Krönika: En lovande seger – men bättring krävs
En seger i en premiär, oavsett turnering, är alltid väldigt positivt. Sveriges insats mot Schweiz gav hoppfulla vibbar – men den var inte tillräckligt bra för att räcka hela vägen.
Det finns några faktorer att peka på i missnöje från den svenska insatsen i premiären mot Schweiz. Att man måste förbättra dessa inför fortsättningen av JVM är en självklarhet. Men hur mycket vikt ska man lägga på bristerna? Ska man rycka på axlarna och skylla på de fullt legitima premiärnerverna? Eller bör man kanske fokusera på allt det positiva istället?
Att spelare är nervösa och kanske även övertända inför ett JVM på hemmaplan är rätt givet. Oftast brukar det präglas av antingen ett allt för passivt eller aggressivt spel, där man gör fler enkla misstag än brukligt. Så var också fallet under torsdagen.
Den passiviteten vi såg under i princip hela matchen – framför allt i egen zon – är säkerligen ett resultat av nervositet. Oavsett hur många matcher och mål man har gjort i SHL eller om man kommer direkt från Nordamerika, och kanske till och med NHL, så kommer en nervositet infinna sig. Att förvänta sig något annat är naivt. Men – och det här är ett viktigt men – det innebär inte att man inte ska rycka på axlarna.
---
Passivt spel i egen zon är ett stort problem, oavsett vad det är som orsakar det. Det är ett problem i fem-mot-fem och det är ett problem i numerärt underläge. Sverige tillät Schweiz att husera på tok för fritt i den svenska zonen. Ett bättre lag skulle utnyttjat de bristerna på ett betydligt giftigare sett – och det utan att nedvärdera Schweiz, som gör en mycket bra insats.
Det var kanske allra tydligast i numerärt underläge. Gång på gång på gång kunde schweiziska spelare stå förvånansvärt ohotade och få iväg distansskott mot mål. Det var inga ofarliga skott med fri sikt för Oscar Dansk, utan oftast med trafik framför och runtomkring honom. Schweiz lyckades också få utdelning för det… men snarare på grund av Sveriges brister än deras egen suveränitet.
Nu har ju det här ingenting med lathet eller inkompetens att göra – men låter man det passera med en axelryckning och skyller på nerverna kommer passiviteten leva vidare, omedvetet. Nu lägger spelarna själva mycket fokus på just passiviteten i intervjuer och Rikard Grönborg & Co valde att nöta numerärt underläge på dagens träning. Det gör mig tillfredsställd och förhoppningsfull inför i första hand matchen mot Finland. För även om finnarnas lag inte har samma profiler som tidigare år är spelare som Teuvo Teräväinen och Rasmus Ristolainen betydligt större hot än de schweiziska spelarna.
Sverige har ju ur den här aspekten fått ett väldigt gynnsamt spelschema. Schweiz i en premiärmatch är ett tillräckligt bra motstånd för att det inte ska bli lekstuga och efterföljande hybris. De svenska styrkorna står ut medan svagheterna exponeras – utan att de för den delen ska behöva kosta matchen.
Lite finjusteringar inför ett bra test mot Finland följs sedan av en potentiellt enorm självförtroende-boost mot Norge – innan krafterna på fullaste allvar ska mätas mot Ryssland i den sista gruppspelsmatchen. Hur man än vrider och vänder på det så är matcherna mot Schweiz, Finland och Norge förberedelser inför Rysslands-matchen och det efterföljande slutspelet. Så bra är det svenska laget i grunden.
---
Vad finns det då förutom passiviteten att klaga på? Misstagen nämndes i förbifarten och de måste givetvis minimeras. Svenskarna gav bort pucken vid farliga tillfällen för ofta. Titt som tätt kunde Schweiz komma i fart mot Oscar Dansks zon efter svenska misstag på egen blålinje eller i mittzon. Det håller givetvis inte i längden. Det togs också lite väl många onödiga och korkade utvisningar. Att spela en hockeymatch utan några minuter i numerärt underläge är ovanligt, men likt misstagen med puck måste utvisningarna minimeras. På sex tillfällen gjorde Schweiz två mål. En rätt rimlig utdelning i sig, men får lag som Kanada, Ryssland och USA sex powerplays kan det avgöra matchen.
Nu finns det givetvis förmildrande omständigheter i det viruset som verkar gå i truppen. Att gå in med för få forwards redan från start och sedan få se ytterligare namn kliva av under matchens gång underlättar givetvis inte. Men det är ingenting som ska påverka nämnvärt i en enskild match, framför allt inte i början av en turnering. Håller det i sig fortsättningsvis kan det däremot bli problematiskt.
---
Det positiva då? Lagets bästa spelare var klart bäst. Det är en förutsättning för att ett lag ska kunna gå långt. Filip Forsberg var snäppet bättre än alla andra på isen och visade sin klass vid flera situationer. Såväl målet som framspelningen till 3-2 var trevliga prestationer. Om laget fungerar kan Mini-Foppa vara skillnaden mellan ett brons eller ett guld. När han nu dessutom lär få Elias Lindholm som lekkamrat inför Finland ser det mycket spännande ut.
Bakom Forsberg stod även Alexander Wennberg ut. Han visade inte – på isen – någon bitterhet eller missnöje över att ha blivit av med C:et på bröstet. Soloåkningen inför skottet i kryssribban, som sedan videoundersöktes, höll riktigt fin klass. Linus Arnesson och Christian Djoos gjorde gedigna insatser i försvarsbesättningen, och Robert Hägg imponerade. Anton Karlsson var en frisk fläkt, Andre Burakowsky hade grym speed och i skymundan av Forsberg gjorde Jacob de la Rose en bra match.
Kanske skulle man önskat ytterligare något mål i powerplay – det blev en fullträff på fem försök – men spelet såg så pass lovande ut att man inte bör behöva oroa sig. Krydda det dessutom med Lindholms finurlighet och det ska nog lösa sig.
Om Sverige var passiva i försvarsspelet hade man desto mer fart på skridskoskorna när man kom till anfall. Det är inte bara underhållande att se, utan det är också en lämplig egenskap att ha om man förväntar sig att gå långt i turneringen.
---
Det som annars glädje mest var den svenska förmågan att hela tiden svara på motgångar. Alla schweiziska mål följdes upp av ett snabbt svenskt mål. 0-1 blev till 1-1, 1-2 förvandlades omgående till 2-2 och Christian Djoos förpassade 3-3 till 4-3. Som längst tog det strax över en och en halv minut innan Sverige svarade på Schweiz mål. Det är en styrka. Det visar på karaktär, självförtroende och starka ledare – både på isen och i kostym.
Det finns som sagt en stor del positiva aspekter att ta med sig vidare in i turneringen, men det är just förmågan att direkt kunna svara på motgångar som både sänder signaler till de andra lagen och internt bygger upp en vinnarmentalitet.
Redan inför turneringen var Sverige med rätta favorittippade. Det finns fortfarande ett frågetecken över försvarsspelet – och med det menas inte bara backbesättningen – men med lite finjusteringar där bör det sätta sig.
Kan Rikard Grönborg bara bygga upp aggressiviteten igen visade Sverige så pass mycket positivt att guldförhoppningarna på allvar är fullt realistiska. Elva spelare har rutin från förra mästerskapet, spetskompetensen är hög och den ovan nämnda vinnarmentaliteten visar på ett härligt gäng.
Nu går vi för guld.
