LUNDSKOG: ”En tro som gör att det aldrig går att räkna ut Örebro”
Vår reporter, Andreas Lundskog krönikerar efter Örebros semifinalförlust i rond tre.
Det var upplagt för en eftermiddag där Örebro skulle kunna ta de där stora elefantkliven mot den där guldskimrande finalbiljetten när schackduellen mot Växjö gick in på sitt tredje parti under söndagen. Men likt schackmästaren, Magnus Carlsen lyckades Sam Hallams läsa Örebrolagets drag och sätta närkingarnas offensiv till matt.
Även och det inleddes lovande från hela Örebros sida där laget gick ut och tog tag i taktpinnen. Laget gick ut med en offensiv vilja, en aggressiv forecheck med kusinerna jävlar och anmana som inställningbudskap.
Och chanserna fanns också där.
Linus Öberg träffade tidigt den bortre stolpen så att det klingade ända bort till andra sidan av Kilsbergen. Sedan blev Rodrigo Abols helt kemtvättsren framför Erik Källgren men fick bara till en strumprullare till avslut. Örebro hotade, visade och skapade. Men inget av det spelade någon roll när motståndarna spelade tripp, trapp, trull med drygt fem minuter kvar av den tredje perioden.
Fredrik Karlström hittade Pontus Holmberg som i sin tur slängde in pucken till Marcus Sylvegård som egentligen hade kunnat skjuta in pucken med en stekpanna i det vidöppna läget.
Sedan var det som att Örebro fastnade i Växjös klibbiga försvarsklister. Smålänningarna har ett försvarspel som just nu är av Paolo Maldini-klass för att tala fotbollstermer. Spelare så som Christian Folin, Robert Rosén och det defensiva monstret Erik Josefsson visade upp ett försvarspel som liknade en italiensk fotbollsbacklinje i sitt absoluta cresendo.
Örebro hade under matchen svårt att kunna bryta igenom Växjös täta försvar.
Någon vis idrottsperson sade någon gång att en stark offensiv vinner matcher, men att en stark defensiv vinner mästerskap. Det är lite så som det ser ut mellan de här lagen där det fortsatt är tajt, tufft och ack så jämt. Idag lyckades Växjö dra det längsta strået även orm det var små marginaler som avgjorde matchen.
En av dessa marginaler var Örebros svaghet i att kunna utnyttja de numerära överlägena. Växjö bjöd Örebro på att spela med en man mer i över tio minuter sammanlagt. Ändå lös utdelningen med sin frånvaro likt soltimmarna under en novembermånad. Det var som att tempot saktades ned, spelet blev passivt, sönderläst och allt annat än vad powerplayprofessorn, Conny Strömberg hade förespråkat. Det är för svagt om laget ska kunna utmana på allvar.
En annan faktor var lagets tunna centersida som just nu gör att man går runt på tre centerkuggar. Rodrigo Abols måste ikväll ha haft mjölksyra i benen så att det hade räckt till ett helt mejeri med en istid på över 26 minuter. I söndagens tillställning blev avsaknaden av Robert Leino mer och mer påtaglig. Framför allt i powerplay med finländarens smarta sätt att gräva fram passningsvägar.
Nu är det som sagt kniven mot strupen för Örebrolaget ut till tisdagens hemmamatch för rond fyra. Och egentligen är det inte så mycket som talar för närkingarna.
Men kanske är det ändå just det som faktiskt talar för.
Det här laget har visat att man inte är ett vanligt lag utan ett lag som verkligen innehar något extra. Gång på gång har man givit tvivlarna svar på tal. Det har varit snack om en för klen spets sedan Mathias Bromé försvann, att Örebro inte alls skulle kunna rå på och få stopp på Leksands offensiv och att skadorna på Daniel Muxito-Bagenda och Glenn Gustafsson skulle sätta stopp för Örebros drömmar om att kunna nå långt.
Matchen bjöd på en hel del heta känslor under matchens gång.
Nu är man ändå "bara" två segrar från att nå en finalplats.
En plats som jag tror att få om ens någon hade kunnat förvänta sig. Det här laget har redan svarat för en oerhört gedigen säsong genom att ta flera stora steg gång på gång.
De har verkligen visat hockeysverige att det är de som är Örebro.
Därför kan de gå ut och spela dessa två matcher med en tro om att kunna fortsätta gå.
En tro som gör att det aldrig går att räkna ut detta Örebro.
