Tillsammans är vi starka, vägrar tro något annat
Mitt förtroende är lågt just nu. Finns mycket jag är kritisk till inom klubben men får ta det en annan gång. Trots att man skämde ut sig inför hela hockeysverige i fredags är mitt fokus just nu på att jag ska sjunga mig hes på onsdag hemma mot Troja. Låt mig förklara varför.
Skulle hjälpa Sportklubben att hajpa upp inför Troja.
Ja, hur fan ska jag göra det?
Låt mig börja med att säga att jag förstår er som är upprörda.
Förstår er som är ledsna.
Förstår er som inte vill gå på hockey eller ägna tid och engagemang efter alla miserabla år.
Tränare, sportchef och spelare förstår generellt väldigt lite om supporterskap.
Det gör det inte enklare.
Vill gå så långt att säga att jag känner med er.
Ser matchen och desto längre tid det går, desto mer förbannad är jag.
När matchen är slut förvandlas ilskan till ledsamhet och tomhet.
Lever för SSK.
Dör för SSK.
Det är min trygghet.
Sportklubben kommer alltid att finnas och därför kommer jag alltid ha något att älska.
Sagt det förut men det tåls att upprepas.
Under föregående säsong, under silly season och under försäsong har jag lagt ner hundratals timmar. Minst.
Har skrivit sena nätter och under lektioner.
Har satt mig ner i duschen och bara gråtit ut av trötthet.
Har ibland velat falla ihop och lägga ner allt med SvenskaFans men det gör jag inte.
För jag älskar SSK.
Gör det här för jag vill öka intresset.
Öka engagemanget.
Öka gemenskapen.
Att se prestationen mot Björklöven kändes som att få en kniv i ryggen.
Det är jag övertygad om att fler känner.
Internettroll som inte gör något för att det ska gå bättre för SSK bryr jag mig inte om men er riktiga supportrar, jag lider med er.
Ändå ska jag gå på onsdag och skrika mig hes.
För jag vill föreningens bästa.
Vill bidra för att vända det här.
Min absoluta favoritsäsong som SSK:are är säsongen 2015/2016 när vi spelade i Hockeyettan.
Varför?
För jag lärde mig något det året, tolv år gammal.
Trodde intresset skulle dö för hockeyn i Södertälje när vi åkte ur Hockeyallsvenskan.
Istället slöt vi upp som aldrig förr.
Hela säsongen var en enda hockeyfest.
Vägen tillbaka var inte spikrak men vi stod kvar och lyfte vårt lag hela vägen till kvalserieseger.
Sedan dess har vi varit halvvägs tillbaka dit vi hör hemma.
Hoppet kanske dör för många under fem år där vi inte gör framsteg.
Man kan väl lika gärna säga ett helt decennium.
Det enda som kan ta hoppet ifrån mig är döden själv.
Klubben måste vara tydligare med vad man vill.
Kommunikationen kan bli bättre på många plan.
Årets spelare måste lära sig vad det innebär att spela med ett “S” på bröstet.
Dock är vår älskade förening inget utan oss supportrar.
Hela hockeysverige häpnade över fredagens resultat.
Många undrar nog vad som sker i Södertälje.
Låt oss visa vad som sker.
På onsdag släpps restriktionerna och idrottens mening väcks till liv.
Det är dags att kasta sig in mellan hopp och förtvivlan.
Vi vet vad vi går för, vi har visat det förut.
Som den sjätte utespelaren kan vi ge det här laget flera extra poäng, jämfört med vad de annars skulle generera.
Vår tid kommer, jag vägrar tro något annat.
Då kommer vi som stått kvar känna en glädje, som medgångssupportrarna inte kan förstå.
För vi vet hur det känns att nå botten.
Klubben bör nästan gå ner på sina bara knän efter fredagens match.
Vi vet dock att de inte kommer göra det.
Därför gör jag det här och nu.
Låt oss visa vad vi är kapabla att göra.
Låt oss visa vilka magiska under som kan ske i ett kokande Scaniarinken.
Låt oss visa att vi är tåligare än de flesta andra.
Låt oss visa Sverige hur det går till, när vi får Templet att gunga.
Är bara en dum 18-åring men jag älskar SSK något obeskrivligt mycket.
Det är ett privilegium jag är evigt tacksam för, även om det enbart känns som en obesvarad kärlek.
Hoppas tränarna gör laget införstådda med vad som står på spel på onsdag.
Det är vår återförening, det är vår dag.
En hockeyfest ska inledas som ska vara ända in i april.
Tillsammans är vi starka, vägrar tro något annat.
