En kärleksförklaring till MoDo Hockey

En hobbyjournalists erkännande av sin kärlek till klubben, klubben som givit mig allt

Uppladdningen för den här matchen började egentligen för några veckor sen för min skull, när jag och brorsan bestämt oss för att vi skulle åka upp och se MoDo-Björklöven. Efter att det var bestämt har MoDo som lag gått som tåget, innan igår var det 8 raka vinster, detta trots att man i dom senaste matcherna har fått klara sig utan skadade stjärnan Riley Woods och avstängde Filip Sveningsson, så ungdomarna i truppen har fått visa framfötterna.

Det finns något speciellt i den här säsongens version av MoDo Hockey, det har blivit mer och mer uppenbart allt efter hur säsongen har gått. Ett lag som har gjort ett par bottennapp, några matcher som har varit bra och en del som har varit mellanmjölk men som laget ändå tagit hem segrar i. Det här laget har så många sätt att vinna matcher på.

Man har tagit hem segrar med 6-5, man har hållit nollan och försvarat hem segrar och man har vänt tvåmålsunderlägen till uddamålssegrar. Man har haft en fantastisk förstakedja och ett powerplay som varit en succé, och man har haft matcher där det varit helt andra spelare som avgjort matcher, och precis som i fjolårets grundserie har man inte förlorat två matcher i rad. Dessutom är man nu uppe i en imponerande vinstsvit på nio matcher!

Mot Björklöven igår lyckades man vinna en riktig prestigematch trots ett tidigt underläge där man dominerar första perioden, där man vänder till ledning när bortalaget har en bättre period, och när man sedan punkterar matchen med två mål i öppen kasse från Daniel Mannberg, detta efter att Josef Ingman satt 3-2 med ett fint slagskott. Tre mål som fick arenans tak att lyfta, och det var en helt galen stämning där klacken verkligen fick med sig sittplatspubliken, det var som att publiken bar fram laget och ingen i arenan verkade det minsta orolig trots att bortalaget tog ledningen två gånger i inledningen.

Det finns verkligen en tro och ett hopp att den här säsongen ska vara den säsongen som MoDos lag ska ta steget upp i SHL och den känslan förvaltades verkligen till stämningen som var i arenan igår kväll.

Efter matchen var det verkligen en eufori i min egen kropp, laget var inne på isen och tackade publiken för allt stöd och jag gick (tillsammans med min brorsa) till läktarsektionen som är där spelargången är för att titta på spelarna när dom var på väg ut och även fistbumpa med dom. Det var som på den tiden man kunde stå utanför arenan vid Kempehallen och få autografer från spelarna när dom värmde upp med fotbollsspel, men med den skillnaden att flera i laget känner igen mig idag. Det märktes bland annat när Marcus Nygren och Mikkel Aagaard gick ut i gången och såg mig och gjorde en extra segergest, hade jag sagt till den 10-åriga Peter som blev förälskad i MoDo och ishockey på 90-talet att spelarna i laget skulle känna igen mig och veta vem jag var hade jag förmodligen aldrig trott mig själv!

Jag fick även bra kontakt med Rihards Marenis och visade honom min t-shirt med Kempis Corners logga så jag tror att han också förstod vem jag var igår.

Efter att ha tagit några öl under kvällen igår fick jag också idén att efter matchen smsa två spelare i laget som jag tyckte gjort en grym insats och förtjänade hyllningar och fick svar av båda två som verkade uppskatta hälsningarna trots att det inte var vidare professionellt av mig, men den inre supportern i mig var den som fick styra hjärnan och känslorna under hela dygnet.

En sån där kväll där jag insåg hur jag en gång verkligen förälskade mig i sporten ishockey allmänt och laget MoDo i synnerhet.