Krönika: En helkväll i IC-land
Det är tur att den årliga IC-banketten etablerat sig som en av årets höjdpunkter numera. Annars hade avslutet på maffiga 2008 blivit minst sagt snöplig.
Först bröts den förlustfria sviten på sjutton matcher under sista matchdagen i serien och sedan blev det torsk direkt i slutspelet. Det var ett bokslut ovärdigt ett lag som gjort en smått historisk höst. Nu ägde visserligen Infra City Awards 2008 rum på den här sidan nyår, men det bara på grund av kalendertekniska synkroniseringproblem.
Om säsongsavslutningen ute på spelplanen var en dyster historia, var festen raka motsatsen. På det planet är det liksom inget snack, inga konstigheter. Är IC med, blir det garanterad succé.
Aftonen inleddes med en snitsig cocktail i grönt och gult hemma hos fjolårets ohotade Guldtupp Andreas Bjunér, med matchbilder från slutspelet ständigt rullande på jumbotronen. I köket fick de ärade festdeltagarna en i sänder avlägga sina röster till årets utmärkelser.
En liten promenad till IC-rummet på Underbara Bar och festen var igång. Inte ens en rå, obehandlad och rosa kycklingklubba (som enligt menyn skulle vara en smakfull filé) på Roger Hansens tallrik lyckades tämja det frustande festbegäret hos IC-packet. Det skålades med allsköns alkoholhaltiga farligheter och i luften låg spänning och förväntan inför de stundande prisutdelningarna.
År 2008 hade bjudit på en hel del starka insatser av en hel del spelare, så inte många kategorier kändes helt avgjorda på förhand. Samtidigt visste vän av ordning att året som gått varit lite av brödratrions år. Visst, fotbollen har pojkarna Viktor, David och Rasmus som fått Nanne Bergstrand att le fånigt från vår till höst. Men Infra City har sedan slutet av år 2000 haft Andreas, Nicklas och Mathias Bjunér, en trio som kanske just i år gjort sin bästa säsong totalt sett. Därför kändes det på sin plats när Matsson med ett bländande leende fick ta emot pris som årets defensiva kraft (ifjol blev han Årets Back).
Mellanbrodern Nicklas, som vid fjolårsfesten blev helt utan priser, var på ett synnerligen strålande humör och skickade giporna till takterrassen då han med över hälften av rösterna tog emot en plakett för årets offensiva kraft. Vid det här laget hade applådåskorna fått allt fler människor från övervåningen att undra vad det var för gäng som firade i källaren, och tids nog skulle också personalen förstå att det vore lönsamt att öppna grindarna till baren där nere i mörkret.
En kategori som, liksom Årets Defensiva Kraft, var särdeles svårtippad på förhand var Årets Utropstecken. Spelbolagen hade haft svårt att bestämma sig för vem av Roger Hansen (vinnare av assistligan) och Johan Carlsson (poängbäst av backarna) som stått för den mest häpnadsväckande utvecklingen och skulle vad det led visa sig ha varit helt rätt ute. Med över 30 procent var av rösterna fick de två helt enkelt samsas om att hålla i den åtråvärda medaljen under kvällen.
Det var en härlig tillställning, gott folk. Den gamle räven Lasse Lejdeby var så lycklig över att hans halsfluss hade gett vika inför denna årets höjdpunkt och det rörde honom inte i ryggen att han var den ende defensiva ”kraften” som blivit utan röst. Han satt ju där med sina idoler, med sina bröder, med sina bästa vänner och fick prata om IC. Visst sved det i hjärtat att ett gäng inte var där (Martin Ackeberg, Andreas Fredh, Jesper Löngren, Joachim Topala och Jimmy United), men tiomannatruppen som var på plats var oövervinnerliga (eller vad sägs om följande gäng: bröderna Bjunér, Benny Borgman, Carlsson, Roger Hansen, Erik Hjort, Pauli Nourbakhshe, Daniel Westin och han själv). Och ni må tro, kära läsare, att det var med uppspärrade ögon han följde poängberäkningen för kategorin Årets Spelare. Ni förstår, det är den enda kategorin som kräver mer än ett kryss på talongen. Här ska poäng ges i valörerna ett, tu och tre till de spelare som anses ha fått mest uträttat på planen. Det hela påminde en smula om Eurovisionsschlagerfestivalspoängsammanräkningen och laget satt andaktsfullt och följde Andreas uppläsning medan Benny Borgman höll koll på siffrorna. Det stod tidigt klart att någon av herrarna Daniel Westin och Nicklas skulle ro hem segern, även om Acke länge hade tätkontakt. Ena stunden ledde Daniel med någon poäng, andra stunden Nicklas. Så på näst sista lappen fick Nicklas en avgörande trepoängare och kunde därmed stolt inkassera sin andra plakett för kvällen. Karln hade ju, trots många missade matcher, stått för smått otroliga 56 poäng under året och var väl värd sin utmärkelse.
Nu tror ni förstås att vi helt glömt bort det där snacket om brödratrion. Men icke, det fanns ju ytterligare ett pris kvar att dela ut under kvällen, ett åtråvärt sådant, och kanske det vackraste ur estetisk synpunkt. Den fagra Guldtuppen, som under ett år stått och glimrat i all sin prakt på Andreas Bjunérs bokhylla, skulle få sin chans att byta ägare. Eller?
Nja, egentligen var det väl inte så mycket snack om saken i år heller. Matsson, Benny, Daniel och Lasse blev oerhört lyckliga över att få varsin röst, men kunde inte annat än jubla och nicka instämmande då Andreas, denne fixare och entreprenör, åter fick lyfta statyetten i skyn och hålla tacktal. Siffrorna talade sitt tydliga språk, 69 procent och saken var biff. Guldtuppen skulle åter få inställa sig i den där bokhyllan. ”Till Beccas besvikelse” enligt Andreas, men till hans egen omåttliga glädje. Brorsan Nicklas blev stolt och skickade helt sonika upp Lasse för att hålla tacktal till Guldtuppen, som en fin gest från styrelsen.
Lovorden fortsatte att hagla åt alla håll i IC-källaren och kvällen sprakade av fest. Den gamle krönikören hade önskat att han hade en hel säck medaljer att ösa över sina lagkamrater. De var ju alla värda sin vikt i guld. I takt med berömmet som flödade i denna klubb för inbördes beundran slank därtill otaliga mängder öl, drinkar och vin ner i struparna och natten blev alltmer diffus. Lagdelarna bjöd folket på ytor, hamnade allt längre ifrån varandra och efter ett halvdant försök till pånyttvaknande på Dickens mattades festen av i kylan på en smutsig trottoar.
