Krönika: Det svenska backundret
Det dräller av framträdande svenska backar i världshockeyn. Hur kommer det sig?
Med Björn Nord som gäst i studion kom det oundvikligen en hel del backsnack i onsdagens avsnitt av PowerPlay. Den före detta försvararen var en del av det Djurgården som införde, och vann med, den ökända torpedhockeyn kring sekelskiftet.
En av punkterna som diskuterades var det faktum att svensk hockey har fått fram så många framträdande backar – och det svenska backundret är onekligen fascinerande.
Under många år var Börje Salming och Nicklas Lidström ensamma i toppen. Nu satt visserligen den duon – i alla fall Lidström – på höjder som dagens spelare ännu inte har nått och sannolikt inte heller kommer att nå, men istället för någon enstaka spelare har vi nu en uppsjö av framträdande svenska backar.
Erik Karlsson, Victor Hedman och Oliver Ekman-Larsson kan alla nämnas när man diskuterar världens bästa försvarare. Några steg bakom kommer Anton Strålman smygandes, Niklas Hjalmarsson har blivit en nyckelspelare i Chicagos moderna dynasti och under många år var Niklas Kronwall strax bakom ligans toppskikt.
Men det stannar inte där.
John Klingberg har tagit smått sagolika kliv i Dallas, Hampus Lindholm har sakta men säkert etablerat sig på en hög nivå i Anaheim och Jonas Brodin har gjort detsamma i Minnesota. Adam Larsson har äntligen lyft i New Jersey, Oscar Klefbom går mot något liknande i Edmonton och Mattias Ekholm har blivit en oerhört duktig tvåvägsback i skuggan av större namn i Nashville.
Klas Dahlbeck har på kort tid etablerat sig hos Arizona, en spelare som Oliver Kylington kan mycket väl vara en stjärna i NHL inom kort och vem vet vilka steg exempelvis Gustav Forsling kan ta?
Sverige har i modern tid alltid haft såväl spetsen som bredden på backsidan – men nu har man också bredden i spetsen.
Men vad beror det på?
Är det så enkelt att unga spelare såg upp till Nicklas Lidström och att ”alla” helt plötsligt ville bli backar? Det är säkerligen en del av sanningen, men samtidigt konkurrerade Lidström med Peter Forsberg och Mats Sundin om uppmärksamheten – och det var två spelare som var betydligt större här hemma i Sverige, trots att Lidström är en av tidernas bästa backar.
Kan Internet och möjligheten att se både matcher och highlights dag ut och dag in har bidragit? Säkerligen, men det är sannolikt att förenkla diskussionen?
Har förbund och klubbar helt plötsligt börjat lägga mer tid och fokus på utveckling? Ja, men nog är det också att generalisera diskussionen?
Kanske är det helt enkelt så att den moderna hockeyn uppmuntrar den skridskostarka och puckskickliga försvararen på ett sätt som man tidigare inte såg? Det finns inte längre samma behov av spelare som Kjell Samuelsson, Mattias Norström, Nicklas Grossmann, Andreas Lilja och Niclas Wallin, för att nämna några, i framträdande roller.
Har man ett gäng backar som inte kan mer än att spela sarg-ut får du problem i dagens snabba spel, oavsett om du lirar i NHL eller HockeyAllsvenskan. Tidigare var behovet av tunga bjässar stort. Nu har den moderna hockeyn gjort det viktigare med skickliga backar som vill, vågar och kan fylla på offensivt mest hela tiden.
Sverige står som sagt välrustade på backsidan, men är det så mycket mer än den naturliga utvecklingen av spelet som har bidragit till det? Är det verkligen så anmärkningsvärt att en nation som alltid har utvecklat skickliga spelare anpassar sig, på ett naturligt sätt, efter hur dagens spel ser ut?
###
I samband med varje PowerPlay-program kommer en uppföljande krönika att publiceras på SvenskaFans. Den kan kopplas till ett övergripande ämne eller så tar den sikte mot en specifik diskussion i programmet. Nu läggs fokus mot diskussionen om utvecklingen hos svenska backar.
###
