Alla Ö-viks pulsar slår
En dag som denna längtar Ylva Westerlund hem till "Foppaland". Slutspel i Örnsköldsvik är något alldeles extra och här kommer några tankar inför kvällens kvartsfinal.
I kväll kommer slutspelet äntligen till Örnsköldsvik. Hem till ”the heart of hockey”. Det är ett sargat hjärta som fått sin beskärda del av hopp och förtvivlan. Men nu bultar hjärtat hårdare än någonsin. Tiden läker alla sår och kvartsfinal betyder nystart och allt att vinna.
Jag var på plats i Löfbergs Lila Arena och bevittnade den första kvartsfinalen. Och ärligt talat upplever jag hockeypulsen i Karlstad som tämligen svag, trots att ett av Sveriges tyngsta lag huserar i staden. Visserligen var stämningen (liksom ljudvolymen) hög, men drygt 2000 platser gapade tomma på läktaren. Kan det vara så illa att det är hybris vi snackar om? Ja, jag vet att Färjestad har vunnit SM-guld tre gånger de senaste 6-7 åren. Men kan vi då snacka om hockeyhjärta? Ja, det är dyrt att gå på hockey, men för den som är riktigt hängiven bör det väl vara självklart att se åtminstone en slutspelsmatch live? Kanske får hen en ny chans i semifinalen om det inte finns tid eller pengar vid kvartsfinalen, men jag har ändå svårt att släpa det faktum att arenan var långt ifrån fullsatt i tisdags.
För mig som är uppvuxen i hockeymeckat Örnsköldsvik är det självklart att gå man ur huse när Modo spelar kvartsfinal. Inte bara för att (om vi ska vara helt ärliga) det kanske bara blir ett par hemmamatcher innan säsongen tar slut, utan för att hockey är religion och en livsstil. Och det är inte bara de mest fanatiska fansen som går på hockey, alla i Ö-vik går på hockey. Alla känner någon som känner någon som är involverad i Modo Hockey. Om någon frågar ”såg du matchen igår”, ja, då vet varje Ö-viksbo att ”matchen” innebär Modo.
I år hoppas jag att Modo är hungrigare än någonsin. Jag blev både stolt över och imponerad av Modo i den senaste matchen, speciellt i den första perioden. Känslan av triumf när man är en av ungefär tjugo personer i arenan som ställer sig upp och jublar när Niklas Sundström gör 1-1 och Marcel Müller 2-1 är näst intill oslagbar. Det är just den känslan som gör att jag älskar ishockey. Känslan av att allt är möjligt och som väger upp alla stunder av frustration, ilska och hopplöshet.
Dessutom är det ju faktiskt inte bara herrlaget som ska jaga guld. Modos damlag har till och med en titel att försvara. I skrivande stund möter man Brynäs på bortaplan och förhopningsvis ger Modo alla fans en bra start på denna härliga slutspelsdag.
Ljudet av mitt hockeyhjärta hörs förmodligen ända upp till Örnsköldsvik och jag önskar att jag kunde vara på plats i Fjällräven Center i kväll. Så snälla, rara vänner och alla som jag inte känner som har förmånen att se matchen live – se till att lyfta taket, nu kör vi!
