En text jag egentligen inte vill skriva
Det här var säsongen som skulle betyda allt, nu betydde den istället ingenting alls.
Den här sommaren och under försäsongen så kändes det som om Modo gjorde allt rätt. Man förlängde rätt kontrakt, tog in rätt nyförvärv och förberedelserna pekade verkligen mot en framgångsrik säsong. Lagdelarna såg alla bättre ut än året innan, och dessutom fanns spelare i J20-laget som var beredda att fylla på truppen vid behov.
Spelmässigt började det väl sisådär men den poängmässiga utdelningen lät inte vänta på sig, och poängsnittet i serien var över all förväntan. Enda problemet var att både Timrå och Björklöven plockade poäng i samma takt eller bättre. Dom förväntade nyckelspelarna motsvarade förväntningarna, och trots att mycket hängde på förstakedjan så skulle Modo visa sig vara ett bra byggt lag som var svåra att slå. Det visade sig om inte annat när laget tog 12 raka trepoängare!
Jonathan Johnson var navet i lagets powerplay och poängproduktionen var på en helt annan nivå än han visat tidigare under karriären. När dessutom Adam Tambellini kom in i laget så var det något som verkligen klickade och gav en dimension till i lagbygget, och man fick flera sätt till att vinna matcher. Visst, målvaktsspelet kunde lämna en del övrigt att önska i vissa matcher, men man kunde ofta vinna ändå tack vare att det producerades mycket framåt.
Det gick till och med så långt att det inte kändes som nån förlust att Tobias Viklund aldrig skrev på för Modo, utan istället hamnade utomlands. Alla backarna som var med säsongen innan hade blivit ett år bättre och utvecklingen på spelare som Hedberg, Berglund och framför allt Norlinder var väldigt kul att se! Dessutom beslöt sig till slut kapten Tobias Enström för att spela ett år till.
När så slutskedet av säsongen närmade sig var Modo absolut med i toppskiktet av tabellen, ett tag låg man till och med 12 poäng före Timrå i slaget om andraplatsen (bakom solklara ettan Björklöven). Modo tog in Nikolai Belov från Almtuna, sedan plockade man in Iikka Kangasniemi från Finland och prestigevärvningen (om än en liten chansning) Patrik Bartošák från Tjeckien. Bartošák som så sent som våren 2019 varit förstemålvakt i VM. Skadeläget såg lite dystert ut med Tommy Enström och Joakim Hagelin långtidsskadade, precis som Mattias Norlinder blev efter en hjärnskakning. Modo tappade en del på slutet mot Timrå men höll ändå ut försprånget och tog sig till Hockeyallsvenskans final mot Björklöven! Dessutom slog Jonathan Johnson poängrekordet i ligan, två poäng fler än Pär Arlbrandts tidigare rekord på 77 poäng, detta trots att snacket hela tiden var om Jonathan Dahlén skulle kunna slå det eller inte, Johnson verkade inte tas på lika stort allvar. Det visades väl mest av allt när Dahlén vann både årets forward och årets MVP, nu säger jag inte att det var oförtjänt (och Modos framgångar hängde mer på hela kedjan än på en enskild spelare) utan det var säkert ett svårt val att komma fram till.
Modo vann första mötet i finalen, inte minst tack vare stort målvaktsspel från Bartošák när det som mest behövdes. Bartošák som för övrigt blev påkörd av Åslin i ett möte med Vita Hästen men kom tillbaka i spel till första finalmötet. Jag har nog aldrig varit med om ett konstigare synsätt än deras supportrar hade på det hela. Varför skulle Modo fejka en skada på Bartošák i säsongens mest avgörande skede för att Åslin (som Modo inte skulle möta mer i säsongen) skulle bli avstängd i nån match till? Magnus Häggström avgjorde matchen i den femte perioden och gav Modoiter överallt drömmar om mer!
Sen kom då virusbeskedet och regeringens rekommendationer om att inte samlas fler än 500 personer på ett ställe samtidigt, vilket gjorde att en ny publikmatch i andra finalmötet bara var att glömma. Supportrarna gick och smyckade arenan inför matchen, men det går ju inte att jämföra med om det varit riktiga rödklädda människor på plats såklart!
Nånstans runt den här matchen kändes det som att allt sug för hockey dog ut för min del, och att se den tomma arenan gjorde att känslan av en dystopi bara växte sig starkare. Det är i såna här svåra tider man vill ha idrotten att luta sig emot, men att göra det på det här sättet kändes bara fel! Dagen efter kom så beskedet att all hockey sköts upp på obestämd tid, och senare blev det även klart att hela säsongen skulle avslutas.
Den här säsongen som mer eller mindre betydde allt betydde helt plötsligt ingenting. Det här var vårt år, det här var den säsongen vi skulle ha en realistisk möjlighet att gå upp i SHL igen, och satsningen i slutet visade att man var beredda att betala priset (utan att riskera ekonomin på AIK-vis ska tilläggas). Det minsta man kunde begära i ett sånt här läge är väl att man åtminstone kunde låtsas fundera på lösningar ett tag, men det tog bara ett dygn så hade man lagt sig under SHLs vingar och beslutat att lagen som startade säsongen där skulle bli kvar. Jag personligen tycker att Leksand och Oskarshamn hade kunnat flyttas ner, med fler uppflyttade just nästa år som följd, och att lagen som kom etta och tvåa i Hockeyallsvenskan hade kunnat få en del av deras pengar, men jag hade inte krävt nån uppflyttning bara sådär. Mest bittert känns att vi inte fick chansen att spela om det nu när vi hade ett såpass rustat lag som säkert hade kunnat gjort det jobbigt för motståndare av alla kalibrar!
Nu vet man att Modo kommer bli sönderplockade från alla håll och kanter, och när till och med en trotjänare (som man ändå får kalla honom) som Patrik Karlkvist väljer att flytta vidare så förstår man att det är över för denna gång. Patrik Karlkvists betydelse för det här årets Modo går inte att skriva ner på bara några ord, men han har gjort sina kedjekamrater bättre och förlusten av honom har redan gett en klump i magen på många Modoiter. Hade han stannat kanske ett par spelare till hade stannat kvar, men nu tror jag att dom som varit lite 50/50 om hur dom skulle göra nästa år kommer besluta sig för att lämna, så stor profil har han blivit i klubben på senare år. Lägg till att Johnson är klar för Skellefteå, Tambellini och Rosdahl ryktas bort, Berglund är klar för Luleå, Norlinder ryktas till Frölunda, Hanses har lämnat, många kommer försvinna. Risken finns att alla utan kontrakt just nu som inte har Öviksanknytning är borta innan sommaren, jag räknar även med att Hedberg, Kangasniemi och Belov lämnar, Tobias Enström slutar, Bartošák försvinner (även om han själv sagt saker som kommer få en att hoppas in i det sista). Jag kommer inte lista alla, men det är många som lämnar skutan nu och det kommer vara ett nybygge som äntrar isen nästa säsong, om vi ens får någon?
Det är så mycket som är oklart just nu att en silly season känns långt borta och underprioriterad för min egen del, jag som annars brukar vara inne i "zonen" och fantisera om uppställningar när det inte är säsong.
Det känns så otroligt tråkigt att inget fick avgöras på rätt sätt, och tanken att Tobias Enströms sista hockeymatch i karriären blev en betydelselös match inför tomma läktare känns inte rättvist. Jävla jävla Corona!
