Tack för allt Josef Ingman!

Han var den som symboliserade det "nya" MoDo när man kom ut heta som ipluggade strykjärn i match 7, och det var han som slog den millimetermarginalpass som sedan ledde fram till 2-0 i den första perioden. Han som täckte ett skott med munnen och offrade säsongens andra tand för att hålla nollan. Killen som bokstavligen blödde för klubben i sitt hjärta, och som (förutom möjligen Emil Wahlberg) var den som var absolut gladast efter avancemanget. 

Det är klassiska bilder där han står och nynnar med i fansens ramsor, och han var en av dom två sista spelarna som var kvar ute på isen och firade med fansen. Andra gången jag varit på plats och sett honom få välförtjänta hyllningar efter slutsignalen den här säsongen, den första var efter segern hemma mot Björklöven i höstas.

Varför symboliserade Josef Ingman det nya MoDo? Jo, han är förmodligen den som stått för störst personlig utveckling under säsongen och har spelat sitt spel med en självklarhet man inte såg under fjolårets säsong. Han hade vuxit ett par decimeter och höll alltid huvudet högt, och ledde ibland laget genom sin inställning. Det har varit otroligt kul att se, och kärleken mellan MoDo-supportrar och Josef Ingman går verkligen åt bägge hållen.

Nu är det alltså officiellt att Ingman lämnar, och det känns både väntat och samtidigt otroligt trist då han varit en sån glädjespridare och fantastisk hockeyspelare. Vi kommer sakna dig Josef, och hoppas verkligen inte det är sista gången vi får se dig i Hägglunds Arena!

Man brukar säga "Gråt inte för att det är slut, le för att det hände", och det är vad jag kommer göra när jag tänker tillbaka på SHL-avancemanget och Ingmans spel speciellt i final 7.

PS. Är det för tidigt att starta #Ingmanskahem ?