Örebro - Luleå0 - 5
Örebro Hockey, ett lag i splitter
En krönika om ett hockeylag i skärvor. Om en spelare som förgiftar sitt eget lag. Om en fullständig förödmjukelse.
Det gör ont, ont i ögonen att se ditt lag krossas till glassplitter, ont i hjärtat sådär otäckt molande att se ditt lag bli fullständigt förnedrat. Ont i själen när ingen tar någon som helst ansvar. Det gör så fruktansvärt ont att hålla Örebro Hockey kärt. Ett lag som just nu är som en krossad spegel.
Matchen mot Luleå var upplagd som ytterligare en måstematch för sisådär sjutioelfte gången de senaste veckorna. Laget har åkt ”Drop of dome” världens högsta fritt fall och sjunkit snabbare mot botten än börsen på Wall Street.
Ikväll spelade inte laget bara för superviktiga poäng för att undvika att brännas på lava och hamna på fel sida av kvalstrecket. Man spelade för sin värdighet, man spelade för sitt rykte som klubb. Och man spelade framför allt för relationen med sina trogna fans som alltid stöttar. Man var tvungna att visa något. 6 minuter och 23 sekunder och 4 hundradelar in i den första perioden hade vi svaren.
0–1:00.37 Emil Larsson
0–2 5:58 Isac Lundeström
0–3 6:21 Johan Forsberg
Örebro är inte ett hockeylag numera. Man är en hög av glassplitter ute på Restaulundsvägen. Ingen som helst tillstymmelse till värdighet, ingen som helst tillstymmelse att rädda sitt rykte till något pris. och det ända man levererade till supportrarna var en iskall, knallhård örfil rakt i ansiktet. Aldrig i mitt liv som hockeysupporter har jag nog känt mig så förödmjukad. Det gjorde så ont inombords, fysiskt och psykiskt. En smäll rakt på kinden som pulserade ut i alla ådror i kroppen.
Jag trodde att denna match var tillfället där det skulle vända. Jag hoppades att spelarna skulle komma ut blodsprängda med revanschlusta efter debaclet mot Karlskrona. Jag hoppades att man skulle vara hungriga som vargar. Visa för sin kära hemmapublik att vi ska fan göra vad som helst, vi kan gå över lik för att spela i SHL fortsättningsvis, vi ska visa ett djävulskt hjärta.
Men laget består inte bara av glas utan också av plast. Plast är det absolut värsta som finns inom hockeyn. Det är ett material som är hjärtlöst, själlöst och förbannat massproducerat. Plast är oerhört giftigt för ett hockeylag. En spelare som just nu personifierar plast är Libor Hudacek. Iskallare än en snöstorm i Sibirien under hela säsongen. En hjärtlös attityd, ett själlöst spel. En spelare som just nu förgiftar sitt eget lag.
Och vad ska klubben hitta på nu egentligen med 8 omgångar kvar?
Ja, vi kan ju börja med spelarna på individuell nivå. Det är dags att se sig själv i spegeln och fråga sig, vad håller jag på med egentligen? Jag är just nu en glasskärva, en del av något som var ett lag förut men som nu är fullständigt krossat. Hur ska jag passa in igen? hur ska jag forma mig?
Sedan måste man ringa en glasmästare som kan skrapa ihop spillrorna och försöka sätta ihop något nytt. Vi kräver inget konstverk. Bara att personen samlar ihop skärvorna och få de att passa tillsammans igen. Sundblad sade efter matchen att han hade spelarnas förtroende och jag gillar honom som coach i grunden. Jag tyckte faktiskt synd om honom efter matchen. Jag tycker inte att Sundblad är det stora problemet här, det är spelarnas inställning. Jag vet att Sundblad brinner, sover och äter för Örebro Hockey.
Men du har inte förtroende när ett lag bara slås i spillror gång på gång. Till sist går det inte att få ihop det hur du än försöker pussla med bit efter bit. Splittret blir för utspritt. Exakt där befinner sig laget nu. Det är bara att börja om med bit för bit. Frågan är bara vem som får uppdraget att pussla ihop en hög med splitter?
