Intervju med Peter Öberg
Peter Öberg tog sig tid för Modoredaktionen
Hej Peter, tack för att du ställer upp!
Det är bara roligt!
Vi vrider tillbaka tiden till tidigt 2016, hur mycket minns du av din sista match?
Jag minns att det var back-to-back mot HV, vi spelade hemma på fredagen och borta på lördagen. Jag kommer inte ihåg så mycket från matchen på lördagen, det blev svart efter tacklingen men jag minns när jag åkte hem efterår. Det är själva händelsen jag inte kommer ihåg nånting ifrån.
Hur var den närmsta tiden efter smällen?
Det var inte så kul efteråt, för det tog väldigt illa, men nu när det har gått en tid så känns det ändå hyfsat.
Är du bitter att karriären slutade som den gjorde?
Hockey är ju det roligaste jag vet, och kroppen kändes bra i övrigt så jag var inställd på att fortsätta ett tag till. Det är klart det är tråkigt när man inte får avsluta när man vill, för jag hade velat spela längre. Man brukar ju känna mentalt när man är nöjd, men nu fick jag inte avsluta på mina egna villkor. Allt blir inte som man har tänkt sig i livet.
Känner du nån bitterhet mot Chris Campoli som delade ut tacklingen?
Nä, det är ingen som gör illa nån med flit. Det är tråkigt att det blev som det blev, men han vill ju inte gå in och skada mig medvetet.
Har du sett bilder på tacklingen i efterhand, eller har du försökt låta bli det?
Jag har sett den, även om det är länge sen nu. Jag minns inte hur länge efter jag såg den, men man ser att det tar illa.
Smällen kom den säsongen som Modo sedan åkte ur SHL, hur frustrerande var det att inte kunna vara med och påverka i kvalspelet?
Jag hade såklart velat vara med och bidra, vi hade spelat kval året innan och det hade gått bra. Jag bryr mig mycket om föreningen så det är klart att jag hade vetlat vara med och hjälpa till och göra skillnad på ett eller annat sätt. Det var en hemsk tid med allt som hände runt omkring, och alla människor som berörs och drabbas, precis som hela Övik. Man ska inte använda ordet katastrof i fel sammanhang för att dramatisera, men det var en väldigt jobbig tid för alla som har med Modo att göra. Det blev lite av en chock, särskilt som grabbarna gjorde en bra match. Jag var på väg ner till omklädningsrummet när det hände, så jag såg inte själva målet. Klart att det är fruktansvärt trist, men gjort är gjort så nu får man försöka blicka mot framtiden och styra skutan rätt igen.
Vad gör du idag?
Jag har börjat plugga, jag studerar till mäklare på distans och har ett år kvar på utbildningen. Jag har alltid varit intresserad av fastigheter, och dessutom har min sambo Länsförsäkringars fastighetsförmedling i Övik. Jag är jätteglad att jag har fått vara några månader på arenan och hjälpa till också, det är en härlig miljö jag trivs i och så har jag fått träffa en massa folk. Jag är tacksam för det, men sen dök möjligheten att plugga upp så då hoppade jag på det. Det känns väldigt kul att ha hittat vad jag vill göra!
Fungerar vardagen som den ska?
Jag kan leva ett normalt liv, jag får tänka mig för lite grann bara. Jag har lärt mig känna kroppen och vet vad jag kan göra för att undvika vissa saker. Jag är fortfarande påverkad av hjärnskakningen men inte så att jag inte kan anpassa mig och ha ett bra liv ändå. Vet jag att jag ska göra nåt speciellt så kan jag ordna så jag är fräsch till det.
Hur känns huvudet?
Jag är känslig för en del saker så jag får tänka mig för lite. Jag har huvudvärk, inte varje dag men ganska ofta, så jag får tänka efter lite extra vad jag gör för nåt. Humöret kan vara lite svårt att hantera ibland, och tålamodet med. Jag känner av lite ljus och ljud och såna saker också.
Hur mår familjen?
Dom mår bra. Jag kan ha lite dåligt samvete ibland, det kan ju vara svårt för barnen att förstå varför jag reagerar konstigt och blir på dåligt humör. Dom lär sig se på mig när det är nåt som inte är som det ska.
Har ni pratat mycket om det som har hänt?
Nä, inte nu, utan det var mer att vi pratade med äldste sonen när det precis hade hänt. Dom yngre var bara tre år så dom hade inte så bra koll då. Dom förstår mer nu när dom är äldre, så dom kan förstå varför jag måste lägga mig och vila en stund, och att jag kan behöva vila för att bli pigg och kry. Dom förstår att det inte beror på nåt som händer just då.
Är det nåt av barnen som vill hålla på med hockey?
Alla tre spelar, och dom tycker det är kul. Dom håller på med lite olika, det är bl.a fotboll, konståkning och innebandy också, det är bra att dom får prova på olika idrotter så kan dom bestämma vilket som passar bäst för dom senare. Jag kan sakna den sociala biten från när jag spelade själv, så det blir ett stort tomrum som ska fyllas, men man får ju lite av allt runt omkring när dom idrottar.
Det pratas mycket om hjärnskakningar inom ishockeyn, har du nån idé om hur man kan få bort ett sånt problem?
Jag tänker att det är hög fart i spelet, och alla är bra tränade, man kanske börjar med fysträning tidigare än man gjort förut. Dom mer spelförstörande momenten som interference och hakningar är i stort sett borta gör också att farten ökar. Det är lite som man med trafikolyckor, att det är farten som gör det. Man kan vara liten men om man kommer med fart så gör det ändå att kollissionen blir kraftig. Balansgången är svår, för man vill ju kolla på hockey med fart och fläkt. Det är kanske svårt att skydda sig mot vissa saker, då tänker jag främst på dom lite onödiga smällarna och dumma grejerna, dom måste man försöka få bort även om det kanske är lättare sagt än gjort. Jag kan tycka att det behövs kraftigare bestraffningar, då kan man bli av med momenten där man inte försöker ta puck eller vara ute efter en fördel i spelet. Man brukar kunna se ganska tydligt om nån är ute efter att göra nån illa eller om det bara är en olycklig träff. Blir det hårda pengastraff och långa avstängningar kanske man tänker efter lite före.
Behöver man prata mer och utbilda yngre?
Det tror jag. Man får försöka visa att man ska ha respekt för varandra, och försöka få bort dom dumma grejerna som sker utanför spelet, däremot kan olyckshändelser vara svåra att undvika helt. Man får öka kunskapen om vad som kan hända om man gör en sak i frustration och så vidare. Som tacklingsmottagare får man undvika att vända upp ryggen när man står mot sargen och så, men vissa situationer som blindsidetacklingar och så vidare kan man inte skydda sig mot. Jag tycker att man kan ha kvar tacklingar när man är yngre så att man lär sig hur man ska förbereda sig och ta emot en tackling, det är ju inte samma fart och risker när man är yngre men man kan ändå få in tankesättet på hur man ska undvika situationen igen. Man får börja tacklas när man är 11-12 år, och när man börjar växa kan det skilja 20 kilo mellan spelarna i vissa fall, så då kanske många mindre väljer att sluta för att man är rädd för vad som kan hända. Hade man fått tacklas redan när man var liten hade det inte blivit en lika stor grej att få börja göra det sen, och då kanske inte lika många yngre hade slutat på grund av rädsla. Det finns många olika åsikter och synpunkter, men inga facit.
När du är inne på att spelare slutar kom jag att tänka på TV-pucken som varit nyss, många slutar ju när dom inte blir uttagna. Hur känner du för TV-pucken?
Jag tycker det är rolig turnering, det viktiga är hur man tar hand om dom som kanske inte blir uttagna. Jag såg att "Fimpen" (Christian Eklund, gammal Djurgårdare) pratat i TV och lyft fram spelare som blivit jätteduktiga som inte hade spelat TV-pucken, och att det inte är ett kvitto utan man kan få en elitkarriär även fast man inte blir uttagen där. Linus Ullmark är ett annat exempel som vi har här omkring. Att dom spelarna finns gör att det inte behöver bli lika dramatiskt att missa TV-pucken. Man utvecklas ju olika, vissa är nästan vuxna i den åldern medan en del är mer som barn.
Det kan kännas lite som att det elitsatsas i tidigare ålder nuförtiden, förut kanske man stannade kvar nåt år extra i moderföreningen?
Så kan det absolut vara, men jag tror att man kan få ut budskapet att det inte gör nåt att missa TV-pucken, utan det kan vara mer givande att fortsätta kämpa på och visa mental styrka som man kanske inte hade fått annars, den största talangen man besitter kan vara att man orkar träna och köra på oavsett vad som händer. Man brukar få betalt för det efter några år istället. Det finns massor med exempel på spelare som levt på talang under hela junioråldern, men sen klarar man inte att ta steget när det ska tränas hårdare så att man kan ta steget upp till seniorhockeyn. Har man glädjen och gnuggar på kommer det lossna förr eller senare!
Känner du nåt speciellt när du hör om t.ex. en spelare som Andreas Engqvist som haft många hjärnskakningar?
Det är klart att man tänker på både hockey men framför allt livet runt omkring. Det blir ju en påfrestning för alla nära, men jag ska hålla tummarna att det kommer gå bra för honom och att han ska må bra. Jag träffade Erik Andersson, som spelat i Skellefteå och Malmö, i fredags och pratade lite om hur han har haft det, och så har jag pratat med Sanny Lindström i telefon nån gång. Det är viktigt att utbyta känslor och erfarenheter med nån som varit i samma situation, för det är en väldigt oviss tid. Man vet inte hur man kommer må utan det är en stor osäkerhet och otrygghet, och då blir det väldigt påfrestande. Det kan vara jätteskillnad på välmåendet från dag till dag, speciellt från början.
Hur nära följer du årets Modo?
Jag har varit på 3-4 hemmamatcher och följt resultaten annars också, även om jag inte har sett alla matcher.
Vad tycker du om sättet man vill spela under Björn Hellkvist?
Det har varit roligt att titta på, särskilt att man försöker vara konstruktiva när man ska ur egen zon, man letar instick på blad för att hitta ingångar att ta sig ut ur zonen. Det kan se lite konstigt ut ibland men jag tycker det verkar vara ett utvecklande spel, särskilt för dom yngre.
Du har varit med om formtoppar och formsvackor, hur kan man påverka som enskild individ/spelare?
Det gäller att kolla på sig själv och se sig i spegeln, vad gör jag rätt och vad kan jag göra bättre? Man ska inte börja leta fel hos andra utan man ska ha utgångspunkten utifrån sig själv. Det gäller att vara noga med förberedelserna, och att ta hand om kroppen.
Vad tror du krävs för att Modo ska studsa tillbaka?
Det gäller att få in nån puck i pp, får man utdelning skapar det självförtroende. Det här låter som klyschor, men fortsätter man göra rätt saker så får man betalt förr eller senare. Man får inte tumma på detaljerna. Det kanske är tråkiga svar, men det är ju så det är.
Var slutar dom i serien?
Jag tror dom hamnar på topp 4.
Vem blir nyckelspelare?
Tobias Enström, det är svårt att säga nåt annat. Man ska man bli framgångsrik så måste alla vara med och bidra, det gäller att man driver på nerifrån och sätter press på dom som ska vara spets.
Poängkung?
Patrik Karlkvist.
Vem är den bästa du spelat med?
Det är många, Peter Forsberg, Markus Näslund, tvillingarna Sedin, Niklas Sundström, det är magiska spelare och grymma personer allihop, så det har varit kul att ha spelat med dom.
Vem är den bästa du spelat mot?
Ilya Kovalchuk.
Vilken arena trivdes du bäst som bortalag?
Jag säger Linköping, vi har härliga minnen därifrån!
Vilken var jobbigast att spela i?
Globen med 3-4000 var tråkig att spela i, men när den var fullsatt var det jätteroligt att spela där. Jag föredrar Hovet över Globen, det blir lite dött när en sån arena inte är fullbelagd.
Vad tror du gör att Modo som förening haft en nedåtgående trend sen guldåret?
Det är en komplex fråga, men det är väl många felbeslut efter varandra som gör att det blir fel på nåt sätt. Jag är egentligen för dåligt insatt, men känslan är så.
Hur kändes det att få lyfta bucklan på hemmaplan?
Det börjar bli länge sen nu (skratt). Det är fantastiska minnen att ha fått uppleva, det är nåt man unnar alla att få göra. Det var magiskt, och att jag fick göra det med många jag spelat länge tillsammans med gjorde det än mer speciellt. Det var helt otroligt när vi landade i Övik och dom närmsta dagarna efter det, att få dela det med så många var ren magi! Vi hade en bra mix av hemvävt och spets, men även många som spelade i dom nedre kedjorna som bidrog på många sätt, och då blir man framgångsrik.
Har du funderat på att återuppta hockeykarriären i nån form?
Spelar jag så får det inte bli med kontakt, men det är jättekul att åka med barnen och att få vara med och hjälpa till när dom spelar. Jag får vara med på isen, åka lite grann och känna på pucken. Det är på den nivån man får hålla sig nu när barnen är såpass små och det är full rulle med aktiviteter. I framtiden kanske det blir nåt jag kan jobba med om jag blir sugen, men som det är nu så är jag nöjd.
Tack så mycket för att du ställde upp!
Ingen fara!
