SHL-stjärnan berättar om pappans tragiska död: ”Det är en sådan bild som aldrig kommer att försvinna”

ÖREBRO. Det har gått över ett år sedan den där hemska lördagen då livet tog en helt annan vändning för SHL-stjärnan, Ludvig Rensfeldt. Dagen då hans älskade pappa Ola gav upp efter en mångårig kamp mot psykisk ohälsa. I en stor intervju med vår reporter, Andreas Lundskog, berättar Rensfeldt nu om sorgeprocessen, sjukdomen som tog pappan ifrån honom och hur stigmatiseringen kring psykisk ohälsa behöver förändras i samhället. ”Jag har sett från första parkett hur hemskt det kan vara”

”Han brann verkligen för hockeyn”

Ludvig Rensfeldt växte upp i Gävle tillsammans med med mamma Anette, pappa Ola och den fyra år äldre brodern Filip. Passionen till ishockeyn fanns där redan i tidig ålder där pappa Ola delade med sig av sin stora passion för sporten till de båda sönerna. 

– Pappa spelade ju hockey på en hyfsat hög nivå, han spelade i Gävletrakten innan han sedan flyttade upp till det som då var hockeygymnasiet uppe i Timrå. Han spelade TV-pucken för Medelpad med bland annat Mats Näslund och var nog en hyfsat stor talang, även om det aldrig blev något på seniornivå. Men ända sedan jag föddes så brann han för hockeyn. Det var definitivt han som fick mig att börja spela.

Ludvig inledde sin karriär i Brynäs juniororganisation i staden som länge har varit en utav de absolut största hockeymetropolerna i Sverige, med mängder av olika föreningar som har fostrat flertalet storspelare genom åren. 

Hur var pappa som hockeyfarsa? 
– Han var väldigt stöttande, han brukade ofta vara på plats när vi tränade. Han tyckte att det var kul att få se oss. Han var alltid noga med att vi skulle ha bra grejer och att vi skulle tycka det var kul att spela hockey. Han brann verkligen för hockeyn. Han var väldigt stöttande. 

Rensfeldt var redan i ung ålder en framträdande talang i Brynäs juniororganisation och fick chansen att debutera som 17-åring i Elitserien i den anrika Brynänströjan. Under den efterföljande säsongen blev det sedan en flytt över till andra sidan Atlanten för spel i den kanadensiska juniorligan.

Under samma säsong skulle han också få vara med den JVM-trupp som skrev ishockeyhistoria år 2012. Och han kommer aldrig att glömma den där natten då Mika (Zibanejad) lurade upp ryssarna på fika och bärgade det ack så efterlängtade guldet för svensk del. 


Rensfeldt i kamp med Evgeny Kuznetsov i JVM-finalen 2012. 

Rensfeldt har sedan dess växt ut och blivit en starkt etablerad spelare i SHL med över 250 matcher i SHL där han har representerat Rögle, Timrå och så nu Örebro där han har växt ut till en viktig kugge med sin pålitliga och välarbetade spelstil.  

Pappa Ola gjorde också en karriär inom sporten – fast på ett annat plan. Han arbetade som beteendevetare med inriktning på just elitidrottare. 

Han fungerade som bollplank för atleter så som golfaren Peter Hedblom, NHL-målvakten Johan Hedberg samt ett flertalet år tillsammans med Rikard Grönborg i Småkronorna och Juniorkronorna.  
– Det började när jag var liten. Han hade alltid varit intresserad av idrott och de mentala aspekterna inom sporten. Han spelade mycket golf där han bland annat lärde känna Peter Hedblom. Han blev också pappas första adept, just i golfen är det också den mentala aspekten som är den mest tydliga med vad man har för tankesätt. Han fick sedan en väldigt nära relation både arbetsmässigt och vänskapsmässigt med NHL-målvakten Johan Hedberg. 

– Det var också en anledning till varför jag ville bli hockeyspelare. Jag tror att jag var runt sju, åtta år första gången som vi åkte till Pittsburgh och fick bo hemma hos Johan och så fick jag träffa Mario Lemieux, det var så oerhört häftigt. Jag fick sedan vara med på många häftiga resor i pappas jobb. Det var grymt inspirerande för en liten grabb.

Intresset och kärleken till idrotten fanns alltid där för Ola Berggren. 
– Han hade ingen direkt utbildning när han började jobba med Peter. Jag vet att han gick många utbildningar inom beteendevetenskap under tiden. Han var väldigt intresserad av den mentala biten inom idrotten.

******** 

”Den personen hade han aldrig varit tidigare”

Men i början av vårkanten under 2017, förändrades läget för hela familjen. Ola drabbades av sömnproblem och diagnoserades för utmattningssyndrom. 

– Det var inte så att jag märkte så mycket under inledningen. Men det som mamma och han själv berättade var att han började sova sämre och sämre, vissa nätter kunde han inte sova alls och då började han undra lite vad det var frågan om? Han hade väl fått lite indikationer på att han hade jobbat för mycket och att han var på gränsen till utbrändhet. För oss var det just sömnen som märktes tydligast.  Men det var aldrig så att han var sängliggande. 

– Men sedan small det bara till en dag. Jag vet att han berättade för mamma att han var tvungen att säga nej till vissa jobb. Sedan började det bara eskalera. 

Hur uppfattade du skillnaderna i pappas mående? 
– Det klart att det var jättetufft för oss, sedan hade man då ingen aning om hur illa det faktiskt skulle bli. Man trodde kanske att det skulle bli bra om han fick vara hemma i två månader och vila. Men det var som att allting bara trappades upp istället. Det började bli mer och mer märkbart. Jag brukade alltid ringa hem till honom och mamma efter mina matcher, men det började bli mer och mer mamma som pratade. Tidigare hade det alltid varit pappa som hade saker att säga efter matcherna. 

– Det som jag tyckte var mest jobbigt var att han att han var orolig för allting. Han började tänka efter på saker som han hade gjort och saker som kunde ske. Den personen hade han aldrig varit tidigare. 

Var han öppen mot er i familjen att han inte mådde bra? 
– Det skulle jag säga, det var så tydligt också. Pappa var ju känd för att vara ”Mr Positiv” innan, det spelade ingen roll om det spöregn så tyckte han ändå att det var mysigt. Det var så som han var som person. Nu blev det så tydligt att någonting hade skett. När han mådde som sämst så märktes det tydligt. 

– Samtidigt när jag och brorsan var hemma i Gävle så gjorde han verkligen allt för att försöka vara med och vara som vanligt. Sedan fanns det vissa gånger där det kändes som att det höll på att bli bättre. Men mamma brukade också säga att det är inte alltid som han är såhär utan det kan bli sämre. Jag tror verkligen att han försökte för mig och brorsans skull. Men han sa aldrig själv att det blev bättre, han brukade säga att det var från dag till dag.

Tog han någon form av extern hjälp under den här tiden?
– Jag vet att han började att prata med en psykolog som jag vet att han tyckte var en bra hjälp. Samtidigt så visste han med sin bakgrund lite vad han skulle säga och nu funkade ingenting på honom själv. Han tyckte att det var skönt att prata men kände kanske inte att det gav honom så mycket till att må bättre. 

– Men jag vet ändå att han tyckte om att gå dit för att det var skönt att kunna ventilera och träffa någon annan. Och även när han mådde som sämst så hade han sina nära vänner som han gick på promenader med. Det tyckte han också var härligt även om han kanske bara orkade att vara med i 20 minuter innan han sedan behövde gå hem för att sätta sig för sig själv.

Familjen hade tro och hopp om att läget skulle komma att bli bättre. Att Ola skulle kunna hitta in på vägen mot ett bättre mående. Men till slut orkade han inte längre.

******** 

”Det är en sådan bild som aldrig kommer att försvinna”

Det är lördagen den 16:e november 2019. Örebro Hockey har precis segrat hemma mot Malmö med 2–1. På plats i Örebro fanns Ludvigs storebror Filip för ett besök i stan och planen var att de båda skulle få fira segern tillsammans under lördagskvällen. 

Men istället möttes Ludvig av en gråtande mor och mottog det tragiska beskedet som är varje människas mardröm.
– Jag skulle möta upp min sambo och brorsan efter matchen, då fick jag se mamma utanför hallen gråtandes. Det är en sådan bild som aldrig kommer att försvinna. När jag såg henne så förstod jag direkt att det var pappa. Jag hade precis förlorat både morfar och farmor. Den här gången så visste jag att det var pappa. 

Pappa hade valt att avsluta sitt liv. Ola Berggren blev 61 år.
– Från början så visste vi inte heller att han hade tagit livet av sig. Mamma kom hem och hittade honom död. Från början trodde hon att det rörde sig om någon stroke eller att hans hjärta inte klarade av att pumpa längre. Men sedan fick vi reda på att han hade tagit sitt liv. Han mådde så fruktansvärt dåligt att han inte orkade längre. 

– Han kämpade in i det sista på att försöka med att hålla skenet uppe. Men jag tror att han mådde så mycket sämre än vad vi alla i familjen trodde, säger Ludvig samtidigt som rösten skrockar och ger vika.

Orden går rakt in i hjärtat, pulserar igenom hela kroppen och upp mot tårkanalerna som börjar rinna längs med mina kinder.



Ludvig i ung ålder tilsammans med pappa Ola. Foto: Privat.

Varje gång som jag har pratat om Ola Bergren inom hockeykretsar, har jag fått höra om en person med ett enormt stort hjärta.

En person som satte andra i fokus och som brann för att andra skulle lyckas. 
– Han var väldigt omtyckt och det var något som man fick ett extra kvitto på när han dog. Jag fick väldigt många meddelanden från folk som han har hjälpt eller som han har jobbat med och som uppskattade honom som både yrkesman och som person. Han brann för att få andra att må bra och kunna lyckas. Det var samma i familjen, det viktigaste för honom var att jag, brorsan och mamma mådde bra hela tiden. 

– Jag tror också att det var den inställningen som också gjorde att han ville hjälpa så många så många andra också. Det var inte bara inom idrotten utan han pratade också med folk som mådde riktigt dåligt som han försökte att hjälpa även om han inte var någon psykolog. Folk hade tipsat om pappa som en bra kille att kunna prata med. Jag tror att många tänkte om honom på det sättet, det gör mig väldigt stolt. 

Ludvig valde under den efterföljande tiden att fortsätta med hockeyn trots den outhärdliga sorgen. Laget och matcherna blev lite av hans frizon under den fruktansvärda tiden. 
– Under de första veckorna tyckte jag att det bara var så skönt att få komma till hallen med att kunna tänka på att skjuta en puck istället för att vara hemma och tänka på att pappa inte fanns längre. Direkt på söndagen så skrev jag ett meddelande till hela laget där jag berättade om vad som hade inträffat.

– Jag pratade med Niklas Eriksson (huvudtränare) också där jag sa att jag gärna ville komma ner och i alla fall testa hur det skulle kännas med att spela hockey ändå. Jag tyckte att det kändes som en rätt väg för mig. Jag hade tillräckligt med tid till att sörja när jag var hemma. På något sätt så kändes det bra att spela hockey.

Det var också i ishallen som han också kände störst närhet till pappa. 
– Ja så var det absolut, det kan jag göra även idag. Han var så oerhört stolt över att jag spelade hockey. Det bästa som han visste var att kolla när jag spelade. Jag känner fortfarande att jag vill göra det för hans skull. 

******** 

”Att vara äkta och sårbar är att vara stark”

I Sverige är psykisk ohälsa av olika slag det mest vanliga hälsoproblemet i samhället. Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av män lider av psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor i Sverige.

Jag har själv varit en av alla dessa. 

Under mellanstadiet blev jag jag mobbad i skolan vilket gav upphov till en depression med ångest och rädsla. Det är något som ingen människa ska behöva gå igenom. Hade det inte varit för det enorma stödet från min familj så hade jag nog inte varit där jag är idag.

Såren från denna tid har lappats ihop och upplevelserna har format mig som person. Men även idag kan dessa sår rivas upp. Då gäller det att kunna vända sig till sin omgivning och berätta om känslorna.

Det är en styrka att kunna visa sig sårbar.

******** 

Min mormor sade alltid när jag mådde dåligt ” Att vara äkta och sårbar är att vara stark”, tror du att många människor drar sig från att berätta om hur de egentligen mår? 
– Jag tror absolut att det fortfarande finns en en sådan tendens att man inte pratar när man mår dåligt, det tror jag verkligen. Jag tror också att det finns ett mörkertal i statistiken, för även om jag tror och tycker att machokulturen har försvunnit mer och mer, så tror jag ändå att många gärna undviker att prata om hur man egentligen mår. 

Vad tror du att man kan göra för att kunna för att bryta stigmatiseringen kring detta? 
– Det är ju samma som en riktigt allvarlig sjukdom som finns presenterad på ett papper. Skillnaden är att psykisk ohälsa är väldigt svår att kunna få en diagnos på med ett bra botemedel. Jag tycker absolut att vi måste bryta stigmatiseringen.Om vi kan vi få fler att prata mer öppet och hjälper varandra, så tror jag att vi har mycket att vinna. Men vi måste våga prata om det. Jag har sett från första parkett hur hemskt det kan vara. 

Och en yrkesgrupp där den psykiska ohälsan är som mest utbredd är faktiskt bland elitidrottarna. I en artikel som publicerades i Yle år 2019, redovisade Göran Kenttä, chef för idrottspsykologi vid Riksidrottsförbundet att cirka 40% av samtliga elitidrottare, någon gång under sin karriär drabbas av psykisk ohälsa.

Elitidrottare målas oftast upp som osårbara med tuffa vinnarskallar. Men verkligheten är en helt annan. 
– I det yrke som vi har och likt andra elitidrottare så är det en stor press. På något sätt är det hela tiden en oro som ändå finns med. Folk brukar ju säga att vi har världens bästa jobb som får arbeta med vår hobby vilket jag håller med om. Men jag tror också att många glömmer bort att det hela är väldigt prestationsbaserat hela tiden.

– Gör man en dålig säsong så vet jag inte om jag har något jobb under nästkommande säsong. Och om jag skulle drabbas av en allvarlig skada så kanske jag aldrig mer skulle kunna jobba med den här sporten. 

– Då står man där i 30-årsåldern utan utbildning. Det är sådant som alla spelare vet om och det klart att det påverkar. Alla kanske inte vet vilken press som det ändå är på en när man kommer upp i en elitverksamhet inom idrotten. Jag skulle dock säga att jag rent generellt har mått bra under min tid och försökt att njuta av den tiden som man får spela hockey. 


Ludvig Rensfeldt i Örebrotröjan. 

Flera svenska idrottsprofiler så som höjdhopparen, Linus Thörnblad, cyklisten Jenny Rissveds, tennisspelaren Robin Söderling och fotbollsspelaren Richard Magyar har under de senaste åren delat med sig av sina erfarenheter från psykisk ohälsa som de har genomlidit genom deras respektive karriärer.

Vad brukar du göra när möter någon som inte verkar må bra?
– Jag tror bara att det är bra att prata med folk. Det kanske inte är det bästa sättet att gå fram och fråga om personen mår dåligt rent rakt av. Det bästa sättet är nog att prata på djupet och försöka att lära känna varandra på ett djupare plan än bara på vad man åt till middag igår. Jag tror att man kan få kontakt med människor om de litar på en ser att man bryr sig.

Har du något råd till unga juniorer som tar steget upp till det här klimatet? 
– Man vill ju bara säga till dem att gå ut och njut av att spela och ta chansen. Men jag tror att det är viktigt att man på något sätt vet om att det här jobbet som vi har är otroligt kul, men att det också kan vara otroligt jobbigt. Kommer man till hallen och har förlorat sex raka matcher och du själv känner att du inte har spelat bra, så är det svårt att hitta något som är kul. 

– Men kan man ha en bra sammanhållning inom laget så hjälper det en hel del. Det gäller att kunna lyfta upp varandra och ser till att man har en gemensam tro på att man kan vända det och att man tar fram de positiva bitarna. Har man inte det så kan det bli väldigt jobbigt, både som lag men även i en individs välmående. Det är sådant som jag tycker att unga spelare ska lägga vikt vid med att kunna ha den inställningen och hjälpa andra. 

******** 

”Han kom på något sätt och gav ett ljus i vår lilla familj”

Mitt i sorgeprocessen efter den ofattbara tragedin föddes också paret Rensfeldts första barn Nino. Bara månaden efter att Ola hade gått bort. Det blev ett ljussken för familjen, men samtidigt en känslomässig berg och dalbana. 

Ola hade alltid drömt om att få bli farfar. 

– Jag tror att det hjälpte mig och min sambo och framför allt min mamma väldigt mycket. Han kom på något sätt och gav ett ljus i vår lilla familj. Men på samma gång så tänkte man ju också på hur mycket pappa längtade efter att bli farfar och hur mycket man hade velat se de två tillsammans. Jag vet vilken fantastisk farfar han hade blivit. De tankarna brottades man med vilket man också kan göra än idag. 

– Jag tror på något sätt att i nu med att pappa valde att ta sitt liv bara en månad innan så var det någonting i honom som kände att han inte riktigt kunde vara den där farfadern som hade drömt om att vara. Nu kände han nog att han inte kunde det. Det var som att det inte gick mer på något sätt, säger Ludvig innan känslorna återigen går att känna rakt igenom telefonluren. 

– Det var en dålig tajming på många sätt, men ändå en otroligt bra tajming på andra sätt. Fokuset riktades till något annat som man behövde tänka på. Pappa försvann men vi fick en ny liten guldkille istället. Att få honom har ju verkligen varit helt fantastiskt, helt otroligt egentligen. Varje dag som vi är hemma ringer vi till mamma på FaceTime där hon får se Nino varje dag. För henne som är ensam kvar i Gävle så vet jag att Nino har hjälpt henne jättemycket. 


Ludvig Rensfeldt tilsammans med sonen Nino. Foto: Privat.

Är han lik dig och pappa till utseendet? 
– Jag skulle nog säga att än så länge så är han mest lik sin mamma men vi får se, han är ju fortfarande bara ett år så det kan ju komma att ändras. Jag var ju väldigt lik pappa själv.

Det har nu gått över ett år sedan Ludvig förlorade sin älskade pappa. Och även om sorgen fortfarande ligger tung och stundtals gör sig påmind, så lever Ola kvar i det vardagliga livet för familjen.
– Jag tror att han lever kvar i allt som jag gör. I mitt beteende så lever han verkligen kvar på något sätt.  Det var han som lärde mig grunderna i hur man ska vara som människa, medmänniska och framför allt som pappa. 

– Det kommer alltid att leva kvar. 

******** 
 

4 kommentarer

Andreas Lundskog2021-02-12 13:00:00