"Det var som i himlen"
Den signade juletiden lider mot sitt slut och magen är uppsvälld igen. En massa måsten är avklarade, familjemiddagar och krav på respektabel klädsel har sakta släppt sitt grepp om ens hals. Och bland all julskinka, alla syreslukande stearinljus och i panik inhandlade julklappar är det en afton som lyser klarast i minnet – Infra Citys julfest.
Den hade så gott som allt. Det var högtidligt men högljutt, avslappnat men intensivt och fyllefest men glädjefyllt.
När Andreas Bjunér fick ta emot Guldtuppen av utmärkte toastmastern och prisutdelaren Petter Furuseth var det fullkomligt logiskt och den stolthet som lyste ur lagkaptenens ögon förvissade om att det skulle bli en kväll att minnas.
En magnifik försmak gavs redan på Kocksgatan, där Mathias Bjunér snitsat till en fördrink så vackert grön och gul. Där satt Infra Citys guldgossar lite spänt sippande med var sitt glas, innan de stegade iväg ett stenkast mot ett eget kryp-in på Underbara Bistro Bar.
Resten av kvällen blev en kavalkad av leenden, dans och hyllningar. Jublet och applåderna överröstade de vanliga restaurangbesökarna i takt med att röstsedlar räknades och vinnare korades.
Det var som i himlen. Där satt man bland idel fantastiska människor och vägde som en fjäder. Vad gjorde det då att skjortan egentligen var för liten där runt magen?
Roger Hansen hade låtit sin donna åka själv till Göteborg till förmån för julfesten, Benny Borgman tog helt sonika ledigt från jobbet och Andreas hade i lönndom flängt runt och fixat priser till arrangemanget.
Prisutdelningen bjöd inte på några större överraskningar, även om det är märkligt i sig att en bjässe som Nicklas Bjunér går lottlös från bordet.
Jocke Topala blev kvällens stora kelgris, då han rafsade hem titlarna årets utropstecken och årets målvakt. Debutanten tog emot utmärkelserna på ett föredömligt sätt och berättade energiskt för främling efter främling om sina priser, med ena pekfingret ihärdigt pekande på medaljen han fäst på skjortan nära sitt hjärta. Ett stort IC-hjärta har fötts.
Mathias Bjunér fick välförtjänt ta emot årets back-priset och bjöd på ett leende som fick kamerablixtarna att kisa. Johan Carlsson suckade: ”Nästa år är det min tur!”
Både årets spelare och årets forward gick till spjuvern Daniel Westin, som kvällen till ära befann sig i en militärjuntas klor i Asien. Mattsons ivriga försök att få ett tack-tal per telefon blev utan resultat och fokus lades i stället på att hålla i glaset.
Martin Ackeberg och Lasse Lejdeby dansade tryckare strax framför baren, Andreas gled runt med sin blänkande tupp och myste och Infra Citys guldgossar hade en helkväll. Ur högtalarna spelades Hearts On Fire, Gennesarets Sjö, di Un Estate Italiana och Jahn Teigens smäktande God Jul og Godt Nyttår och IC:s uppvisning var som ett bidrag ur det fria programmet av Evgenij Plustjenko. Sången dånade i väggarna, Pauli Nourbakhshe spelade luftgitarr och till sist stod hela bunten dansandes i en ring och bjöd på magnifika soloinsatser. Övriga krogbesökare såg imponerat och storögt på sina idoler.
Och maten, ja. Maten. Den höll en fantastiskt hög klass och måste nog betraktas som den mest smakfulla i IC-festernas historia. Möjligen kan det förklaras med att deltagarna har skaffat sig värdefull rutin och lät alkoholsuget vänta en aning denna afton.
När guldgossarna krämat ur det sista av vad Underbara hade att erbjuda slirade de vidare mot Kvarnen. Väl där fick de prydligt köande kavaljererna Benny och Lasse höra av vakten att de var på tok för berusade för att bevista den gamla ölhallen. Chocken var stor i IC-lägret och kosan styrdes i stället mot det mindre fashionabla Snaps. Tydligen hade den femtio meter långa promenaden gjort de berusade gubbarna gott, och Infra City gled utan problem ner i den pulserande källaren. Inom en minut hade man hittat ett bord att vila benen vid och ägnade kvällen åt sin lilla klubb för inbördes beundran. Åtskilliga främlingar gjorde försök att spränga sig in i den gröngula gemenskapen, dock med mindre framgång. Benny hade inget till övers för dem som sträckte fram handen, utan avvisade dem med en bestämd gest.
Här skulle ingen få störa. Martin blev eld och lågor när någon tagit hans stol bredvid Benny och viftade kepsen av inkräktaren. Roger noterade händelsen och vädrade handgemäng. Det hela rann dock ur sanden, möjligen sedan medlare Mattson dykt upp och gafflat loss.
Någonstans vid tionde drinken började musten gå ur gänget. Topala hade visat upp sin medalj för ett femtiotal personer ytterligare och IC tågade i samlad tropp ut i natten.
De flesta ville runda av kvällen. Förkastligt, tyckte Mattson och stoppade en taxibil i vilken Martin och Lasse försökte hitta hem till söder om Söder.
Historien började nå sitt slut, även om ryktet säger att Topalas medalj-demonstration fortsatte långt in på natten och att Mattson slog följe.
Där uppe i himlen gjorde stjärnorna vågen och sjöng ”Infra City går en ljus vår till mötes” i kör.
