 7 miljoner, och trots att man till i år sänkte spelarlönerna, fick lockoutspelarna att lira gratis, ökade publiksnittet med 700 per match och fördubblade antalet sålda souvenirer, så gick man ytterligare 1,4 miljoner back.
Är det då meningen att den nya arenan ska lösa alla ekonomiska problem? Förväntas 7000 personer bänka sig varje match för att se Svartvadet, Jonsson (om nu dessa båda väljer att stanna kvar reds anm.) och halva MODO:s juniorlag kämpa i kvalserien om två år?
När situationen ser ut som den gör klamrar jag mig fast vid det enda som kan tolkas som en ljusglimt, det enda som känns nytt och fräscht i dagsläget och som inte kan förknippas med den säsong som varit:
Harald Lückner.
