Spotlight: Calle Gunnarsson”"Ska nog upp med den på Stortorget"
SvenskaFans och Sportpodden i en exklusiv intervju med Stanley Cup- vinnaren, Calle Gunnarsson om den otroliga säsongen som banade vägen till historieböckerna, resan från en uterink i Örebro till toppen av NHL, livet som NHL-proffs och tankarna på att flytta hem.
Hela intervjun går också som att lyssna på som podcast via denna länk med Sportpodden.
Det var kvällen den 12:e juni och skådeplatsen var TD Garden i Boston när Örebrosonen, Calle Gunnarsson skulle skriva in sig i historieböckerna. Efter en säsong med skadebekymmer och endast medverkan i 25 grundseriematcher fick han uppleva det största ögonblicket i hans ishockeykarriär. Han fick lyfta pokalen som alla drömmer att få lyfta mot skyn, Lord Stanley. Detta efter att hans St. Louis Blues stått för en till närmst otrolig säsong. En höst som kantrades av till närmast bedrövliga resultat där också tränaren Mike Yeo också fick sparken i november.
Och sakta men säkert skulle laget avancera uppåt i tabellen och den 29 mars säkrades en slutspelsplats för laget från Missouri. Laget blev det totalt sjunde laget i historien sedan 1967/68 i ligan att kunna nå en slutspelsplats efter att ha varit på en sistaplats i ligan efter den 1 januari. Och det hela skulle bära fram till den där magiska kvällen i Boston. I den sjunde och helt avgörande matchen mot ett stjärnspäckat Boston Bruins lyckades St. Louis fullborda bragden. Detta när man vann med totalt 4-1 och därmed bärgade den första Stanley-Cup titeln i klubbens historia. Och därmed blev också Carl Gunnarsson den första Örebroaren att få lyfta den väldiga pokalen.
Gunnarsson fick höja Lord Stanley inne i TD Garden Arena, Boston kvällen den 12:e juni.
"När man sedan har lagt av så kanske man sitter där med gåshud"
Det har nu gått en dryg månad sedan den där historiska kvällen när SvenskaFans tilsammans med Sportpodden träffar Gunnarsson under en strålande julidag i hemstaden.
-Det är kul att vara först med någonting, haha. Det var otroligt med många dagar som bara flöt ihop sådär. Det är så svårt att förklara och sätta känslor på det där med ett jäkla ståhej runt det hela. Det var mycket större än vad man trodde även om man nu har kommit ner här lite i varv men förhoppningsvis så blir det lite drag igen inom några veckor.
Har man kunnat smälta den här upplevelsen nu efter ungefär en månad?
-Det är väldigt konstigt, det tog med några dagar där att ens förstå någonting. Sedan började man kolla lite klipp på sociala medier och då kom det tillbaks lite. Nu är det ännu konstigare och nu tror jag att den kommer att ta ännu längre tid innan man kan gå tillbaka och kolla de här klippen och minnas tillbaka den där känslan. Men jag tror att det blir bättre år för år när man kommer att gå tillbaka och kolla på det och när man sedan har lagt av så kanske man sitter där med gåshud liksom, det är rätt gött.
Vad säger du annars om er säsong där ni verkligen gick från botten till toppen?
-Det gör ju liksom hela storyn bättre också och ännu lite mer sötare på kakan. Det var ju väldigt mycket känslor när slutsignalen gick och under dagarna efter med tumult med folk överallt och firande. Man blev ju väldigt glad, tacksam och rörd men helt plötsligt så var man helt tom också. Man slängde ut allt man hade och sedan hade man inget kvar, det gick fort som tusan men jäkligt härligt och helt obeskrivligt.
-Det var en superskum säsong som började riktigt dåligt med höga förväntningar inför där vi hade en stortrejd där Ryan O'Reilly som kom in i laget. Men det var väl där efter nyår som det började där vi hade ett coachbyte lite innan det. Sedan tuggade vi igång sakta men säkert och då fick vi fart på det, speciellt på bortaplan där vi bara fortsatte att vinna och vinna och varför det var just på bortaplan har jag ingen aning om. Men det passade in precis när det skulle där målvakterna också är en stor bit där också.
"Jag tror att jag var runt fem år gammal"
Hockeyresan mot Lord Stanley inleddes annars i hemstaden Örebro och på stadens anrika rink, Trängens IP.
-Jag tror att jag var runt fem år gammal när jag vi körde någon skridskoskola först nere på Toyotahallen som det hette då. Men med puck och så var det på Trängen som fortfarande var en utenrink då. Det var fint, härligt och kallt. Detick ju inte att dricka vatten för det hade ju frusit till is för länge sedan. Men det var farsan som släpade ner mig och han tränade mig fram tills U-14 tror jag att det var.
Vad gjorde att du blev just back?
-Jag vet inte riktigt, jag har alltid haft det här försvartsänket hela tiden. Det spelade ingen roll om jag hade varit uppe och lirat forward, man testade ju allt när man var liten. Vissa gillade att hänga kvar lite i anfallszonen och inte backchecka men jag var lite tvärtom. Jag har väl något hat mot att släppa in mål. Jag stod väl i kassen också ett tag men tyckte att det var lite halvjobbigt när man släppte in kassar. Det är väl framför allt den känslan att släppa in mål som gjorde att man blev back.
Gunnarsson fortsatte sedan upp i Örebros juniororganisation och fick sedan chansen i A-laget som 17 åring när klubben spelade i Hockeyallsvenskan. Klubben blev efter den säsongen delegerade till Division 1 och Gunnarsson flyttade då vidare till Linköpings organisation. Där blev det först en säsong i klubbens J18, J20 lag innan han säsongen 2005/06 fick debutera och spela totalt 14 matcher i Elitserien.
Gunnarsson under tiden i Linköping där det blev två SM-silver med klubben.
"Jag var inte alls säker på att åka över"
Under säsongen efter började han bli mer ordinarie i A-laget och fick spela totalt 30 matcher när laget tog sig till ett SM-silver. Under sommaren 2007 blev sedan Gunnarsson draftad i sjunderundan av Toronto Maple Leafs som totalt 194:e spelaren. Det blev sedan ytterligare två säsonger där han lyckades ta en ordinarie plats i ett framgångsrikt Linköping innan flytten skulle gå vidare till Nordamerika och Toronto.
Hur var det att komma över till NHL och Toronto?
-Det var mycket fram och tillbaka. Jag hade spelat två SM-finaler åren innan och sedan tog det slut i kvarten det året och spelade sedan VM då. Det hände lite grejer och gick bra men när jag fick det samtalet och hade ett kontrakt på bordet, men jag var inte alls säker på att åka över utan jag debatterade fram och tillbaka hur länge som helst med både agenten och familjen runt omkring. Sedan tillslut så bara bestämde jag mig att nu kör vi på det här.
-Jag hade varit där tidigare på development camp där man blir slussad och allting är klart på ett annat sätt. Den här gången var det en helt annan grej där man skulle åka över själv men jag hade turen att ha Jonas ”Monstret” Gustavsson kom in samtidigt och sedan hade Jonas Frögren varit där ett par år så han hade lite koll och även Rickard Wallin.
-Så vi var ett gäng svenskar där så det hjälpte ju ganska mycket i början. Det var ändå bra och flöt på rätt okej tyckte jag där alla var väldigt välkomnande och Frögren var ju supersnäll där vi hamnade i AHL tillsammans. Så vi hängde och han tog hand om mig lite, det var väldigt viktigt.
Han skickades till en början ned i AHL och spel med farmarlaget Marlies. Men det skulle inte dröja länge innan NHL-chansen skulle komma för Örebrosonen. Efter totalt 12 matcher i farmarlaget kom beskedet att han skulle flyttas upp i NHL där han också skulle bli kvar.
-Det hade jag ställt mig in på också med att bara ge det chansen och se hur det var. Jag visste ingenting om det där men coach Ron Wilson verkade gilla mig och i slutet av vår traning camp så sade han att du borde lira med oss men av andra skäl så kommer du att få åka ner i farmarlaget direkt. Det var ju kul att han gillade vad man gjorde. -Det var tillfälligheter så jag fick det samtalet när någon hade blivit skadad så det var bara pang upp och lira. Sedan blev jag skadad men de höll kvar mig under resten av säsongen så det var jättekul.
Han inledde sin NHL-karriär i Toronto Maple Leafs där han skulle spela i sammanlagt fem och ett halvt år.
Och första målet i världens främsta hockeyliga kom den 29 januari 2010 då hans Toronto ställdes mot New Jersey Devils med den kanadensiska stjärnmålvakten, Martin Brodeur i kassen.
Första målet i NHL gjorde du på Martin Brodeur, har du sparat pucken?
-Jag tror att jag ska ha den någonstans, det är en bra fråga faktiskt. Jag fick den efteråt i alla fall så den borde ligga i någon trunk. Det var ganska speciellt sedan när han kom och lirade med oss i ST Louis några år senare så det är lite coolt med att ha lirat med honom.
Trejdades mot Roman Polák
Det blev totalt fem och ett halvt år i den kanadensiska metropolen där Gunnarsson också fick rollen som assisterande kapten under den avslutande säsongen 2013/14. Under sommaren 2014 skulle han sedmera bli bortbytt till ST. Louis i utbyte med den tjeckiska backen, Roman Polak.
Hur orolig är man idag för att bli trejdad med just att få flytta när man har byggt upp något i stad och i ett lag också med tanke på familj och barn?
-Det ligger där bakom men det går inte att gå runt och oroa sig, då blir det panik alltså så det går inte att fundera på. Det går rykten överallt även om jag inte brukar hålla koll på dem men så hör man dem i efterhand av andra. Men om man går runt och oroar sig så kan man inte spela.
Känns det som en kulturkrock och att nordamerikanska spelare är mer vana med tanke på att de är uppväxta med systemet?
-Ja men det är det. Första gången som det hände mig så var jag helt ovetandes. Jag var nyopererad under den sommaren och det hände ingenting. Sedan fick man ett telefonsamtal och sedan två minuter senare undrade man vad ska jag göra nu? Och då skulle det börja roddas med att säga upp lägenheten och flyttas grejer.
-Jag var hemma hos morsan och farsan och vi tittade på Fotbolls-VM med brorsan och min flickvän var hemma med några polare. Hon undrade bara va? När jag ringde henne direkt efter beskedet. Sedan var det bara att börja rodda och fundera på hur vi skulle göra.
-Det känns som att just med tredjgrejen att har man gjort det en gång så blir man nog inte lika överraskad och inte en lika stor omställning om det skulle hända igen. Nu klarar man ju av det men det är ändå lite slitigt att rycka upp rötterna så.
"Alla bara står och skriker rakt ut"
I St. Louis har han växt ut till pålitlig backpjäs som nu har gjort totalt 581 matcher och 129 poäng i världens främsta hockeyliga. Lägg också därtill tre VM-turneringar som har gett ett silver och två brons med Tre Kronor. Han bor idag i staden belägen vid Missispiflodens inlopp tillsammans med sin fru Josefine. De båda har varit gifta sedan 2016 och har en dotter som snart ska fylla två år.
Han har totalt ett VM-silver och ett brons på meritlistan med Tre Kronor.
Hur ser en förberedelserna ut under ett dygn innan en bortamatch? Vi säger att ni ska möta Dallas på bortaplan en måndag mitt i serien?
-Allting beror helt på hur spelschemat ser ut inför. Men oftast så är det väl så att vi tränar på söndagsmorgonen innan vi sedan drar så vi kommer till Dallas vid 4-5 tiden. Sedan är det in på hotellrummet, slänga in grejerna och käka middag och sedan tillbaka till hotellet. På matchdagen har vi värmning på morgonen innan vi käkar lunch innan de flesta tar det lugnt och vilar lite innan matchen på kvällen innan man sedan flyger hem direkt efter. Det är många som undrar om man hinner se något av städerna men det är ju rätt så sällan.
-Det är ju mycket så även om vi reser jättebra och allting är toppen. Men det är ju mycket att åka iväg en vecka och sedan komma hem och kanske spela en match hemma innan man drar igen. Det är mycket hattande och just med dagarna så kan man ha en trött tisdag som ledig och då känner man ju att det är lördag för oss.
Vilken är den bästa arenan att spela i?
-Det är några som är jäkligt bra. Chicago är ju kul där det är lite rivalitet där i mellan, speciellt under deras nationalsång där alla bara står och skriker rakt ut vilket är rätt så fantastiskt. Montreal är också kul och speciellt kul också med Toronto. Vegas har vuxit upp till lite av en favorit nu med en jäkla show och mycket folk där och nu när det har gjort jättebra ifrån sig i två år på raken. Det är också en riktigt bra arena.
Finns det någon arena som inte är så rolig att besöka?
-Inte på det sättet just spelmässigt men Arizona, det är aldrig fullt och rätt så trött stämning där det inte finns någon direkt hockeykultur i den staden och inte haft några framgångar direkt.
"Jag får bita mig i tungan här lite"
Totalt har Gunnarsson haft fem coacher i NHL och nu senast inledde han säsongen med Mike Yeo som sedan i november fick lämna laget efter svaga resultat. Han ersattes då av Craig Berube som skulle leda laget till klubbens första Stanley cup-titel.
Du har haft totalt fem olika huvudtränare i NHL, är de lika i sitt ledarsätt?
-Jag tycker att det är skillnad, det är det absolut. Sedan kan det vara marginella skillnader men det är ju mycket runt om också vi sidan av där det är en väldigt hög konkurrens. Och om man inte får någon kommunikation från en tränare så är det svårt med att leva i en bubbla och inte höra hur det går för dig.
-Jag tycker till och med att Mike Yoe var bra på det sättet. Han kunde säga till mig att nu har du lirat dåligt här och du hänger på gränsen, okej bra då vet jag vad som har varit problemet och då var han öppen. Sedan gillade inte vissa honom med hans filosofi och hur vi spelade. Men jag tycker att det finns två sidor av det där och kunde han bara säga och vara rak och ärlig så kunde jag ta det. Han tyckte jag var okej även om han har fått bära hundhuvudet för att det gick dåligt.
Under de tre första säsongerna hade Gunnarsson också den rutinerade tränaren Ken Hitchcock vid sin sida.
Hur var Hitchcock som tränare?
-Jag får bita mig i tungan här lite. Jag hade väldigt svårt för honom, vissa som jag pratade med i laget efter älskade honom och tyckte att han var superbra. Han hade säkert en bra filosofi med hockeyn men jag kom inte överens med honom. Jag tyckte att han inte kommunicerade alls vid sidan av. Jag hade svårt med honom.
Den rutinerade coachen Ken Hitchcock var Gunnarssons tidgare tränare i St. Louis.
Hur ser annars ledarstilen ut i Nordamerika, i Sverige har vi ju till stor del vuxit ifrån den här typen av management by fear. Hur upplever du det i Nordamerika?
-Det hänger ju kvar lite, så är det ju. Det finns ju vissa coacher som är väldigt starka på den fronten och jag tycker att den ledarstilen är lite svår. Vissa funkar bättre med den och för vissa funkar den inte alls.
Man har ju hört rykten om olika typer av straff på träningar som man tillämpade mycket förr i tiden. Finns det fortfarande kvar?
-Ah det har man ju varit med om med lite ”old school” tränare och det ä väl inte slut med dom dagarna, det tror jag inte. Det finns lite måtta på det där tycker jag också och det kommer dem väl lite ifrån med ett lite nyare tänk.
Hur mycket brukar det vara med trashtalk bland spelare och vilka är jobbigast att möta med just snacket?
-Jag brukar inte råka ut för så mycket trashtalk men det är väl Marchand. Och får man igång honom så kan det tuggas friskt. I slutspelet finns det någon i varje lag och det gäller att inte tigga dem för då blir de nästan bättre när de håller på med det där. Det är bara låta dem vara.
Gunnarsson kommer nu att befinna sig på svensk mark fram till slutet av augusti och han kommer troligen att köra några ispass med Örebro Hockey fram till dess här under augusti månad. Men datumet som nog många Örebroare längtar till är nog den 12:e augusti då pokalen Lord Stanley kommer och besöker Närke för en visit på totalt 12 timmar.
"Ska nog upp med den på Stortorget"
Vad säger du annars inför 12:e augusti, har du några planer inbokade?
-Då kommer han, Lord Stanley till Örebro för första gången någonsin. Jag har lite planer, vi har den bara tolv timmar så det går ganska fort. Förhoppningsvis kommer dem i tid då reser från New York och landar under morgonen i Sverige innan vi får den från klockan 12. Vi ska försöka att ha lite egentid med den men ska nog upp med den på Stortorget.
-Nu är det ingenting som är spikat men det ligger i ”piepen” hos kommunen. Vi ska försöka få till någonting på Stortorget där det skulle vara kul att få till ett event där. Och det känns som att de tycker lika dant. Sedan som jag har förstått det så är det ju mycket mer än att slänga upp en scen och nu kör vi så det är lite grejer som ska igenom. Men det är väl det som vi siktar emot i alla fall.
Gunarsson under lockoutsäsongen 2012/2013 då han spelade totalt 10 matcher med Örebro i Hockeyallsvenskan.
Många Örebrosupportrar hade nog hoppats från en comeback i den rödvita dressen inför den kommande säsongen. Men efter Stanley-cup segern valde Gunnarsson att skriva på ett nytt tvåårsavtal med NHL-klubben värt totalt 27 miljoner kronor.
Gunnarsson spelade totalt 10 matcher med klubben i Hockeyallsvenskan under lockoutsäsongen 2012/13.
-Det var omtumlande och jättekonstigt. Snabb resa och inte så många matcher och det var halvkaos i stan och i klubben med många saker som hände på en och samma gång och det gick tungt. Det var bara att slänga sig in i elden och helt off själv sådär också där man hade förberett sig för en säsong som aldrig kom. Det var jättekonstigt och jag var väl sådär också får man ju erkänna. Det löste sig tillslut där i alla fall och det blev ett bra år.
-Jag hörde att det var många som var lite besvikna att jag skrev på igen. Men mitt mål under förra sommaren när jag gick igenom två operationer var ändå att nu ska jag visa att jag kan ta mig tillbaka och skriva ett nytt kontrakt. Och så fick jag två år och då sade jag att nu kör vi bara.
-Jag håller mig kvar där borta så länge som det går och när jag känner mig klar med det så är Örebro det första som jag kollar på om jag ska hem till Sverige, det är ingenting att hymla med. Funkar inte det av någon anledning så får det vara så men det kommer alltid att vara, om det är jag som ringer eller dem så spelar det ingen roll men det är det första som jag kommer att kolla på.
