”Jag saknar desperationen”
En krönika om saknaden av desperation, tydlighet och trygghet hos klubben jag håller kär.
Ännu en förlust
Örebro inkasserade under tisdagskvällen ännu en förlust, denna gång där matchen i Östergötland var mer en match där testosteronet pumpade så att bägaren tillslut rann över. En match där Jonathan Andersson gick av skadad efter en respektlös tackling av Linköpings Emil Sylvegård. Örebros egen sheriff Alexander Hellström stod upp för sin lagkamrat och kastade handskarna. En match där även Victor Bartley onödigt tacklade Ken Andre Olimb i samband med LHCs 2-0 mål vilket belönades med en 2 plus tia. Nej nej nej, det här var verkligen ingen rolig kväll i Saab Arena. Det här var en pinsam insats där jag nästan tyckte synd om vikarierande burväktare Axel Brage som var den enda spelaren som får godkänt ikväll. Det här håller inte, så är det bara. Och Örebro fortsätter att åka hiss i prestationsnivå. Var är grunden och jämnheten i spelet? Var är spelarna som kliver fram och höjer rösten när laget inte når upp i nivå? Och var är den aktiva coachingen?
En ökenvandring mot överlevnad
Vi ska backa bandet till den 29 juni ifjol och Behrn Arenas innandöme. Årsmötet där de röda siffrorna visades upp. Klubben hade gått minus med 12 miljoner kronor och skulle inför kommande säsong genomföra ett sparpaket för att klara SHLs krav på eget kapital. Ett årsmöte som var bland det mest kaosartade möten jag har besökt. Det var nästan som att det kunde vara en sketch i Hjalmars nya revyuppsättning. Jag minns känslan jag lämnade Behrn Arena och ut i sommarkvällen. Jag tänkte att denna säsong kommer att bli en ökenvandring genom många tuffa dalar. Denna säsong kommer att bli en så kallad ursäkta röran men vi bygger om säsong. En nystart med nya personer på nyckelpositionerna. Det var frågan om att överleva och kunna bygga något för framtiden.
Grundtryggheten som försvann
Ändå har denna säsong varit märkligare än vad jag trodde. Först uppvisar laget en briljans där vi radade upp segrar mot toppkonkurrenter så som Färjestad, HV71 och Skellefteå. Örebro var lika hyllat som Östersunds fotbollslag och var säsongens mest positiva överraskning enligt alla experter. Men så kom det, mörka november som en blåsig snöstorm drog den in över laget. Örebro gick från weberglödhett till iskallt. Värst var den där hemska kvällen i Ängelholm den 21 november när vi blev totalt utskåpade med 6-1 mot solklara tabelljumbon Rögle. Efter den försluten har inte laget uppträtt riktigt som sig själva. Det var som att grundtryggheten i laget försvann och inte har den kommit tillbaka. Lagets prestationer har varit lika ojämnt som dollarkursen och det är aldrig ett gott tecken. Ett bra lag har en stabil grundtrygghet som man kan luta sig tillbaka mot när spelet inte fungerar till 100 %. Den tryggheten saknar Örebro. Ena matchen kan man gå ut och briljera och åka sönder Skellefteå. Men så fort man sätts i ett svårt och vanskligt läge och inte får matchen riktigt dit man vill så drabbas laget av en mental härdsmälta. Eller hur många gånger den här säsongen har inte laget tappat en ledning i tredjeperioden efter att ha haft 100 lägen att bomma igen den likt ett kassaskåp.
Var är den djävulska viljan?
Det är då den där mentala härdsmältan blåser in igen. Det saknas det där trygga grundspelet att kunna luta sig tillbaka mot, det saknas karaktär. Var är desperationen och den där djävulska viljan som visar att DET ÄR VI SOM ÄR ÖREBRO? Nu är det mer att spelare åker och gömmer sig. Någon måste ta tag och vara vägvisare. Såhär uppträder man när i Örebro Hockey. Sedan undrar jag också varför man inte spelar några av de juniorer som har tidigare gjort det bra i form av Lukas Pilö och Arvid Aronsson. De tog ju chansen när de fick den men sedan förvann de. Den ena till BIK Karlskoga och den andra till J20. Varför inte spela en hungrig junior som sätter press på de ordinarie spelarna och som samtidigt får viktig rutin för framtiden?
Vision och framtid
Och apropå framtiden så undrar jag hur klubben resonerar vad har man för vision och mål de närmaste säsongerna och hur ska man utveckla sitt spel? Jag vet att detta år är en ökenvandring för överlevnad. Men till nästa säsong vill jag se ett mer tydligt lagbygge. Som visar riktningen för Örebro Hockey. Jag hade lite sjukdomsbesvär under helgen och tillbringade då tiden med att lyssna på en podcast med Östersunds starke man Daniel Kindberg. Jag vet att mannen är ganska kontroversiell men jag gillar honom ändå starkt. Han har byggt Östersund med en långsiktig plan som man håller till punkt och pricka. En stark vision om viljan att bli bäst. Man har det Örebro Hockey saknar till mångt och mycket, en stark identitet,
"Klubben jag håller kär"
Jag kanske låter oerhört kritisk mot laget som en gammal gnällig närking. Men jag har en sådan passion för det här laget. Den här föreningen är en stor del av mitt liv, det är en fröjd att få komma hem till Behrn Arena och njuta av stämningen, känna den där underbara pulsen. Och att få berätta för alla på jobbet att Örebro Hockey, det är laget i mitt hjärta. Och det är ett lag som jag är oerhört rädd om. Men nu börjar jag bli orolig när spelarna inte visar samma sak. Jag saknar passionen hos en sådan som Libor Hudacek. Jag saknar tydligheten och det trygga grundspelet. Och jag saknar att desperationen att göra allt för klubben jag håller kär.
