Krönika: Träsmak i baken
Ifjol fick Jonathan Persson träsmak i baken i Växjö Lakers. En av mina personliga favoritspelare lämnade Lakers innan säsongens slutsignal ljudit, och det kändes underligt. Usch, vad bra det hade blivit om han bara fått chansen att visa sitt kunnande.
Fjolårets Växjö Lakers går inte att jämföra med årets upplaga. Ifjol var det i lag i spillror, ett lag under ständig förändring, och ett lag som blandade den finaste fläskfilé med de enklaste bruna bönor. Det var stundtals smått kaos, inte minst i spelaromsättningen. André Selander, Daniel Johansson, Adam Calder och Jonathan Persson lämnade alla de vildvuxna skogarna i Småland innan snön börjat smälta bort och säsongen avslutats. Efter det hade inte Växjö bredden att hävda sig, och resultaten blev också därefter.
Det som grämer mest är förlusten av puckkonstnären Jonathan Persson.
Dåvarande Lakerstränaren Joakim Fagervall placerade redan innan säsongen börjat Jonathan Persson i sin norrländska frysbox, och där fick han snällt tillbringa hela säsongen och bara sporadiskt sticka ut näsan och känna på den heta luften utanför. Jag vet inte om relationen ska klassas som en schism modell större, men samarbetet var knappast en succé.
Det är lätt att vara efterklok. Det är alla. Det är lätt att påstå både det ena och det andra om både ditt och datt när man sitter med facit i hand och säger: Vad var det jag sa. Men klubben skulle ha satsat på Persson, det har jag alltid sagt.
Hamnade på träbänken direkt
Just nu gör Jonathan Persson ordentlig succé i Hammarby. Med tanke på fjolårssäsongen där Persson antagligen fick dra ut flisor ur baken efter varje match på Lakerdomes träbänk var det inte konstigt att han lämnade skogens landskap och ödemarken för storstaden Stockholm. Den framgång han har nu beror dock inte bara på storstaden, det handlar också om förtroende. I Hammarby får talangen utrymme för sitt spel. Något som inte var ett faktum i Växjö.
Anfallaren öser in mål spelandes i bottenlagets toppformation, och är en av lagets offensiva stöttespelare. Men jag är inte förvånad. Inte ett dugg. Persson visade nämligen fina intentioner redan ifjol under den minimala tid på isen han fick.
Jag kommer så väl ihåg premiären hemma mot Oskarshamn i Lakerdome och min förväntan innan nedsläpp över att få se talangfulle Jonathan. Han som gjort bra med poäng i norrländska Boden och som hade erfarenhet från de kanadensiska juniorligorna, inte kunde väl han misslyckas? Knappt tre timmar senare hade förväntan utbytts mot förvåning och is bytts mot trä. Jonathan fick sporadiska byten i den första perioden och bänkades sen. Det kom att symbolisera resten av säsongen.
Ush, vad bra det kunde ha blivit
Jag var dock imponerad av Persson de få gånger han fick spela under säsongen. Visst var han stundtals väldigt puckkär, men med tanke på en offensivt begränsad omgivning i fjärdekedjan gjorde han det riktigt bra. Hans känsliga handleder, förmåga att täcka pucken och blick för spelet var stundtals magnifik. Dessutom arbetade han som ett djur, fanns alltid med i backcheckingen och underordnade sig laget.
Jag undrar vad Joakim Fagervall tänkte när han inte gav Persson mer istid i en bättre omgivning?
Visst, som jag sa, det är lätt att vara efterklok, men de intentionerna som Jonathan nu visar upp i Stockholm syntes redan ifjol. Usch, vad bra det hade kunnat bli om han hade fått en ordentlig chans i Lakers.
När misslyckade transatlanten Adam Calder inte presterade utan mest åkte runt och förtvivlat försökte hitta linjerna i Lakers spel och sin egen tajming, fick Persson sitta kvar på träbänken.
Jag är ingen tränare och kommer aldrig att bli någon. Och tränare har sina favoritspelare samt de spelare som inte faller i smaken. Tyvärr blev Jonathan en spelare som inte passade in i herr Fagervalls pussel. Kanske var det norrlänningens temperament och syn på hockey som inte gick ihop med Persson. Kanske hade lugne Tomas Kempe passat bättre. Det hade varit hyperintressant att se honom i årets Lakers – med en vettig playmaker och en hårt arbetande och fysisk spelare.
Jonathan Persson, Robert Rosén och Gustav Hjalmarsson.
Det hade varit något det.
Men varför klaga? Växjö Lakers går som tåget och nyförvärven har spelat över förväntan.
Man kan liksom inte annat än var nöjd med Växjö Lakers strålande säsong så här långt. Nederlagstippade inför säsongen, hånfullt kallat ”poplag” i mindre pålästa kretsar och egentligen aldrig tagna på allvar. Men det börjar bli annat ljud i den berömda skällan nu. Experter, förståsigpåare och annat löst folk har snällt fått krypa till korset och bekänna att Växjö faktiska kan hävda sig bland de bästa.
Ingen träsmak om jag fått bestämma
Komiskt att detta skrivs precis när Växjö blivit utskåpade av seriefavoriten Södertälje, men laget är knappast på väg att falla ihop som ett korthus trots att publikfavoriten, speedkulan och poängsprutan Steve Saviano brutit foten och är indisponibel i sju veckor. Hans comeback blir en välkommen julklapp i vinterrusket. Till dess jobbas det frenetiskt på att hitta en ersättare till succéamerikanen som snällt får ligga i sjuksängen och låta skridskorna hänga kvar i omklädningsrummet tills jultomten kommer på besök.
Jag ska inte spekulera i vem nyförvärvet blir även om det står tämligen klart att det blir en utländsk import – och att det blir ett finskt lejon är en inte alltför vågad gissning.
Lagbygget inför den här säsongen har varit strålande. Laget har adderat värdefull spetskompetens och kvalitativa breddspelare. Laget som står på isen i år är tillräckligt bra för att rulla runt på fyra kedjor i alla matcher – det var inte ett faktum ifjol. Och det talar för laget i längden.
Synd för Jonathan Persson att han inte får uppleva detta.
Men roligt att det går bra för honom i Hammarby.
Han är välkommen tillbaka till Växjö och Småland när han än vill.
I alla fall om jag hade styrt laget.
Då hade han inte fått någon träsmak i baken.
