En krönika om jävlighet
Det är fortfarande för jävligt!
Det var en dag för länge sedan, minnesfragment framträder. Modo möter vad jag vill minnas är Södertälje. Jag är 10-11 år gammal och på en av mina första hockeymatcher med min pappa. Vi spelar tydligen för att överleva, ja, alltså stanna kvar i elitserien. Efter att min pappa förklarat skillnaden mellan olika serier säger jag till honom:
”Ja, men pappa. Är det inte bättre att spela i en annan serie där man är bäst än vara sämst?”
Jag kommer ihåg att min pappa dröjde ett tag med svaret. Antagligen för att räkna ut om jag skulle klara av att förstå allt om seriesystem och liknande, och han svarade: ”Ja, det kanske inte är så dåligt”.
Inför matchen mot Leksand har vi talat en del i vår redaktion. Vi har svårt att hantera detta, det är som om vi skulle möta ett EX som vi inte bearbetat. En sån där person som vi inte vill springa på. Jag har försökt tänka positivt många gånger om att det är bra att vi kan få hålla på ett lag i toppen istället för botten. Men det är i den högsta serien man vill vara. Samtidigt slåss jag med funderingar kring lagtillhörighet. Inte på det viset att jag skulle byta lag. Utan mer, varför identifierar vi oss så starkt med ett lag? Det är vi fans som stannar längst. Långt efter att spelare och stjärnor slutat sina karriärer och inte en enda spelare finns kvar av det som en gång var, är vi kvar.
Jag har mer än en gång tänkt hur jädra härdade Leksands fans måste vara. Det finns inget bättre lag att spela sej upp, men tyvärr inte heller ett bättre lag på att spela sej ur. När jag började titta på hockey var Leksand och Modo i elitserien. Båda hörde hemma där. Och båda hör hemma där. Det är våra publiksnitt som sticker ut. Det är vår hängivenhet som hörs. Det är båda lag som ska vara i SHL.
Jag är på Kempis som 14-åring. Markus Näslund har just spelat sin näst sista hemmamatch innan NHL-äventyret. En kompis till mej tar med mej till isen. Han ska ta autografer. En av de sista som lämnar isen är Markus Näslund. Han är 19 år. Jag har inget block, och ingen penna och jag står där framför honom och bara ler absurt. Min kompis drar fram sin penna och sitt papper och tar hans autograf. Jag känner mej dum, att jag inte tänkte på detta. Jag flackar med blicken medan jag funderar på hur jag ska få hans autograf. Näslund tittar på mej och frågar mej. ”Vill du ha min klubba?”
Jag kommer aldrig riktigt till rätta med identifikationen till Modo Hockey. Jag har bott i Umeå mycket längre. Och om man skulle se till städer och puls och vart det är roligast att bo, skulle jag hålla på Löven. Men det är som att Modo finns i mjölken för mej. Min favoritspelare när jag var liten var Lars Byström #26. Han var en skicklig, snabb skridskoåkare som både gjorde mål och assist. När Peter Forsberg började bli omtalad var jag den som i det längsta förklarade för andra att Byström minsann var en bättre spelare. Min hängivenhet var så extrem att när #26 blev uttagen till landslaget så gick jag genom hela högstadiet en hel dag och alla sa ”Grattis!”. Lars Byström hade blivit uttagen i landslaget och det var som om jag hade blivit uttagen till landslaget.
Så imorgon brottas många av oss med spöken.
Jag är fortfarande förbannad att Modo förlorade den där serien trots att vi var så jävla överlägsna. Och jag gör allt för att undvika rubriker, intervjuer och liknande som påminner mej om det. Det är så jävla tufft. Fortfarande.
Peter Forsberg ska lägga en straff. Jag tror det är i Kempehallen. Det kan vara en bortamatch då jag var på sådana med, men jag tror inte det. Foppa drar samma straff som den han kommer lägga 1994 i OS-finalen. Målvakten köper korv, pucken går på andra sidan stolpen från målvakten, men rakt i stolpen och det blir inte mål. Jag ser aldrig Peter Forsberg göra den straffen igen förrän OS-finalen 1994 mot Kanada.
Jag förstår inte hur ni som håller på Leksand orkar. Mitt känsloliv stormar fortfarande och fastän jag alltid trott och hoppats på er i eran resa mellan olika serier så är jag fortfarande förbannad på den där jävla serien som slog Modo ur SHL. Men kanske, på sikt. Kanske på sikt kan vi båda föreningar tacka den resa vi haft. Men jag är fortfarande jävligt bitter.
