Behrn Arena, 2018-01-30 19:00

Örebro - HV71
0 - 3

Varför?

Det var upplagt för en måstematch för Örebro efter fyra raka förluster och ett ras ner mot kvalstrecket, då svarade Örebro för en totalt uddlös insats, en total Rembrandt och nollade på hemmaplan mot HV71. Jag tänker bara varför gör ni såhär Örebro Hockey? var är själen, viljan och hjärtat?

Örebro med ett komplett lag
Örebro kom efter magsjukefadäsen till matchen med ett näst intill komplett lag där endast Libor Hudacek saknades, däckad i feber sägs det. Jonathan Andersson gjorde comeback efter sin hjärnskakning och fick bilda backpar med Viktor Ekbom. Sundblad valde också att genomföra ett antal rockader i kedjorna efter förlusterna. Joakim Andersson fick lira med Spinkbröderna och Glenn Gustavsson fick gå in tillsammans med Viksten och Weinstock. HV71 kom inför matchen med en skadelista lika lång som regeringens vårbudget. Tongivande spelare så som Figren, Jaakkola, Berglund och Reese saknades. Man valde dessutom att vila målvakt Pettersson-Wentzel och istället satsa på den lovande burväktaren Adam Åman född år 2000.

Örebro behöver startkablar
Domare Mikael Holm/ Kristian Vikman kastade ned pucken och kvällens föreställning var igång. HV71 kom ut och tog kommandot i spelet med full energi. Och det skulle ge resultat. Vi hade bara spelat 2 minuter och 53 sekunder när Victor Ejdsell fick pucken i offensiv zon. Han försökte ta sig förbi Jonathan Andersson som gick mot puck istället för att gå in med kroppen mot Ejdsell. Pucken letade då över sig till unga Anton Bengtsson i slottet. Han tog några skär inåt och fick på en rapp handledare till avslut. Pucken gick rakt förbi Kilpeläinen och in i nätmaskorna. Ett oresolut backspel från Jonathan Andersson och en alldeles för dålig reaktion från Kilpeläinen. De där puckarna måste man rädda om man ska vinna matcher åt sitt lag. En total mardrömsstart för ett Örebro som såg ut att närmast behöva startkablar.

Och inte blev det så mycket bättre perioden igenom. HV71 var rappare, smartare och ville så mycket mer. Kedjan med Bill Sweatt och David Ullström såg ut som formula-1 bilar som bara rusade förbi Örebrobackarna. Örebro var oerhört uddlösa och lyckades inte få till något organiserat spel i offensiven. Det såg tröttkört och totalt oengagerat ut med undantag för några enstaka räder från Gustavsson och Mastomäki. Vi gick till pausvila med skotten 5-9 i en period som innehöll långt ifrån champagnehockey. Framför allt var det nästan så att Örebrospelarna gav bort puckarna då tekningarna slutade totalt 15-4 i HV71´s favör.

En total Rembrandt
Och inte skulle det bli bättre i den andra akten då Örebro verkade sitta kvar i omklädningsrummet. Inte fysiskt men psykiskt. Vi hade bara spelat 1:05 av den andra akten när Ullström grävde fram en puck bakom mål. Den letade sig till Anton Bengtsson som på ren chans från en näst intill obefintlig vinkel från slottet. Men på något sätt lyckades Kilpeläinen stå för en riktig Rembrandt och släppa in pucken mellan benskydden. En total tabbe med ett avslut som jag kan lova att till och med jag hade tagit. Det får bara inte ske, ett fullständigt hjärnsläpp. 0-2 och nu var uppförsbacke likt Mount Everest för ett lag med ett självförtroende i gungning. Vad valde man då att göra från coachsidan tänkte ni? Tog man ut Kilpeläinen och satte in Brage efter att han släppt in två billiga puckar och skicka in signal till laget att vakna? Tog man en timeout och snackade ihop sig efter en ny chockstart? Nej nej man gjorde ingenting av detta. Ingen tydlig markering mot laget att det var dags att vakna.

"Jag mår illa"
Och inte blev det så mycket bättre spelmässigt. HV71 hittade en rejäl energikälla samtidigt som målet och bara pressade och pressade högt upp i banan. HV-spelarna var som ettriga bin mot Örebrospelarna som uppträdde mest som valpar. Ingen i laget tog tag i taktpinnen och visade initiativ. Ängsligt och obeslutsamt, trött och oengagerat. Och som ett brev med PostNord kom det. Först prickade Christoffer Persson kryssribban när drygt fem minuter var spelade. Och 12 minuter in i akten drog Jere Sallinen på sig en hooking. HV satte då in ett starkt tryck mot Örebrokassen där Erik Brännström stod laddad på blå med giftiga skott. Och precis när utvisningen var avklarad skulle Örebroförsvaret gå bort sig igen.

Tre Örebrospelare började jaga efter en ensam Max Wärn som lirade pucken till Oscar Sundh. Han dansade sig förbi Todd och kunde enkelt spela in pucken till Wärn framför mål som enkelt kunde sätta 3-0. Tack och gonatt, ett fullständigt bedrövligt försvarsspel som jag funderar på att KU-anmäla. Med tre minuter kvar av andra akten fick Sallinen sätta sig på botbänken igen efter en hög klubba. Örebro klarade dock att härda ut det numerära underläget. I slutet av den andra akten valde Arenans DJ att spela duon Samir och Viktors verk Sucess, Magnus Ugglas ”Jag mår illa” hade varit mer passande.

Vi gick till pausvila med ställningen 3-0 och en uppförsbacke upp till rymdstationen ISS för Örebro. Sundblad talade i pausintervjun till C More om att laget behövde komma ut från start och börja tävla igen. Ja, det är svårt att börja vinna matcher när man ska börja spela när det är 20 minuter kvar.

Åhman visade framfötterna rejält
I den tredje perioden kom Örebro ut med en bättre energi och började ta mer avslut mot målet. Men det saknades den där riktiga hettan och viljan att komma in framför mål. Victor Bartley skapade några halvlägen och laget fick två möjligheter i numerärt överläge. Man satte in ett bombardemang mot HV71 målet. Men där stod han i sitt blott andra SHL framträdande, burväktare Adam Åhman född 2000. Oerhört lugn och trygg visade han framfötterna rejält. Han stod i vägen för allt som Örebro lyckades åstadkomma och imponerande höll sin första SHL-nolla. Hesa Fredrik ljöd och Örebro hade inkasserat sin 5e raka förlust och blivit nollade i sin egen hemmaborg i denna ack så viktiga match. Jag dolde händerna i ansiktet och drog upprört en djup suck och undrade bara uppgivet varför?

Själen, hjärtat, viljan
Varför uppträder laget såhär? Inför sina 5126 hemmafans som i match stöttar i vått och torrt. Som åker ner till arenan och försöker tända laget till max med stolthet, själ och hjärta. Varför finns inte samma stolthet i laget? Stoltheten att vilja, varför finns inte själen? Själen att kämpa byte efter byte. Och varför finns inte hjärtat? hjärtat att ta kampen för en klubb som så många är rädda och håller kär om. Istället så verkar man nästan sluta spela så fort det inte går som man har tänkt sig. Och varför finns det ingen aktiv coaching? hade jag varit tränare hade jag efter Kilpeläinens osannolika Rembrandt tagit timeout. Ett wake up call för hela laget att nu får det vara nog. En tydlig signal och en plan för de nästkommande minuterna. Istället verkar man mer stå och hoppas på det bästa. Och varför tar inte de ledande spelarna ett ansvar? Ett ansvar att vara vägvisare och sätta en lägstanivå. Istället åker man och gömmer sig och förväntar att andra ska göra grovjobbet.

Nu måste det ske något i klubben inom den närmaste tiden. En tydlig markering för det här håller inte. Laget åker fritt fall och balanserar på en svag lina. Det börjar verkligen brännas. Varför gör ni såhär Örebro Hockey?