LUNDSKOG: "Idrottens hjärta fick börja pumpa igen"
"Ljuset börjar att leda vägen ut ur pandemimörkret och mot en mer normal vardag. En vardag där människor återigen kan få träffas, trivas och framför allt får hjärtat att pumpa för de lagtillhörigheter som de håller kärt"
Känslan att kliva in i en hockeyarena för första gången på en ny säsong är alltid en efterlängtad känsla. En ny säsong där nya minnen ska skapas och där nya historier ska komma att skrivas. Att känna den där lätta ammoniakdoften från den blanka isen, känna hur den kyliga arenaluften sätta sig som gåshud längs med armarna. Men framför allt få se all idrotts hjärta och lungor på plats igen.
Jag åsyftar såklart på supportrarna som ikväll fick komma tillbaka till Behrn Arena efter ett och ett halvt års väntan om än med reducerad kapacitet. Men vad gör det efter en säsong under fjolåret som kändes som den levde konstant genom en konstgjord andning.
Ljuset börjar att leda vägen ut ur pandemimörkret och mot en mer normal vardag. En vardag där människor återigen kan få träffas, trivas och framför allt får hjärtat att pumpa för de lagtillhörigheter som de håller kärt.
Känslan av längtan, förväntan och passion gick att se i supportrarnas ögon och leenden när man gick igenom Behrn Arenas korridorer som under fjolåret kändes så gråa, trista och kala. Nu gick det att känna kulör igen.
Örebrospelarna fick fira med de 1023 supportrarna i publiken som gästade Behrn Arena.
Själva matchen var kanske inte en riktig blockbuster rent underhållningsmässigt. Det var en klassisk träningsmatch som på mångt och mycket mest smakade mellanmjölk. Inget av lagen ville riskera några skador med en vecka kvar till premiären, mjölksyran såg ut att ha räckt till att skapa ett mejeri från vissa spelare och spelmässigt hackade det lite här och där.
Men det fanns en sak som verkligen stack ut från Örebrohåll. En kaxighet, en optimism och ett driv. Och det var inte främst de etablerade toppspelarna som var direkt loket i detta( även om de också gjorde jobbet). De som stack ut mest med denna inställning var de två juniorerna Milton Oscarson och Adam Hofbauer som gick in och tog för sig som om de inte hade gjort något annat på ett SHL-motstånd.
I näst intill varenda byte tillsammans med Miikka Salomäki klev de in som två rivjärn. Med fart med fläkt och med en kaxighet. En inställning som garanterat smittar av sig på lagkamrater. Oscarson visade embryon till detta redan under förra säsongens slutspel och har potentialen att med rätt matchning kunna ta elefantkliv under den kommande säsongen.
Lägg därtill Elias Ekström( som tyvärr hade drabbats av sjukdomsbesvär till den här matchen), men som verkligen visade framfötterna under fjolåret. Dessutom vet jag att Niklas Eriksson tror stenhårt på forwardslöftet Leo Carlsson som är född 2004, även om det kanske är lite för tidigt att räkna med Carlsson ska ta en etablerad plats under den här säsongen.
Det här är spelare som har alla möjligheter till att kunna växa ut till framtida nyckelspelare under de kommande säsongerna. Det är bara att kolla på Linus Öbergs raketutveckling de senaste säsongerna.
Örebro lämnar också den här försäsongen med ett genomstarkt facit på sex raka segrar, ett spel som verkligen ser ut att ha hittat sin stomme och med nyförvärv som ser ut att ha acklimatiserat sig väl in i lagbygget. Men förväntningarna inför säsongen får förkunnas i en annan krönika här under premiärveckan.
För det jag främst tar med mig från denna torsdagsaftonen var att idrottens hjärta fick börja pumpa inne i Behrn Arena igen.
Det är ändå det som betyder allt.
