Niklas och Niklas
En krönika om handlingskraft hos Örebros ledande duo, om en blytung seger som visade att laget är tillbaka. Det här är en krönika om Niklas och Niklas.
"Packat väskan och flyttat till kontoret"
”Det går fort i hockey” brukar det heta och det kan man verkligen säga om denna vecka. Någon som verkligen har gått på högvarv denna vecka är sportchef Niklas Johansson. Efter den förgrymmade förlusten mot Luleå förra lördagen så undrade men verkligen vad som skulle hända kring laget? Skulle Sundblad få lämna? Skulle några nyförvärv ansluta? Vad var egentligen planen? Frågorna var fler än i en partiledardebatt. Och de som håller laget kärt började bli mer och mer oroliga och upprörda. Att säga att läget var prekärt, no shit att det var. Men då har han klivit fram som ledare och genomfört en riktig storstädning. Niklas Johansson kan inte ha sovit mycket sedan förlusten mot Luleå. Karn måste ha packat väskan och flyttat in på kontoret. Han måste ha tömt hela förrådet på kaffe för att hålla sig vaken. Han har visat det viktigaste som krävdes i detta läge, HANDLINGSKRAFT.
"Krig om varje plats"
Först värvade han Chris Hamilton, och nej det är ingen countrysångare från Texas som ska spela i periodpauserna. Hamilton har fått tjänsten som Performence-Coach och ska jobba mycket med de mentala aspekterna hos spelarna. Han har tidigare arbetat med de stora lagen i Tyskland och är bekant för Sundblad sedan tidigare. Ett utmärkt beslut enligt mig då det var precis vad laget behövde när förlusterna har tärt hårt på spelarna.
Sedan var det dags att köra iväg Libor Hudacek till soldränkta Karlstad efter att grabbhalvan varit totalt under isen i sisådär ett halvår. Och en lönepost lika stor som regeringens vårbudget drogs iväg. Man kan säga vad man vill om Libor Hudacek, i sina bästa stunder är han en virtuos. Men likt hjärtlös och attitydslös i sina sämsta vilket det till mestadels har handlat om denna säsong. Skilsmässan var oerhört välbehövlig.
Och som grädde på moset så presenterade ”NJ” ytterligare ett nyförvärv under gårdagens ”transfer deadline day”. Jeremy Williams, Nick Ebert och nu finländaren och Ari Gröndahl. Han kommer närmast från spel i den finska ligan och laget Sport från Vasa och är 28 år gammal. Han beskrivs som en stor och stark pjäs som har ett bra spelsinne och en riktig bössa till skott. Han var under fjolåret uttagen i det finska landslaget och har under denna säsong mäktat med 24 poäng på 50 matcher. En spännande spelare som har gjort det bra hos tabelljumbon borta i öst.
Det kallar jag för att visa en enorm handlingskraft under en vecka på jobbet. Han har givit Örebro Hockey alla förutsättningar att klara detta. Han har skickat de signaler som behövdes sändas till fansen. Han har skickat signaler till laget. Signaler att detta inte är som något Robinsonöråd där ingen åker ut. Nu är det krig om varenda plats!
"Han har vänt kryssningsbåten"
Om vi backar tillbaka till lördagseftermiddagen så vore Niklas Sundblads kostym den sista som jag skulle vilja vara i. Där stod han i skottsektorn när media, fans, ja näst intill hela hockeysverige ville se hans avgång. Men han har också gjort allt rätt denna vecka. Han gömde sig inte bakom någon sköld utan lugnt och sansat varit öppen och haft det som få skulle ha i det här läget. Tänk efter själva. Hur hade du agerat?
Men han har varit beslutsam, fortsatt tro och en stor portion motivation. Det är otroligt imponerande. Han visade också handlingskraft när han valde att ta bort Viktor Ekbom som kapten och istället sätta in Jere Sallinen. Ekbom som sägs vara klar för Frölunda. En spelare som har varit under isen de senaste matcherna. Jag tror att rollen som kapten har mer stjälpt än hjälpt honom de senaste matcherna när han har haft fullt upp att få ordning på sitt eget spel. Ekbom personifierar en gentleman inom sporten med sin inställning och öppenhet utanför isen. Och han vill så mycket för laget. De senaste veckorna för mycket.
Men det Sundblad lyckades göra var att vända kryssningsbåten i Svartån i alla fall tillfälligt. Han har lyckats med det absolut viktigaste som behövdes. Fått spelarna att börja tro på sig själva och som lag. Under gårdagens match kände jag inte igen Örebro, på ett bra sätt i alla fall även om deja vú känslorna smög sig på när Jörgen Sunqvist fick hela Drottninggatan fri och kunde sätta 1-0 efter 3:32. Men sedan var det ett nytt Örebro. Ett Örebro som banne mig inte ger sig trots att ha tappat dubbla ledningar. Det var Örebrospelare som gav sken av att äntligen våga, vilja och kämpa.
"Har verkligen försökt"
Tyson Spink var ett kraftverk som var överallt på isen. Anton Hedman var som en pansarvagn mot kassen och Victor Bartley var en skottmaskin som bara matade och matade. Tom Wandell var sådär magiskt bra som när han är som bäst. Och längst bak stod inhoppande Axel Brage för en otroligt fin insats och räddade Örebro med akrobatnummer och parader. Han har haft en otroligt svår roll med minimalt med speltid. Men när han väl har fått den har han tackat för kaffet och varit bra. Han har blivit lite väl ifrågasatt i många lägen. Han har verkligen försökt.Och igår stod han på huvudet och räddade Örebro.
"Ettt leende som sade mer än tusen ord"
Klockan stod på 21:18 när slutsignalen gick. Det blev gastkramande och näst intill olidligt mot slutet men man gjorde det. Den djävulska sviten var bruten och jag satt med glädjetårar framför tv:n. Laget firade segern som om de hade vunnit TV-pucken och leendet hos Sundblad sade mer än tusen ord. Axlarna var nog ett antal kilo lättare. En insats som gjorde att hoppet tändes rejält. Det här var så mycket än en seger. Det här var vinst med kategori blytung. Så underbart, så förlösande och en sådan lättnad.Och i ett vanskligt läge också. Man vågade, man hade en djävulsk villja och bröderna jävlar och annama var tillbaka.Örebro visade äntligen att DET ÄR VI SOM ÄR ÖREBRO!
Nu tar vi lite välbehövlig semester och visar samma sak nästa vecka. Och några som är förtjänta några dagar ledigt, det är Niklas och Niklas. De gjorde allt rätt denna vecka!
