Vända ett kryssningsfartyg i Svartån
En krönika om ett lag med ett självförtroende i botten, psykologi och ledarskap, grundtrygghet och Sundblads vara eller icke vara.
Tappade matcher, bortslarvade poäng, saknad av självförtroende, pressade, stressade, Örebro Hockey. Efter matchen igår mot Karlskrona som var så mycket mer än en förlust. Det var ett varningslarm som ljöd högre än arenans brandlarm som gick innan matchen igår. Något står inte rätt och det har vi sett länge nu. När matcher hettar till och ska avgöras flyger hela laget bort som höstlöv. En kväll där laget åkte rakt ner i botten. Jag grubblade länge igår och började läsa mer om det här med ledarskap och psykologi när jag fick svårt att sova. Något som går hand och hand. Var är självförtroendet? Var är planen var är bröderna jävlar och anamma?
Jag började med att läsa om självförtroende och hur man bygger upp den inom hockey. Självförtroende är ungefär som en lång berg och dalbana som är guppig, krokig, gör många loppar, toppar och stup. Självförtroende kan ändras när som helst under matchen beroende på en mängd olika faktorer. Vad har man för plan? Vad händer i matchen? Hur reagerar lagkamraterna? För att få till en stabil nivå i självförtroendet gäller det att hitta en grundtrygghet inom laget, något att förlita sig mot i svåra och vanskliga lägen. Det är inte bara att trycka på en knapp och sedan har du det. Det är något som byggs över tid beroende på vad man har för karaktärer och individer inom laget. För att bygga en grundtrygghet gäller det att tänka positivt. Grundtrygghet är precis vad Örebro saknar där spelarna verkar spela med pianon på axlarna. Ner med dem, sluta tycka synd om er själva. Det är inte ett dugg synd om er. Våga vilja, våga kämpa. Nu vågar man ingenting inte ens att vinna. Man har drabbats av en losermentalitet.
Självförtroende är också något som du förtjänar genom att jobba hårt. Jag vet det kanske låter som en klyscha men det är så sant. Det handlar om att göra det rätta sakerna om om och om igen. Inte fuska, inte hela tiden ta den enkla vägen. Du växer först individuellt och sedan kollektivt. Precis såhär agerade också Örebro i början av säsongen. Det var en känsla i gruppen att det är vi mot världen. Vi ska fan visa dem. Man ställde krav på varandra och spelade med bröderna jävlar och anamma. Men man upprepade inte det när smekmånaden var över och livet var vardag. Man upprepade inte de goda sakerna, började fuska i grunderna och jävlar och anmana flyttade till Ängelholm istället. Då går det snabbt utför. Självförtroendet och grundtryggheten frös fast när det mörkret och kylan trädde in.
Det här med självförtroende och grundtrygghet är svåra saker och jag har absolut ingen utbildning i det. Jag kan bara dra analyser efter erfarenheter som jag har.
Som jag kan känna i yrkeslivet för att få självförtroende så handlar det till stor del om vem som leder skutan. Vad har personen för ledarstil, är den auktoritär eller kör vi frihet under eget ansvar? Bryr sig personen ifråga om mig att jag ska utvecklas? Har personen en plan och kan ta obekväma beslut,
Om vi tar Örebros Niklas Sundblad så har jag fått bilden av en noggrann och auktoritär tränare som äter, sover och andas ishockey. Jag upplever honom som tillmötesgående som alltid ställer upp när jag vill snacka efter matcherna. Jag gillar honom personligen i grunden. Men ibland om man tittar på matcherna så tycker jag att han vill lite för mycket. Han vill så mycket att det istället går i stå. Massor blir till ingenting. Laget blir handlingsförlamat. Och han har inte byggt någon grundtrygghet i det här laget. Det som till och mycket är både A och O. Och ibland känns det som att han har förlorat rösten i omklädningsrummet. Och då har det gått ganska långt. För långt.
Allt är dock inte tränarens fel det handlar också om en gruppdynamik. Det handlar om en kemi inom laget. Örebro hade som bekant känslan vi mot världen i början av säsongen. Men sedan fick man pyspunka och karaktären bara drog iväg. Och det jag såg igår var bland det mest håglösa jag har sett. Ingen av spelarna kan ställa sig i spegeln och känna, jag har gjort allt för Örebro Hockey. Det var tomma blickar, frusna ansikten som framkallade ångest, som framkallade rädsla. Ibland har det känts som att truppen själva är nonchalanta då man gång på gång har sagt att ”Vi är bättre än såhär”. Man är aldrig bättre än vad man presterar. Jag har inte ett A i matematik när jag har ett C. Det saknas en grundtrygghet, som att man inte litar på varandra. Inte tycker att hockey är så värst kul att spela. Jag har sagt det så många gånger förut, ställ krav på varandra dra igång en hårtork och visa tydligt.
Den här nivån är inte okej. När Backström och Bartley agerade Sitting Bull med varsina indianare möttes de bara av blickar. Det kändes lite som intern mobbing, tysta kalla blickar. Det ska vara krig just nu där samtliga ska blöda för laget, annars kan man packa väskan och dra. Ni har ett så ohyggligt välbetalt jobb som många bara skulle drömma om. Visa då för guds skull att ni själva vill det. Sluta bete er som bortskämda ungdomar.
Nej läget är verkligen allvarligt på riktigt där mycket inte fungerar. Men samtidigt har vi allt i egna händer att reda ut stormen. Men då krävs det att laget får en vi mot världen känsla igen. Någon kliver fram och visar att jag vill blöda för Örebro Hockey. Kanske måste en ny röst in i omklädningsrummet in. Någon som kan bygga upp något som har fallit ihop. En nystart mot något nytt. Kanske har förtroendet för Sundblad inom laget gått på grund. .Jag har faktiskt till mångt och mycket svårt att han vänder den här skutan. Det här är inte att ro en finnjolle iland längre. Det vore lite som att försöka vända ett kryssningsfartyg i Svartån.
Det behövs en räddning utifrån tror jag. I Karlstad sitter en person som är expert på krishantering i Perra Johnsson. I klubben finns en person som blöder för Örebro i Henrik Löwdahl. Uppdrag, bygga ihop ett lag med ett självförtroende i botten, bygga en grundtrygghet igen Få ihop en sargad grupp. Få in känslan det är Vi mot världen igen!
