Rivstart av Infra City i trean
Infra City inledde vårsäsongen 2009 med två tunga segrar. Finlirarna trycktes dit med 4-0, Red Socks med 4-1 och passningsspelet satt där det skulle.
Knappt hade höstsäsongens snöpliga slut fallit i glömska förrän det åter vårades för Infra City. Som brukligt vid säsongspremiärer i Liljeholmshallen hade det anrika innebandylaget klättrat ett steg högre i seriesystemet och skulle nu bekänna färg i den tredje divisionen. Förväntan var stor på vad denna obeträdda mark hade att erbjuda och IC kunde utan problem mönstra två kompletta femmor för ändamålet. Första nöten att knäcka, Finlirarna, var liksom Infra uppflyttad från fyran och väntades göra livet på plan till ett halvt helvete.
Vesslan premiärmålade
Men det skulle visa sig att Infra City var näst intill omöjliga att stoppa. Daniel Westin kom till spel med en skadad axel (hans comebackförsök på den okorpiga spelplanen hade slutat olyckligt i kassen), men verkade inte det minsta besvärad. Med sina nygamla kedjekamrater Nicklas Bjunér och Erik Hjort rörde han om rejält i motståndargrytan och slog in 1-0 efter en handfull minuter. Passningen kom från Benny Borgman, som likt många gånger förr skulle visa sig vara en felfri ersättare till Martin Ackeberg i försvaret. IC:s grepp om spelet blev allt stadigare, och minuterna därpå kunde en förvisso bakfull men likväl briljant Nicklas hitta en taggad Ekan som inrusande från högerkanten tryckte in 2-0 mellan benen på finlirarkeepern. Så där rullade det på. I kassen var Tim omutlig, och så fanns det ju dessutom en kedja till som satte motståndarna på prov där framme. Roger Hansen visade god bollkänsla när han på ett basebollslag från backen Lasse Lejdeby med en lätt touch frispelade Andreas Bjunér i slottet. Denne gjorde som han brukar; drämde in en stänkare för IC.
...och satte spiken i kistan
Det var inte tu tal om saken, Infra City var numret större än Finlirarna den här gången och när Westin satte 4-0 på pass från Matsson var saken biff. Storseger i premiären och ett lovande passningsspel gav goda förhoppningar inför framtiden.
Något utrymme för segerdans fanns emellertid inte. Ett par andetag senare stod nämligen Red Socks redo för kraftmätning vid mittcirkeln. Det unga laget verkade av allt att döma bestå av ”riktiga” innebandyspelare, vilket gjorde det märkbart svårt för IC att ens kliva upp i offensiv zo. Stundtals var det bara Tims storspel i kassen som såg till att matchen var mållös efter de första fem minuterna.
Två snabba gav övertag
När det efter knappa tio minuter började se alltför dystert ut (projektilerna mot Tim avlöste varandra i ett förbryllande tempo) drog så någon plötsligt ur proppen i IC:s favör. Den där ”någon”, som gav familjen IC precis vad den skrek efter, var i detta fall femman med Johan Carlsson, Lejdan, Roger, Jeppe och Andreas. Under ett och samma byte förvandlade de ett synnerligen prekärt läge till en 2-0-ledning. Först var det Jeppe som snappade upp en passning från Lejdan, sågade sig igenom motståndarförsvaret och stänkte in ledningsmålet. Sedan tryckte pålitlige måltjyven Andreas upp tvåan i krysset, återigen framspelad av assistkungen Roger.
Att ha marginalerna så tydligt på sin sida som just då var närmast chockerande för IC, som dock trummade på än mer beslutsamt. Bollarna ven allt oftare i rätt riktning, även om Red Socks attacker fortsatte, såväl i form av skott som verbala påhopp.
Baklängesmål och kalabalik
Och vem vet, hade de valt att fokusera på skotten kanske slaget hade slutat annorlunda. För när de efter kalabalik i IC-zon (om orsaken var ett dåligt genomfört byte eller inte förtäljer inte historien) styrde in 1-2 på tennis var nog de flesta överens om att sockorna hade en vändning inom räckhåll. Men icke – i stället föll de in i ett för Infra City alltför välkänt beteende. Sura miner, tjafs mot domare och gnäll på IC blev melodin som skulle ackompanjera resten av föreställningen. Möjligen kände de till ett och annat om IC, och hoppades att denna taktik skulle få de gula tupparna att tappa fattningen. Och delvis lyckades de, eftersom både Nicklas och Mathias Bjunér fick tillbringa ett par minuter vardera i skamvrån denna afton.
Matsson bjöd på uppvisning
Orsakerna till utvisningarna var dock ett par historier i sig. Nicklas hade tröttnat på efterslängar och rapp och tryckte som bollhållare till en attackerande socka så till den milda grad att denne for in i sargen framför IC-bänken. Sargen lämnade ett jack i Lejdans knä, Nicklas skickades av planen och de röda sockorna blev allt rödare. Historien om Matsson var en riktig stämningshöjare. Vi tar det från början. Under ett power play i IC-favör (Red Socks åkte på ett antal välförtjänta utvisningar de också) var en socka så frustrerad att han i en rörelse knuffade och fällde krokben på Andreas mitt framför domaren. Sockorna hade vid det här laget allt oftare börjat vifta med armar, knuffas och skrika och vid detta tillfälle tycktes de vilja starta råkurr vid sin kasse. Erik Hjort kallades för ”jävla blatte”, någon annan för ”finnjävel” medan resten av IC fick hålla tillgodo med att rätt och slätt vara ”idioter”. Nåväl, efter att nämnde Matsson tagit emot en salva glåpord från en upprörd socka med viftande armar (och tröttnat så pass att han bara kunde skratta åt det) kunde han inte låta bli att gestalta det han just sett för sina lagkamrater. Med ett nummer i stil med Klasse Möllbergs fågeldans (förvisso aningen mer komiskt än motståndarnas original) fick han lagkamraterna att häpna av förvåning och skratt. Det var dock inte alla som med blida ögon såg på denna uppvisning (som numera går under namnet Påfågeldansen). Domaren rubricerade i stället det hela som ”olämpligt uppträdande” och skickade Matsson till utvisningsbåset. Att Red Socks då gav rättsskiparen en rungande ironisk applåd sågs dock som helt i sin ordning.
Djuret satte punkt med två mål
Det spelades en del innebandy också, stundtals en ganska högklassig sådan. När Nicklas på egen hand snodde åt sig bollen och vräkte in 3-1 i power play började dock musten gå ur det unga Red Socks. Fokus låg inte längre på själva spelet, så IC kunde tämligen lugnt se matchuret ticka till sin fördel. Dessutom hade ju marginalerna denna ljuva premiärdag bestämt sig för att stanna vid IC:s sida. Så när en boll från poängmaskinen Nicklas tog riktning ett par decimeter för långt åt höger för att kunna träffa mål, var det näst intill en självklarhet att den skulle ta vägen via Rogers fot för att sedan lägga sig tillrätta i motståndarkassen för fjärde gången. Utöver fula ord och gruff hände inte särskilt mycket mer i matchen, och när IC lunkade av planen efter denna bisarra historia gjorde de det som serieledare. Premiärdagen hade bjudit på mycket, men alla verkade rörande överens om att höjdpunkten denna premiärdag var den graciösa Påfågeldansen.
