Infra City vägrar förlora
Trots en virrig inledning lyckades Infra City hålla sviten vid liv på söndagen. Efter 3-3 mot Huvudsta Tunners och 4-0 mot forna storlaget Tyresö Enade står de gultröjade fortfarande obesegrade. I kassen var Andreas Fredh briljant med bland annat två räddade straffar och där ute var, som brukligt, Nicklas Bjunér den store segerorganisatören med sina fem poäng.
Sex raka matcher utan förlust nu. Trots att Infra Citys ständiga klättring i seriesystemet leder till allt tuffare motstånd blir resultaten bara bättre och bättre. Den som kan sin IC-historia vet emellertid att laget har en märklig förmåga att prestera efter motståndarens nivå, oavsett om det betyder att höja sig ett snäpp eller degradera sig till fiasko. I division fyra håller de flesta lagen en så pass hög klass att IC från början insett att de måste vara skärpta till tusen.
Ibland krävs det dock en rejäl kalldusch rejäl kalldusch för att väcka de trögstartade IC-spelarna. När matchen mot Huvudsta Tunners stod för dörren visade domarparet ingen nåd när keepern Fredh inte hunnit få på sig utrustningen till den avsatta tiden för matchstart. För första gången i Infra Citys historia påbörjades så en match med en obevakad målbur. Alla gånger IC snällt inväntat motståndarmålvakter genom åren betydde ingenting, här skulle minsann ingen medkänsla visas.
Kaos och kvittering
Det blev kaos. Visserligen rusade Andreas Fredh in på plan någon minut efter utsatt tid, men efter två byten låg Infra City lik förbaskat under med 0-2 efter felpass och förvirring. Underläget skulle sedan sätta sin prägel på resten av matchen. De gånger spelet tilläts pågå i mer än tio sekunder och inte blåstes sönder av pipor började IC dock få grepp om spelet. Den fantastiskt formstarke Andreas Bjunér lyckades väcka liv i luckan när han efter ett lågt skott av backen Martin Ackeberg petade in en retur. Jakten på kvittering och seger fortsatte, men någon harmoni på plan blev det aldrig. Oklara domslut haglade åt båda håll och förvirring om vilket lag som fått frislag gjorde att rytmen helt kom av sig. Den store Nicklas Bjunér lyckades dock trycka dit kvitteringen på pass från Daniel Westin och en liten gnista tändes.
När Mathias Bjunér strax därpå visades ut för att han övervägt en bentackling blev det återigen tuffa tider. De många avblåsningarna kombinerat med Infras oförmåga gjorde att fokus snarare hamnade på att ifrågasätta (förvisso många märkliga åt båda håll) domslut än att knyta ihop säcken. Koncentrationen var bristfällig och ett galet byte ledde sedan till att en omarkerad Tunner kunde dräpa in ett ödesdigert 2-3-mål bakom en chanslös Fredh.
Fredh och Nicklas räddade poängen
Tiden började rinna ut. När Nicklas med några minuter kvar blev rappad över både klubba, smalben och fingrar i offensiv zon stod alla spelare utom en kvar och gjorde sig redo för IC-frislag. Domaren friade dock och lät en Tunner löpa ensam mot IC-kassen trots ihärdiga IC-protester. Backen Johan Carlsson lade i stället krutet på att jaga ikapp kontringen och tryckte till Tunnern innan något skott avfyrats. I stället för frislag i offensiv zon väntade nu vad som skulle kunna blivit en matchavgörande straff.
Lyckligtvis hade Fredh i kassen blivit varm i kläderna och kunde, till synes bortfintad, med en mäktig enhandsräddning rädda IC kvar i matchen. Slitet fortsatte och Acke lyckades hitta Nicklas som oresonligt skapade sig utrymme och skickade in 3-3. Den hackade tillställningen led mot sitt slut, och IC hade trots usla omständigheter lyckats komma undan med blotta förskräckelsen.
Direkt efter kaosmatchen var det dags för de gamla vännerna i Tyresö Enade. Rättsskiparna på plan 3 var av det humanare slaget och lät fem minuter gå för att Tyresö-keeperna skulle hinna inställa sig. Stämningen var god och som brukligt mot Tyresö blev det en tillställning utan gnäll och trams. De rödtröjade verkade emellertid ha gått igenom lite av en generationsväxling och stod inte riktigt att känna igen.
Carlsson korkade upp
IC hade tack och lov lagt den mesta frustrationen bakom sig och inledde matchen förnämligt. Trots att slitstarke Jesper Löngren hastigt insjuknat innan sin säsongsdebut och att forecheckingens okrönte konung Roger Hansen var bortrest fanns det inte mycket tid för Tyresö-spelarna att fatta smarta beslut. Ytterparen Andreas - Benny Borgman och Pauli Nourbakhshe - Erik Hjort löpte outtröttligt både med och utan boll, backparen Acke - Matsson och Lasse Lejdeby – Carlsson lyckades sätta stopp för Tyresös rörliga anfallsspel, Djuret och Vesslan var som vanligt giganter och i målet verkade Fredh ha bestämt sig för att täppa igen totalt. När Carlsson för andra gången denna säsong prickade in en dragare via motståndarkroppsdel började spelet lossna. Två gånger om träffade IC stolparna och när Fredh med ett precist utkast hittade en djupledslöpande Nicklas kom tvåan. Med ett elegant tvärstopp fintade han ner målvakten på golvet och kunde med en känslig lyftning sätta 2-0.
Andreas svit håller i sig - och Nicklas öser in poäng
Sedan var det dags för storebror Andreas igen. Den gode Guldtuppen, som gjort mål i tre matcher i rad, ville förlänga sin svit och fick god hjälp av brorsan. Nicklas tog sig runt försvaret på vänsterkanten och lämnade elegant över till Andreas, som från sin position framför mål kunde vispa upp 3-0 i krysset. Strax därpå rev Nicklas bollen åt sig vid mittplan och gjorde fyran av bara farten och matchen var definitivt avgjord.
Så plötsligt dök en kontring upp ur tomma intet och en Tyresö-spelare hade fritt fram mot IC-kassen. Liksom många gånger förr var Vesslan den ende man som tänkt defensivt, och med en spurt hann han slänga fram klubban och roffa åt sig bollen. Resultatet blev straff och utvisning, vilket skulle visa sig var en dom IC kunde ta. Fredh var nämligen omutlig mellan stolparna och den pannbandsprydde teknikern i Tyresö tvingades vinkla bollen klockrent i stolpen. Ytterligare en trepoängare var bärgad och Infra City är inne i sin bästa säsongsinledning någonsin. Sex raka utan torsk smakar fågel, men helt tillfreds är det svårt att vara. Även om vissa domares attityd många gånger ter sig märklig är ändå IC-gnällets vara eller icke vara den viktigaste frågan, och som blivit alltför tydligt, den enda vi kan påverka. Om IC-gnället fortsätter braka loss per automatik är det en fara för såväl andras bemötande som vår egen laganda. Om IC-gnället i stället avtar finns troligen bara gott att vänta. Men visst, det kanske inte står lika mycket folk och tittar på rafflande slutskeden av IC-matcher.
