Krönika: Det alla väntat på äntligen här
Det ligger och bubblar och pyr, lite sådär under ytan. Det var 25 år sedan sist och nu kommer ännu en chans för Kent Forsbergs mannar att stå högst upp på pallen. Med det på papperet bästa laget någonsin går man in i ett slutspel där fansen inte godtar något annat än seger.
Klart igår kväll blev att Färjestads BK står för motståndet i vad som kan bli en bra och jämn kvartsfinal i årets slutspel.
Min första tanke när lotten drogs var "nu blir det tufft". Jag hade hellre sett Timrå som motståndare där de korta resorna borde vara till stor nytta för det bortasvaga MODO som hittills visat sig. Det roliga idag är att ingen håller med mig. Alla tror att Färjestad blir en ypperlig motståndare att "börja med". För att MODO försvinner redan i kvartsfinal är ju otänkbart. Det är ju i år man ska plocka hem det åtråvärda guldet.
Det finns en hunger i Örnsköldsvik, en hunger som bara visar sig i ungefär en månad. Som längst från början av mars till mitten av april. Den som klagar på stämningen i Kempehallen har aldrig varit där när slutspelet drar igång. Örnsköldsvikspubliken är rutinerad och vet när det är dags att öppna strupen för sitt lag. Är det tufft att möta MODO i Kempehallen under grundserien blir uppgiften några gånger svårare nu. Den saken är helt säker.
Sedan borde man ju ha i åtanke att det som hänt i en grundserie, vinster och förluster mot respektive motståndare betyder ingenting. Historien fortsätter på ett nytt blad där ingenting finns skrivet på förhand. Det jag mest tänker på är MODO:s bortaspöke som vuxit ut på senaste tiden. Att få ordning på det är ett måste om det här ska bli ett roligt slutspel. Man slutar på sjätte plats i tabellen. Vilket betyder att laget måste sno minst en bortamatch i varje finalserie, förutsatt att laget vinner alla hemmamatcher då. Svårt? Ja. Men ingen omöjlighet. Kempehallen är MODOs borg, och den blir fortsatt viktig nu också. Förlust på hemmaplan, och laget kan vara riktigt, riktigt illa ute.
Skillnaden med MODO nu jämfört med tidigare år är att man nu har ett gäng rutinerade lirare (läs: Frantisek Kaberle, Per Svartvadet, Andreas Salomonsson, Tommy Salo m.m.). Tidigare år har man ju alltid haft ett ungt lag som med sin talang ändå tagit sig långt och fallit på målsnöret. Den tuffaste förlusten för de flesta MODOiter var 1999 där man vinner serien med 22 poäng. Faller ändå mot Brynäs i finalen efter att ha haft ledningen med 2-1 i matcher och 5-4 i fjärde finalen med minuter kvar. Förstås något man aldrig hoppas få se igen.
Hur ser det ut nudå? Inför holmgången mot Färjestad. Jo, det ser ut som att skadelistan tunnas ut något. Andreas Salomonsson, Hans Jonsson och Pierre Hedin är tillbaka i träning. Hedin har fått hundraprocentigt klartecken från läkarhåll, så nu är det bara att köra för fullt. Även Magnus Gästrin, borta från spel mot Timrå är tillbaka i träning. De två som är kvar på skadelistan är Lars Jansson och Peter Forsberg. Båda dessa var också på is igår. Så visst ser det lovande ut! Rapporten från tisdagens träning var att det såg avspänt ut och laget ser med tillförsikt fram emot matchen på fredag. Något de förstås inte är ensamma om att göra.
På fredag smäller det på allvar, och den första matchen är förstås oerhört viktig för MODO. Denna kvartsfinal tror jag kommer att gå i de små marginalernas tecken. Det lag som jobbar mest och har studspuckarna med sig vinner detta.
Det är alltså dags för den månad då man är kroniskt nervös. Man kommer att slitas mellan hopp och förtvivlan. Svensk ishockeys höjdpunkt är här, denna gång kryddat med NHL-spelare. Det kan bli hur kul som helst och kommer att bli det också. För oss fans är det bara att ladda, höja förväntningarna och sedan hålla i hatten när den hockeyfest vi väntat på anländer till arenorna och tv-apparaterna.
Må bästa lag vinna och för guds skull...låt det bli MODO.
