Mitt heart of hockey
Kempehallen kokade när slutsignalen tjöt. Upp i luften flög 5000 sittunderlag likt en examen. MoDo hade besegrat Frölunda och en ny modoit var född.
Det var en kall vinterkväll i början av 2000-talet när jag, mamma och mormor vandrade på parkeringen efter matchens slut. Fyra år gammal och jag hade precis fått se min första hockeymatch. Inombords kokade känslorna likt den atmosfär som varit i Kempis och en dröm hade såtts. Att en dag själv stå på isen iklädd den rödgröna-tröjan inför ett slutsålt Örnsköldsvik.
Två år senare började jag på skridskoskola i Solna ishall. Jag och min bästa vän skulle både bli hockeyproffs, hur svårt kunde det vara? Det skulle visa sig att bara stå upp på isen var betydligt svårare än vad någon av oss hade kunnat ana. Likt Bambi på is kämpade vi på varje lördagsmorgon tills vi en dag fick göra vår matchdebut för Solna HC på en uterink mot Danderyd. Vi förlorade matchen men stämningen i bilen hem från matchen var allt annat än deppig. Vår första hockeymatch var avklarad och vi var ett litet steg närmare vår stora dröm.
När jag började gymnasiet var jag vilsen och visste inte längre vad jag ville med mitt liv. En värld utanför ishallen hade öppnats för mig. Efter att ha vaktat kassen för Göta Tranebergs J18-lag lade jag skridskorna på hyllan. I efterhand är det något jag ångrar, likt en del andra saker som hände under denna period.
Den 13 juni 2016 tog jag studenten från Bromma gymnasiums ekonomiprogram och under mitt sista år hade jag börjat arbeta på en hamburgerrestaurang. I brist på annat att göra jobbade jag kvar och ett intresse för drinkar väcktes. Ett intresse som fick mig att dedikera fyra år av mitt liv till att arbeta i barer runt om i Sverige fram till hösten 2020, då jag började studera journalistik på Södertörns högskola.
Snart 24 år gammal har jag kommit till insikten att livet sällan blir som vi tänkt oss. För mig blev det aldrig något spel i MoDotröjan. För MoDo blev det spel i hockeyallsvenskan efter en hjärtekrossande förlust i kvalserien mot Leksand. Och att jag i dag skriver min första artikel för MoDo-redaktionen på Svenskafans fanns inte i tankarna hos den lilla killen i Solna ishall.
Drömmen om att arbeta med MoDo lever kvar och jag vill få nya minnen med klubben och staden som jag älskar.
