Kalabalik och serieledning
Det finns en del att minnas av Infra Citys premiär i Sportfabriken. Hallen var risig så in i helsike. Nicklas och Vesslan gjorde fem (!) mål var. Andreas åkte ut för spearing. Benny spräckte ögonbrynet. Mattson gjorde tre assists. Domarna kallade femmålsskyttarna för divor. Lasse gjorde mål. Och IC vann med tennissiffror: 6-1, 6-2.
Inte under någon sekund rådde emellertid harmoni i truppen. Det gastades och gestikulerades och röster höjdes om en längtan tillbaka till Sollentunakorpen, det anrika skepp som lämnades i sjönöd efter fjolårets guldfirande. Besvikelsen var stor på det mesta; faciliteter, domarnivå och motstånd.
Den som beskådade spektaklet utifrån skulle med viss rätta kunna förklara söndagens kaosartade uppträdande med fenomenet acklimatiseringsproblem. Efter elva säsonger i Sollentuna Badmintonhall, där duschrummen dessutom var gjorda för människor, hade Infra City lärt sig spela ett spel de trott kallas innebandy. Ett spel där både passningsspel och närkamper förekommer; där mycket av charmen ligger i farten och intensiteten.
Spelavbrotten haglade - IC löpte amok
Så i Sportfabriken, där Stockholmskorpen lagt sina matcher, stegade ett förväntansfullt gäng in. Redan efter någon minut i första matchen befann sig de gröna sköningarna emellertid i chock. Domarpiporna tjöt i parti och minut och spelsekvenserna nådde sällan tio sekunder. Det faktum att det fanns två domare i stället för en hackade sönder spelet totalt och skulle bollen erövras fick det ske utan kroppskontakt och med sparsamma rörelser. IC-maskinen tappade hakan och spelet och hamnade i underläge i båda matcherna. De befann sig plötsligt i fjärran land, behärskade inte språket och började syssla med tvivelaktiga affärer. Resultatet blev utvisningar och tjafs utan like.
...men vände mot Graceland
Av ett och samma mynt finns det glädjande nog två sidor. Om den ena var burdus och hemsk i all sin prakt var den andra desto skönare. I floden av smädelser och förtvivlan fanns i Infra City lyckligtvis små rester av moral och kämpatag. Två gånger om räckte de spillrorna till att vända underlägen till jordskredssegrar.
I premiärmatchen mot Graceland Stockholm hade Infra City lekstuga så snart man hämtat sig från det tidiga 0-1-målet. Jesper Löngren öppnade målskyttet, Daniel Westin gjorde tre raka och sedan rann det iväg till 6-1. Till och med backen Lasse Lejdeby fick göra mål och kände sig nästan lite chockad över att så snabbt uppfyllt sitt personliga strävansmål för säsongen.
Ny seger, trots fortsatt kaos
Andra drabbningen fick en lika snöplig inledning. Beckis Mannar bestod av småkillar som flög som löv i vinden och innan någon hann blinka satt Vesslan i utvisningsbåset. Domarpiporna fortsatte spela sin ryckiga symfoni och efter ett par minuter låg IC under med 0-2. Frislagen stod som spön i backen men sakta, sakta började spelet ta form. Nicklas Bjunér öste på med tre mål på raken (två gånger om framspelad av utmärkte brorsan Mathias), Vesslan ökade på med ett par till innan Nicklas satte 6-2-struten i den utmattade Beckiskistan. Parallellt med denna upphämtning fortsatte dock de mindre vackra ingredienserna att sätta sin prägel på farsen. Benny Borgman fick ögonbrynet spräckt av en motståndarklubba och fick ses om av materialare Pauli Nourbakhshe och Andreas tryckte klubbskaftet i en motståndare efter avblåsning. Bennys blodvite renderade i två straffminuter för Beckisarna medan Andreas fick sitta av fem för sitt hafsiga tilltag.
Roger stark i stormen
Roger Hansens debut på backplatsen kunde inte ske i ett mindre harmoniskt läge och kraftpaketet var en av få som lyckades behålla lugnet och växa i sitt spel alltmedan kaoset fortsatte. De båda upphämtningarna kan givetvis till mycket stor del tillskrivas radarparet Daniel Westin-Nicklas Bjunér, som hade ett finger med i spelet vid elva av de tolv kassarna (det enda de inte låg bakom var Lasses strut, men överraskningar av den kalibern kan nog ingen planera). Men den energi och vilja som hela det gröngula IC besitter kan räcka långt även denna säsong.
Mattson peppade och såg framåt
Stämningen som rådde efter slutsignalen var obeskrivlig. De två segrarna fick stå tillbaka för tjafset om domare och allt vad det var. Mattson gjorde sitt yttersta för att se positivt på saken och försökte banka vett i sina mannar, men ryggdunkarna uteblev då röken fortfarande pyrde.
En sak är säker – det kan under inga omständigheter bli värre. Nästa helg torde IC-truppen vara förberedd på det mesta och i stället kunna lägga sina ofantliga mängder krut på positiva saker. Det fanns ju i alla fall både varmt och kallt vatten i duscharna.