Nyårskrönika del 3: Första året i SHL
Örebro Hockey hade inlett sin satsning bara sju år tidigare i division 1. Det har inte varit en spikrak klättring genom seriesystemet, men det har varit en satsning med tydliga och realistiska delmål. Efter nyårsdagen 2013 var laget nästan färdiga med att skriva av säsongen för att ladda inför nästa, men istället skulle de göra en uppryckning utan like och nu var det spel i SHL som gäller!
Det sägs att den första säsongen i SHL är avgörande på många sätt. Laget ska inte bara lyckas ta tillräckligt med poäng för att klara sig kvar. Organisationen bakom laget ska även den utvecklas och utbildas till att kunna hantera allting som kommer till för ett lag som spelar på den absolut högsta nivån i Sverige.
Skillnaderna mellan Allsvenskan och SHL är fler och mer nyanserade än spelet på isen. Det måste värvas spets samtidigt som föreningen måste försöka behålla en kontinuitet i truppen och inte rubba den kärna av spelare som ändå tagit laget till SHL. Några spelare fick lämna, några fick förlängt och några tillkom.
För ovanlighetens skull sparkade klubben inte ut sina målvakter utan valde istället att satsa på Tim Sandberg och Henrik Lundberg under sin första SHL-säsong. Detta har diskuterats till leda och är inget jag tänkte lägga mer energi på annat än att konstatera att klubben valde att bryta Sandbergs kontrakt inför säsongen efter för att försöka hitta en målvakt med mer rutin på denna nivå.
Klubben varvade värvningarna med bekanta namn som Tomas Skogs och Daniel Sondell med relativt okända spelare som Viktor Ekbom, Justin DiBenedetto, Tim Wallace och Ben Walter. De tre senare skulle utgöra Örebros nya förstakedja och inledningsvis spelade de också som det. De producerade bra med poäng och Örebro fick beröm som det nya, fräscha lag som SHL behövde. Som bäst låg laget trea i SHL. Man valde även att chansa på Martin Johansson som hade kört fast i Brynäs.
Det blev en lovande inledning där laget började säsongen på ett fullständigt respektlöst sätt och plockade poäng av storlag, men tippade bottenrivaler som Leksand och AIK gick man bet mot. En trend som skulle hålla i sig resten av säsongen. Efter det följde en mörk novembermånad där skador på nyckelspelare slet sönder laget och det skulle ta mer än tio omgångar och en 0-7-förlust mot bottenlaget AIK innan någon drastisk förändring skulle ske. Patrik Ross som värvats som ny tränare inför säsongen valde att lämna sitt uppdrag mitt under krisen.
Vi fick aldrig någon riktig förklaring till varför, men redan matchen efter mot Modo skulle laget resa sig och ta sin första trepoängare på en och en halv evighet. Kenta Johansson presenterades som ny tränare kort efter det och mer förändringar skulle det bli. DiBenedetto och Walter skeppades iväg till Finland och istället hämtade man hem Markko Anttila från frysboxen i KHL. Anttila skulle bli en omedelbar succé, men skulle skada sig väldigt olyckligt under en träningsmatch i Schweiz efter dryga tjugo matcher.
Örebro hade fortfarande möjlighet att klara sig undan kvalserien eftersom AIK fortsatte att förlora mot all andra lag utom Örebro. Detta medan HV71 desperat försökte värva sig ur sin kris, men fortfarande hade problem med att få spelet att stämma. Örebro tog även in Bret Sterling som fått sparken från HV71 samt Brian Willsie, Jere Sallinen och Ville Viitaluoma från finska ligan i ett försök att klättra över strecket.
Örebro lyckades inte klara sig undan kvalserien, men väl där flög man genom serien och man kunde konstatera att det skulle bli en andra säsong i SHL. Örebro kan ha varit det mest överlägsna lag som spelat i en kvalserie. En kvalserie som också skulle bli den sista då SHL och Hockeyallsvenskan gjort om kvalsystemet numera, men som Örebroare kommer man knappast sakna den efter alla ångestfyllda försök som slutat "mindre bra."
Jared Aulins mor hade insjuknat i cancer under våren och detta engagerade såväl fans som media något utöver det vanliga. Aulin som blivit en ikon i den rödvita dressen vågade öppet visa sina känslor och blev uppenbart rörd av det stöd som staden och supportrar visat honom i denna svåra stund. När kontraktet blev säkrat fick Aulin ledigt för att åka hem till sin familj, men inte innan fansen hunnit hylla både honom och visa sitt stöd för hans mor.
Insamlingar gjordes och kampanjer kördes till stöd för Jared och hans familj. Aldrig förr har nog en idrottare i Örebro fått en så stor samling människor engagerade för en gemensam, osjälvisk handling. Patricia Aulin somnade in under hösten 2014, kort efter att Jared återvänt till Sverige för att ansluta till laget. Det var vad hon ville att han skulle göra: spela ishockey, för det var det som gjorde honom lycklig.
Att ha en sådan god och fin person som förebild för oss alla, inte bara för våra unga spelare som kommer upp i en starkt tävlingsinriktad idrott som ishockey, gör oss till de lyckligast lottade fansen i världen. Att få följa Jared i hans utveckling, se hans kämpaanda på isen, höra hans kommentar efter matcher som aldrig, aldrig, aldrig innehåller dåliga ursäkter eller bortförklaringar, är en ära få förunnade.
Jared Aulin är en inspiration och en ikon. Jag tror inte han vill bli dyrkad, men vi bör följa hans goda exempel och försöka att ständigt sträva efter att bli bättre personer: oavsett om vi är ishockeyspelare, kassörer, programmerare, väktare, knegare eller tjänstemän. Han kommer att bli ihågkommen långt efter hans karriär är över i den rödvita dressen.
Fortsättning följer.
