Kära vänner
Det blir med största sannolikhet kval
Kära vänner.
Det blir med största sannolikhet ett kval för Modo Hockey även denna säsong. Denna säsong som vi inte skulle kvala. Denna säsong då vi skulle lyfta oss till placeringar bortom kval. Denna säsong då vi kanske till och med hade chansen på slutspel.
För det är ju på det viset, med vissa av oss, speciellt mig själv. Att jag varje säsong är för optimistisk till Modos chanser i SHL. Om ni läst mig under mina år på Svenska Fans så förstår ni vad jag menar. Jag tippar oss alldeles för högt år efter år. Och det värsta är att jag tror på det år efter år. Jag tror på riktigt att det är "detta år" som vi blir något bättre än året innan.
Jag har Facebook, och för någon dag sedan fick jag ett "minne". 2012 hade jag skrivit ett inlägg på min sida: "Det blir nog inget slutspel i år heller för Modo". På sätt och vis är det bekvämt att hålla på Modo Hockey, jag behövde bara dela inlägget igen, så slapp jag besväret att skriva det på nytt. Men å andra sidan, om jag hade skrivit det på nytt hade jag ansetts som en orealistisk optimist bortom all räddning. För slutspel, det behöver vi inte ens tänka på. Det tåget gick för länge sedan.
Nej, istället kan jag luta mig tillbaka med en tillfredställelse med mycket bitter eftersmak, jag skrev redan innan juluppehållet att som tabellen ser ut då, så brukar den se ut då serien slutar, med rätt få förändringar (som aldrig innehåller Modo Hockey). Ligger man 6-7 poäng efter innan jul, ja då ligger man minst 6-7 poäng efter då SHL slutar. Jag vet inte hur många år jag poängterat detta, men det verkar stämma allt för väl varje säsong. Jultomten är konsekvent, liksom Modos prestationer den senaste tiden.
Modo Hockey granskar sig säkert väldigt hårt internt. Vi vet vilka som sitter i styrelsen, och vi vet vilket hjärta för föreningen som de har. De har även många kontakter och enormt med kompetens. Det är inte så många klubbar i Sverige som kan mäta sig med styrelsen i alla fall. Det är alltid något!
Många frågar sig vad de var som gick fel efter SM-Guldet. Hur kan vi återupprepa detta? Rätt många skriker fortfarande efter Kristian Kuusela, en medioker spelare under den tid han var i serien (han gjorde bara 2 mål på 11 matcher innan slutspelet). Jag tror många av er skulle vilja skeppa honom under serielunken, men han gjorde ett fantastiskt slutspel, och viktiga mål. Men, jag tror inte Kuusela skulle vara lösningen på våra problem. Vi vann SM-Guld i ett unikt läge.
Vi hade en målvakt som var en av de absolut bästa i serien. Och sedan hade vi en rejäl drös hemvändare i rätt ålder som hade spelat en eller några säsonger i Modo. Och så prickade vi rätt på spetskompetensen.
Så vad vill jag säga, ja, precis det jag skrev. Det var unikt.
Jag har under en tid funderat på hur allt har förändrats. Jag kommer ihåg min stora idol under min uppväxt. Nej, det var faktiskt inte Peter Forsberg, han kom några år senare. Det var en spelare som jobbade för Örnsköldsviks Kommun på gator och torg. För spelare på den tiden hade inte en sådan lön att de kunde försörja sig på hockeyn. Även om du under en tid var så pass bra att du blev uttagen i landslaget. Det fanns inga löner på 100.000 kr i månaden och mer. "Du är duktig i hockey du...men vad ska du jobba med?". Min absoluta favoritspelare i Modo Hockey var en liten man, blixtsnabb på rören, och lurig. Han hette Lars Byström. Jag brukade träffa honom då jag var på väg till skolan eller till vänner då skolan var slut. Han jobbade med sina arbetskollegor. Rensade ogräs eller planterade något nytt. Då man passerade honom sökte han ofta kontakt. Han visste inte att jag gillade hockey, han var bara så som person. Social och rolig. Han drog några skämt. Klappade en på huvudet och skrattade. På kvällen hade han match. Och dagen efter skulle han ut och jobba igen, och få frågan från alla som passerade varför de var så jävla kass kvällen innan. Vi har såklart inte det längre. Spelare behöver inte försörja sig längre på ett arbete utanför. Hockeyn har utvecklats. Lönerna likaså. Men det fanns en charm i den tiden som jag kan sakna. Det där enkla och naturliga. Ok, du är bra på lira hockey, du gjorde ett mål, men vi ses imorgon på jobbet och drar en kaffe?
Jag menar faktiskt inte att vi ska tillbaka till den tiden. Spelare tränar så mycket och ofta nu att det vore omöjligt. Men det jag saknar är den där nerven av att man tillhör något större än bara tröjan. Att man tillhör staden. Att man svarar till den man dricker kaffe med imorgon "Jag borde täckt skott...vi borde ha spelat bättre.." eller så kan de svara "Vi gjorde allt, men räckte inte till.." Men de fanns där, mitt i smeten.
Men allt förändras. Säkert till det bättre.
Ibland känns Modo Hockey som ett nutida Juventus. Vi har talanger som, Victor Olofsson, Carl Grundström och Gustav Possler. Vi utvecklar de som hockeyspelare, och då de är mogna så byter de klubb för att de anser själva att de har bättre möjligheter att ta sig till toppen. De finns fler spelare innan dessa. Och, jag får ursäkta mig även fast jag inte skrev att de var egna produker (utöver Victor). Både Possler och Grundström kommer från Umeå, men de gick hockeygym i Örnsköldsvik och fick sin "mogna" skolning där.
Men varför vill de inte stanna? Nu kanske de vill stanna, det får vi se. Men ingen av dessa herrar har gett signaler på att stanna, utan de hänvisar till sin agent och att de ska spela klart säsongen. Och vi är ju knappast enda föreningen med samma problem?
Jag tror den enkla förklaringen är att känner att de vill längre. De vill uppleva ett slutspel. De vill ha möjligheten att betyda något då det verkligen betyder något. Främst för sin egen skull, men även för sin framtid. För de som granskar dessa unga herrar är inte bara enbart intresserade av hur de presterar i en serielunk. De undrar nog säkert hur de presterar i ett slutspel. Tänk på Kuusela! Du kommer inte ens ihåg hur kass han var under de matcher han spelade innan slutspel? Nej, du kommer ihåg honom som hjälten, eller hur? Ska inte dessa killar få samma chans och möjlighet? Bara för att vi ska fråga hur mycket de sög då vi dricker kaffe med dem på jobbet dagen efter? Nej just det ja, de behöver inget extra jobb. Men det skulle förvåna mig om den saken förändrats bland spelare, att de vill ha ett slutspel...Något mer, en större utmaning i sin karriär.
Vi kan konstatera att Modo Hockeys målsättningar och ambitioner de senaste åren efter SM-Guldet varit ett fiasko, eller kanske inte målsättningen, utan resultatet. Varje år vill vi till slutspel. Vi hade även en ambition under Markus Näslund att bli ett topp 4-lag under de närmaste 3 åren. Fiasko på båda två. Och vi har alltid ursäkten att det inte är så många som vill till Örnsköldsvik, vi måste locka dem med annat än pengar. Men om vi då ska locka dem med annat än pengar, så kanske vi borde försöka värva spelare som blir kvar i truppen? Bobby Butler. Den senaste av alla misslyckade värvningar. Sådan potential. Och spelar med sådant dåligt självförtroende då han väl får spela. Han är värvad även för nästa säsong. Något som kommer att brytas, såklart. Kyle Wilson ville ha en framtid i Modo Hockey, men blev kickad. Maxim Lapierre tog för stor plats och blev kickad. Juha-Pekka Haataja ville hem. Radek Smolenak blev kickad. Ja, jag kan fortsätta...Men jag orkar inte. De blev inte kvar i truppen.
Frågan är hur Modo ska ta sig ur denna situation. Och kom inte och skrik juniorer. Vi har spelat juniorer de senaste säsongerna mer tid än många andra SHL-Lag. Det är inte problemet. Och nej, bara för att jag konstaterar detta har inte jag lösningen. Då hade jag redan varit tillfrågad som ny GM, och som ni förstår är jag inte det, då jag skriver denna krönika. Men jag tror att vi behöver ställa högre krav på de som kommer till oss utifrån. Det är inte de unga spelarna som ska leda. Och vi behöver kontinutet. En tränare som stannar och bygger på sin idé. Därför hoppas jag att AJ och FO stannar några år, även om det inte passar alla. Jag hoppas även att man förlänger med Bill Thomas, för att han bidrar och kämpar och för att det behövs några som är kvar under flera säsonger. Och jag tror benhårt på att Modo behöver bli ett slutspelslag (lättare sagt än gjort!). För att behålla talanger och bli attraktiva för andra spelare.
Så vi kommer spela kval. Vi har ett bättre lag än ifjol då vi dominerade Vita Hästen.
Jag tror vi kommer klara det. Skillnaden kommer visa sig. Men samtidigt finns alltid den där nervositeten som vi har, tänk om det smittar sig till spelarna?
Ja, det vore inte bra. Eller? De kanske inte bryr sig? I alla fall de som är legoknektar? Butler kanske gör 10 poäng på 4 matcher för att visa hur duktig han är för andra klubbar i Europa. Men då har de ju iallafall något att spela för.
Jag undrar vad Lars Byström jobbar med idag.
