En fiaskosäsong
Säsongen 2001/2002 går definitivt inte till historien som en av Sundsvall Hockeys bästa. Faktum är att femteplaceringen i Fortsättningsserien är den sämsta placering Sundsvall haft sedan återkomsten till Division 1 (nuvarande Allsvenskan) säsongen 94/95. Detta trots att man hade som målsättning att nå Kvalserien i år.
När man nu fått lite distans till säsongen 2001/2002 är det fortfarande samma ord som snurrar runt i huvudet. Pinsamt och fiasko är de två starkaste. Det är Pinsamt att styrelsen hela tiden vidhållit sin vision om att IF Sundsvall Hockey skall spela Elitseriehockey år 2003. Den här säsongen skulle laget komma bland de fyra första i Grundserien. Det slutade med en sjundeplats. Sedan skulle det också bli spel i Kvalserien – allt enligt styrelsens egna planeringar. Hur det slutade vet väl de flesta. En femteplats i Fortsättningsserien bakom lag som Arboga, Piteå och Huddinge är knappast godkänt. Hade det hela slutat riktigt illa hade man dessutom fått kvala för att hålla sig kvar i Allsvenskan. Årets säsong är den sämsta som Sundsvall någonsin gjort sedan man åter gick upp i Allsvenskan säsongen 94/95.
Det var också pinsamt att se årets upplaga av Sundsvall Hockey. Sundsvall Hockey brukar alltid förknippas med laganda, kämpaglöd och uppoffrande spel, men inte den här säsongen. De flesta spelarna tyckte att de var så pass bra att de inte behövde ta i på hockeyplan. Många av dem bör ha haft dåligt samvete då de hämtade ut sina lönecheckar.
Vad var det då som gick snett egentligen? Kanske bör man istället fråga sig vad det var som gick rätt, för inte var det mycket. Att man väntade flera veckor med att tillsätta den sista forwardsplatsen (Libor Polasek) var knappast någon lysande idé. Att man sedan sparkade lagets poängkung innan Grundserien var färdigspelad, hjälpte inte heller lagets chanser. När sedan Mattias Wiklund var tvungen att kasta in handduken på grund av skada fanns det knappt något hjärta och någon kämpaglöd kvar. Grundserien var ett enda stort fiasko, så väl spel- som resultatmässigt.
När Per-Åke Sundholm klev av efter en match i Fortsättningsserien så blev det genast mycket bättre. Under Tommy Anderssons och Stefan Lindqvists ledning gjorde Sundsvall endast ett fåtal spelmässiga bottennapp. Man var det lag som sköt mest skott på mål under Fortsättningsserien samtidigt som man släppte till näst minst skott, något som tyder på spelmässig dominans. Trots detta var det bara tre lag som gjorde färre mål och tre lag som släppte in mer mål än Sundsvall. Det är ingen tvekan om att målskyttet och målvaktsspelet var under all kritik. Under mina 21 år som hockeysupporter har jag aldrig varit med om ett lag som haft så dåliga målskyttar som årets upplaga av Sundsvall Hockey. Det var exempelvis skrämmande att se Micke Romö bränna ett friläge per match. Det var än mer skrämmande att se att alla motståndarmålvakter höll NHL-klass mot Sundsvall.
De positiva sakerna är inte många, men letar man noga så hittar man en del. Publiken svek aldrig, trots bedrövligt spel. I grundserien hade man ett publiksnitt på 830 personer och i fortsättningsserien stannade det på 563 personer. Det är klart godkänt för att bottenlag. Mikael Romö var ett stort utropstecken, med en målskytt vid sin sida skulle han ha varit riktigt giftig. Jimmie Lindström skolades om till forward i fortsättningsserien och han gjorde stor succé. Hans kedja med Daniel Olsson och junioren Niklas Zetterström var mycket bra. Olsson var för övrigt den spelare som genomgående var bäst under säsongen. Johan Svedberg och Ivan Puncochar skötte sig mycket bra på backen. Tomas Nänsén likaså, även fast man hade väntat sig lite mer av honom. Dan Tryborn fick speltid på slutet och han visade att han förtjänar ett nytt kontrakt. Markus Lilja spelade också upp sig efterhand. Jag tycker genomgående att backspelet var ganska bra. Det var i mål och framåt som det fanns enorma brister. Niklas Dyrén hade kanske sin sämsta seniorsäsong i karriären och nye Samuel Jakobsson gjorde ingen större succé.
Förutsatt att alla de tongivande spelarna stannar så anser jag att man behöver förstärka med två eller tre nya backar, samt fyra forwards som vet var målet ligger. Dyrén var som sagt inte bra i år men vi vet vad han kan och med ett bra lag framför sig är jag övertygad om att han kommer att höja sig till sin gamla nivå. Jakobsson är ett godkänt komplement till honom.
Den enda som har kontrakt över nästa säsong är unge backen Ivan Puncochar. Trotjänaren Weine Sjöberg har aviserat att han kommer sluta. Han är den ende tillsammans med Libor Polasek som hittills lämnat laget. Det skall bli väldigt intressant att följa lagbygget i sommar. Det viktigaste till nästa säsong är att hitta en meriterad tränare. Sune Bergman och John Slettvoll ligger högst upp på önskelistan. Sune som tidigare varit både spelare och tränare i Sundsvall, är för övrigt far till Dyrén. Vem som tar över huvudansvaret för Sundsvall lär vi få veta i sinom tid. Nu är det bara att glömma eländet som varit och titta framåt, för nästa säsong tar sig Sundsvall Hockey förhoppningsvis till Superallsvenskan...
