IC ut direkt i slutspelet
Efter en rekordsäsong som slutade med serieseger och pokal blev det respass direkt för Infra City i slutspelet. Bandyterna från divisionen under blev till slut för svåra och skickade ut IC ur hallen med 3-2. Trots en hel del otur inför matchen (Nicklas Bjunér, Daniel Westin, Roger Hansen och Andreas Fredh saknades) imponerade IC i inledningen och ledde efter en handfull minuter med 2-0. Sedan mattades spelet av, slarvet tog vid och tjugo minuter senare hade segern glidit IC ur händerna.
Intet är som väntans tider, som skalden Karlfeldt skulle sagt. Och visst var det med myror i brallan som en drös IC-pojkar såg fram emot att få spela slutspel som seriesegrare. Men se det där med Infra City och viktiga matcher är historiskt sett mycket sällan någon klockren kombination. Vid en tillbakablick på IC-slutspel genom tiderna blir det tydligt att laget alltid haft svårt att lyckas mönstra ”bästa laget” när det verkligen gäller. Begreppet bästa laget skulle lite förenklat kunna beskrivas som en trupp med tillräckligt mycket nyktert folk men även, och kanske det viktigaste trots allt, med målmaskinerna Nicklas Bjunér och Daniel Westin på plats. Ett sådant lag har IC ställt upp med vid ett slutspel. Då blev det guld.
IC utan stjärnduon imponerade ändå
Nu var lyckligtvis uppslutningen rätt klockren ändå, och peppen var på topp inför mötet med Bandyterna. Jimmy United hade hoppat högt av glädje då han fick dra på sig målvaktsdräkten igen (Andreas Fredh hade fått spelförbud från någon grinig rackare). Andreas Bjunér hade ägnat veckan åt att med minutiösa kostvetenskapliga förberedelser leka Gunde Svan. En handfull av de andra spelarna hade åtminstone haft akuta sömnsvårigheter i väntan på den stora dagen, så laddningen var det minsann inget fel på.
Att man förutan Fredh, Daniel (den stackarn åkte på vinterkräket), Nicklas och ursinnige arbetshästen Roger Hansen inledde Bandytjakten med ett glimrande anfallsspel gjorde nog att presidenten och de andra blev imponerade på tribunen. Bollen gick som på ett snöre mellan de gula och Bandyterna fick knappt komma över halva plan.
Stor IC-dominans första tio
IC, som trots sin serieseger sällan hade fått igång något särskilt bra passninsspel under säsongen, verkade ha dragit ur proppen. Efter några minuter tryckte Pauli Nourbakhshe fram bollen till Joachim Topala, som influgen från San Diego satte 1-0 i sin första match som utespelare i Infra City. Sedan rullade det på duktigt. Martin Ackeberg visade upp sina eleganta dragningar och sin enastående spelförståelse, Mathias Bjunér var omutligt stabil och Johan Carlsson underströk att han gör sin bästa säsong på länge. Andreas Bjunér fick höra ett öronbedövande jubel när han på pass från tvåvägsgiganten Jesper Löngren slog in tvåan bakom den duktige Bandytkeepern. 2-0 till IC var i det läget nästan i underkant, särskilt som samme Bjunér några minuter därpå fick en perfekt passning snett inåt bakåt från fenomenet Benny Borgman och bara skulle smälla in bollen i halvöppen kasse. I den sekunden gjorde Bandytkeepern årets räddning. Till synes helt överspelad nere vid sin högra stolpe lyckades han sträcka ut vänsterhanden precis till den punkt där IC tänkt sig att 3-0-bollen skulle passera. Ytterligare ett par liknande IC-lägen plus att Bandyternas avslut oftast gick högt över eller utanför gjorde att matchen lika gärna kunde ha avgjorts under de första tio minuterna.
Bandyternas otyg inledde raset
Men si, gudarna ville annat. I en tilltrasslad situation framför Jimmy rullade Lasse Lejdeby ut bollen mot sargen för att påbörja ett nytt anfall. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. En Bandytrackare högg nämligen tag i Lejdans klubblad och höll den i ett järngrepp under de följande sekunderna. Backveteranen slet likt en oxe för att komma loss och väntade på att få det logiska frislaget. När bollen hade rullat för långt och sekunderna blev fem släpptes han fri, men var då i alldeles för risig balans för att göra något vettigt med bollen. Domherren såg ingen anledning att låta pipan ljuda, och strax därpå hade bollen nått en ren Bandyt som från slottet kunde slå in reduceringen. Domherren, som antagligen hade burit ögonbindel, förstod inte alls vad som var galet med det inträffade.
Om de första tio IC-minuterna var de bästa på länge, var de kommande femton något helt annat. Plötsligt hamnade passningarna snett, det rörliga blev stelt och skotten syntes knappt längre till. Jimmy United fick börja göra benparader och reflexräddningar och utespelarna, som tidigare mest ränt runt i offensiv zon, fick nu jaga runt utan boll för att hålla ledningen intakt. Som på ett brev på posten kom då tröttheten och slarvet in i bilden.
Kvittering, förslappning och förlust
Kanske var det därför en Bandyt fick stå i slottet och ladda så pass länge att Jimmy inte hade någon sikt alls kvar när skottet avlossades. En retsamt rullande boll gled förbi en tre-fyra IC-spelare innan den retligt nog la sig till ro i kassen. I en match som kunde blitt en promenadseger var nu ställningen 2-2.
I ett sådant läge brukar IC, som vi känner dem, ha en viss tendens att tappa humöret. Den här dagen tappade de allt annat i stället. Passningar hamnade i väggen, skotten i höjden och löpstyrkan i sopnedkastet. Matsson visade dock upp mästarklass då han i egen zon snurrade upp en Bandyt med en läcker dragning och såg en chans till kontring. Dessvärre hamnade bollen återigen i fel mans hand. Ett inspel från vänsterkanten och plötsligt var en Bandyt fri. United, som vid det här laget stått för en rad fina räddningar, räddade det första avslutet innan bollen åter rullade sig fri i målområdet. Märkligt nog var det bara Erik Hjort, som befriats från defensiva åtaganden, som kommit till undsättning uppifrån och Bandytrackarn kunde relativt enkelt till slut trycka in 3-2.
...och så var det roliga slut.
Minuterna rann iväg, det taktiska tänket likaså. I stället för att överväga att byta ut United till en extra utespelare försökte IC bara trumma på som vanligt. Det gick inget vidare. I stället blåste domaren av matchen och ännu ett slutspel var över trots att det knappt börjat. Några klubbor slungades i golvet, ett par tårar kunde skönjas i någon vrå och Andreas klase bananer gick från gult till brunt på ett par sekunder. Det var tydligt att de gula hade räknat med ett längre äventyr än så här, och det skulle dröja en halvtimme innan hela truppen hade slagit sig ner i omklädningsrummet. Carlssons lille Liam gjorde vad han kunde för att trösta grabbarna med lite pep talk, men det skulle dröja innan ältandet av matchen tog slut. Såvitt vi vet pratas det än i dag om vad som hände efter de där glimrande första tio. Det såg ju så ljust ut, det var en sådan stolthet.
IC - Bandyterna 2-3
1-0 Joachim Topala (Pauli Nourbakhshe)
2-0 Andreas Bjunér (Jesper Löngren)
IC: United - Ackeberg, M.Bjunér, Carlsson, Lejdeby - B.Borgman, J.Löngren, A.Bjunér, Topala, Hjort, Nourbakhshe
IC-supportrar: 5
Lukt i Lejdebys skor: Vinäger
