Krönika: Första isträningen
Efter att man utstått en fruktansvärd värme, kom man in i en kall och frisk ishall. Igår var första gången Lakers gick på is för säsongen 10/11. Alex Hartelius var på plats och förmedlar sina tankar kring första isträningen.
Det har länge stått klart att Lakers skulle gå på is just den 1:a augusti, lite mindre än en vecka innan Karl Oskar Cup. Jag hade sedan länge bestämt mig för att bevittna detta spektakel – vilket jag även gjorde förra året. Det var en oerhörd hetta – som har varit så vanligt denna sommar – att jag först kände för att stanna hemma. Men jag kom någorlunda snabbt på bättre tankar och cyklade till en kompis, som förövrigt är min kollega Johan Fagerström här på Svenskafans, trevlig kille. Vi valde att skippa cyklarna och gå. Det tog sin tid och skjortan som jag hade tagit på mig hade klibbats fast på kroppen utav all värme. Men till slut kom vi fram.
Min vän berättade att han inte kunde hänga med in och se träningen, för han skulle gå och se på Öster som förövrigt gjorde en bra match igår. Jag var därför tvungen att gå in själv. Jag gick och tog en sittplats som jag fann bekväm och betraktande isen, som var lika len som en nyslipad diamant. Hallen släcktes ner och jag började infinna nostalgin sen förra året. Jag skymtade en spelare i spelargången. Speakern började ta ton och presenterade Johan Markusson. Det utstod ett vilt jubel, som fick mina öron att blöda. En äldre dam jämte mig började knäppa med fingrarna så febrilt att till och med en paparazzifotograf som knäpper hysteriskt med sin kamera, hade häpnat.
Alla spelarna presenterades och applåder uppstod på varenda en. Johan Markusson fick helt klart högst, men även Hillding och Laudius var några av dem som fick lite högre applåder. Efter att alla hade ropats upp, fick de äntligen göra det dem älskar; åka skridskor. Jag bevittnade många felpass och många som trillade. Rofylld satt jag och studerade spelarna flitigt. Det var många skratt när någon lagkamrat hade fallit på ett så klumpigt vis att även Bambi hade funnit det roligt.
Efter att spelarna hade åkt runt och känt lite på pucken var det dags för match. Det blev korta byten och spelarna kändes efter en stund rätt andfådda. Killen som skötte intervjuerna var på tå direkt och intervjuade någon spelare och frågade om hans personligheter och vad han kunde tillföra just Lakers. Han sa något skämt lite då och då emellan frågorna och publiken skrattade. Jag tycker det är roligt när man inte bara följer pappret, utan att man kan komma med lite skämt emellanåt. Det tyder på att man kan det man håller på med, riktigt bra.
Tråkigt bara att micken valde att spöka med ett ilande ljud lite då och då.
Jag tycker dock att första Isträningen var en rofylld upplevelse och man blev glad invärtes. Nu var det ju inte så att jag satt och flinade hela tiden, men en slags av längtan slog in sig i kroppen och suget för den 15: september växte sig sakta, men ändå bestämt närmare min själ.
