”Kraschen i Kosice”
SvenskaFans, Andreas Lundskog sammanfattar sina tankar efter Tre Kronors platta fall i kvartsfinalförlusten mot Finland
Det blev inte Bragden i Bratislava som så många hade drömt, velat och trott på när det bara rullade in NHL-proffs på löpande band. Många utav dem riktiga stjärnlirare så som Henrik Lundqvist, Elias Lindholm, Elias Pettersson och John Klingberg med många fler. Ändå slutade det hela med att den här svenska truppen blev humlan som inte riktigt kunde lyfta under inledningen. Och när det väl blev vinna eller försvinna så slutade det hela med en Krasch i Kosice.
"Var har den riktiga spelglädjen varit?"
Framför allt har det känts utifrån som ett Tre Kronor i lite av en disharmoni. Det började redan mot Tjeckien i premiären då Radko Gudas gäng fick hela Tre Kronor att tappa fokus på de rätta sakerna. I de efterföljande matcherna har det slagits med klubbor i sargen och ett intervjuframträdande av Grönborg i SVT som inte var sådär superproffsigt. Frustrerat, var har den riktiga spelglädjen varit?
Okej, man gjorde blåbärssoppa av både Norge, Italien och Österrike. Men det är nog trupper som ett SHL-lag skulle slå. När vi sedan kom in i de viktigare matcherna i gruppspelet så kändes det aldrig riktigt helt rätt. Det har känts som att det har saknats något, en grundtrygghet att luta sig tillbaka mot.
Offensivt har man ändå producerat strutar så att det hade räckt till en glassfabrik. Men bakåt har det läckt lika mycket som ett durkslag.
Henrik Lundqvist har haft en fantastik karriär i Tre Kronor med både OS och VM-guld. Men en räddningsprocent 88,7% och med de sifforna ska det till ett smärre mirakel om man ska kunna gå hela vägen. Grundtryggheten och tilliten har inte känts riktigt där. Dock är det långt från bara burväktarnas fel att det slutade såhär.
Det har varit kladdigt helt enkelt med uppspel som har hittat adresser med ungefär samma träffsäkerhet som med PostNord. Kanske låter det som en hård dom men med en backbesättning med rutinerade pjäser i Oliver Ekman-Larsson, Mattias Ekholm, Adam Larsson och John Klingberg så måste man kunna göra det bättre. I matchen mot både Lettland och Ryssland tyckte jag nästan synd om Lundqvist respektive Markström som blev lämnade stundtals ensamma utan uppbackning av försvaret.
Närkampsspelet har varit på tok på tafatt där jag tror knappt att en spelare har satt dit en riktig bröstvärmare på en motståndare. Nu menar jag självklart inte att man ska gå ut och köra över motståndare. Men man måste kunna stå upp och försvara området kring sin egen kasse. Istället har det mest sett passivt och förvirrat ut.
"Deja Vù vibbarna tillbaka igen"
Allt som absolut inte ska få finnas i ett försvar.
Ändå såg det spelmässigt helt okej ut i den andra perioden när Sverige gick upp till 3-1. Men när Finland gjorde 3-2 och 3-3 så var Deja Vù vibbarna tillbaka igen från både matchen mot Lettland och Ryssland igen. En hästspark till avslut från Erik Gustavsson där pucken nog hade farit ända vägen till Bratislava om inte målkameran hade varit där. Ett mål som verkligen kom i grevens tid,
Bullseye
Här trodde i alla fall jag att man skulle lägga in den där extra växeln och ge Finland soppatorsk i den tredje perioden. Istället lyckades man åstadkomma ungefär lika mycket som en parkerad bil lyckas med. Ett Finland som parkerade ned Tre Kronor i defensiv zon, detta med ett svenskt lag som försökte att spela på en ledning.
Det är bland det absolut det farligaste som du kan göra med bara ett måls differens. Efter 13 minuter var spelade hade Sverige knappt tittat fram i offensiv zon. Och som ett försenat brev från PostNord kom Finlands kvittering med 90 skälvande sekunder kvar. Där och då slog Tre Kronor i backen inne i Steel Arena, Kosice.
Det blev matchen som egentligen sammanfattade hela det svenska spelet under mästerskapet. Passivt, tafatt och svagt.
"Det var inte såhär resan skulle sluta"
Pär Mårts avslutade sin tid som förbundskapten genom att förlora mot Kanada med hela 6-0 i St. Petersburg. Nu fick Rikard Grönborg avsluta tre år vid rodret på det här sättet. Säga vad man vill men Grönborg hade ändå coachat fram Tre Kronor till två minnesvärda guld. Det var inte såhär resan skulle sluta.
Jag var bara fem år när Tre Kronor stod för kanske sitt största praktfiasko när man 2002 föll mot Vitryssland i kvartsfinalen så minnena är inte jätteskarpa därifrån. Nu fick jag dock bevittna kanske det näst största nederlaget i modern tid från första parkett. Det kändes ont och tomt men ändå inte överraskande att bevittna Kraschen i Kosice.
