Tungt uttåg för Infra City
Det blir inget slutspel för Infra City. Efter en av tidernas mest dramatiska upplösningar låg IC kvar på tredje plats i tabellen. Här följer en krönika i vemodets tecken.
Korpen hade förmodligen kunnat tjäna storkovan på den dramatik som bjöds i avslutningen på den turbulenta vårsäsongen. Vem som helst hade kunnat betala för att få se Folke Rydén och Infra Citys slutgiltiga fajt om slutspelsplatsen. Den hade det mesta.
Nu blev det inte fullsatt på läktaren vid plan 1 i Liljeholmshallen. Men de som satt på de knakande träbänkarna fick se två drabbningar utan like.
Först var det de gula tupparna i Infra City som slog sig ned för att se suveränen Tyresö Enade ta sig an tvåan Folke Rydén. En enkel match för Tyresö, väntade sig de flesta, inte minst Infra City som vid Tyresö-seger skulle nå slutspelet om man bara klarade av att trycka dit Blue Forest senare på kvällen (Infra City blev som bekant fråntagna tre poäng tidigare i vår). Men Infra City satt inte bekvämt många sekunder. Då Tyresö saknade flera av sina giftigaste spelare utvecklades en märklig match. Folke kröp ihop i en box framför eget mål medan Tyresö lät bollen rulla runt i laget. Minuterna gick och Infraspelarnas hakar föll allt närmare golvet. Lagen höll, målmässigt sett, jämna steg och Infra City bevittnade förtvivlat det faktum att fler lag än dem kunde spela upp farsliknande föreställningar i ineffektivitet.
Folke, denna märkliga serietvåa, fick knappt låna bollen men lyckades lik förbaskat se till att ställningen var 3-3 med sekunder kvar. I det läget var IC helt bortspelade från chansen att nå upp till andraplatsen och suckarna dånade tungt i hallen. Då hände det. En Tyresö-spelare fick plötsligt en halv sekund på sig att skjuta och drog iväg en rökare som borrade in en vacker passning till Infra City i nätmaskorna. 4-3 till Tyresö var det sista som hände i matchen. IC-pojkarna jublade hejdlöst, fotograferade målskytten och var andfådda av den gastkramande upplevelse lagen bjudit på. Tyresö förblev utan poängförlust i serien och nu återstod bara för Infra City att fixa en seger mot bråkstakarna i Blue Forest för att förgylla en i övrigt horribel innebandyvår.
Det torde inte ha varit några problem. I matchen innan Tyresös hjältedåd hade Infra City utan att förta sig besegrat KIS med 4-2 och hade fortfarande mycket spring i benen. Bröderna Bjunér stod för alla målen (Andreas för två, Nicklas och Mathias för var sitt) och spelet var lite lagom lovande.
Så inför den sista matchen i serien slog sig i stället Folke Rydén ner på trätrallarna för lite nervdaller. Frågan är om de verkligen trodde på att de skulle få gå därifrån med en slutspelsbiljett i handen. Infra City kan ju i sina ljusa stunder vara ett svårslaget lag, när alla spelare finns på plats går till och med Tyresö Enade hem utan poäng. Och Blue Forest har inte skrämt många lag. Men sedan är det allt det där med press, förväntningar och det mentala spelet. En inte alltid helt lätthanterlig blandning som Blue Forest inte var sena att utnyttja. Redan efter ett par minuter hade Nicklas rappats över ben och armar dussintals gånger, höfttacklingarna avlöste varandra och tjuvnypen sved i läderhuden.
Så fortsatte det, även om bröderna återigen visade att de ville fortsätta sin målskörd. Nicklas gjorde sitt 23:e mål för säsongen på pass från Andreas och slutspelet tickade allt närmare. Men tjyv- och rackarspelet fortsatte. Blue Forest-gossarna sprang runt och svor och sparkade och svingade klubbor åt alla möjliga håll och hade en attityd som 50 Cent skulle fått fralla av. Infra City, å sin sida, hörde sekunderna ticka och vaggades in i en smärtsam ineffektivitet i sin jakt på utökad ledning. Någonstans mitt i sörjan smet en retsam kvittering in bakom reflexfenomenet Joachim Topala och förmodligen hördes kvällens andra vrål från träläktaren. I detta läge var det Folke Rydén som åter la vantarna på slutspelsbiljetten. Så skulle det förbli, efter en rad olyckliga, felaktiga och pinsamma händelser. Blue Forest spelade som om det gällde livet och såg ut att ha tagit samma piller som Juventus tog när de rånade Ajax på Champions League-segern för tolv år sedan.
De smällde på duktigt, och riktade oftast in tacklingarna och slagen på poängkungen Nicklas Bjunér, som knappt kunde röra sig mer än en halvmeter i taget. Minuter från slutsignalen urartade det totalt. En vettvilling till Blue Forest-spelare tog sats från ett par-tre meter och skickade med en höft och klubba den långe Nicklas med huvudet före över sargen, en tackling som skulle gett matchstraff i hockey. Poängkungen reste sig sakta upp, bara för att i nästa sekund mötas av fortsatta knuffar och slag. Ytterligare tre Blue Forest-spelare rusade fram och ville göra upp mot IC-mannen som hade haft mage att ramla. En av dem vevade med knytnävar, någon annan skrek pubertala okvädningsord och en tredje stod och dreglade medan han knuffade vidare. I det här läget hade Infra City kunnat få ett gyllene läge att åter ta saken i egna händer.
I stället togs en rad beslut som skulle kosta IC den chansen. Hade domarstackarn givits lite betänketid hade han förmodligen hittat rätt i uträkningen av utvisningsminuter. Från alla håll kom dock IC-spelare rusande med något oklart i tankarna, och det hela slutade med att Nicklas, som inte krökt ett hårstrå på någon under tumultet, hamnade i utvisningsbåset i två minuter. Blue Forest bjöds på ett matchstraff och två ytterligare utvisningar, vilket i all rim och reson skulle betyda att en av de senare skulle kvittats med Nicklas och IC då fått chansen att spela fem mot tre i matchens sista skälvande minuter. Eller, sex mot tre, om man bara hade kunnat hålla huvudet kallt och tagit ut sin målvakt. Men inget gick som det skulle. Domaren glömde bort en Blue Forest-utvisning och IC fick spela fem mot fyra i stället. Och för IC, som den här säsongen fått utstå okvädningsord och skrik från både domare och spelare, trillade aldrig någon pollett ner. I stället ägnade man den dyrbara tiden åt att tjafsa med domaren och Folke Rydén gottade sig på träbänkarna. De återstående två minuterna blev i stället till en innan domaren åter blåste igång spelet. Och tjugo sekunder senare ljöd ytterligare en för tidig slutsignal. Infra City hade slarvat bort möjligheten som den underbare Tyresö-spelaren fixat. Helvetet var löst. Till råga på allt stack pubertetsmobben ur Blue Forest hem och lämnade de stukade IC-spelarna med en vedervärdig sarg att plocka.
Det där är vad som finns kvar i skallen så här några veckor efter den hemska kvällen. Det finns mycket att skylla på – Infra City domarproblem, attitydproblem och problem att göra mål när det verkligen behövs. Men med lite distans till allt som hänt under våren (som är en skithög stor som Globen) finns det ändå en ingrediens i familjen IC som under våren nått höjder som nog aldrig tidigare upplevts. Lagandan, sammanhållningen, lojaliteten. Det är svårt att sätta ord på den. Ibland är det närmast sektvarning. Det är den känslan som gör att man inte kan se sig själv i ett liv utan IC, hur usel man än blir på själva spelet innebandy. Jag tror vi firar tretton år här i sommar. Sedan rullar det på med silverbröllop, guldbröllop och allt det där.
Jo, förresten, en sak till biter sig ännu fast från den där kvällen. Inne i omklädningsrummet satt Folke Rydén (Folke Rydén! Till slutspel?!?) och myste. Med fötterna fulla av golvets bakterier och huvudet fullt med frustration var det oundvikligt att höra deras förnöjsamma stämmor. En av dem rynkade på ögonbrynen och sa till de andra:
- Alltså, undrar om Infra City vet om att det här laget finns. De gör ju inte så bra reklam precis.
