Infra knep bronset
Infra City kan numera titulera sig Stockholms tredje bästa korplag. Efter en snöplig semifinalförlust tog man sig samman och vann bronsmatchen med 3-1.
Med en 12-0-seger i bagaget och en rekorduppslutning klev seriesuveränen in i Liljeholmshallen för slutspel. För första gången på länge var dessutom truppen så stor att kedjorna tvangs fundera ut ett rotationssystem för att ge alla speltid. Den ende som saknades var sjöbusen Jesper Löngren som hade mage att gifta sig just denna söndagseftermiddag.
Stämningen var på topp, även om Nicklas Bjunér fick ett sammanbrott då hans ena vita strumpa sprack redan i omklädningsrummet. Spelarfruarna och framtidslöftena fanns på plats för att ge de gula sitt stöd och det var med nöje man såg fram emot de närmaste timmarna. Men särskilt harmoniskt skulle det inte bli förrän alldeles mot slutet. Vid åttondelsfinalen mot SP Gamla Stan väntade nämligen ett allt annat än kärt återseende. Rättsskiparen med det onda ögat, som på grund av tidigare schismer med Infra City inte dömt lagets matcher den senaste säsongen, hade ställt sig i givakt just på de gulas planhalva. Och IC, som bestämt sig för att fokusera på spelet och ge blanka tusan i tveksamma domslut, skulle tillsammans med sina motståndare få uppleva ett par hemska matcher på plan nummer 1.
Åttondelsfinalen
Trots sina rekordsviter på matcher utan förlust har det blivit alltför vanligt att Infra City släpper in första målet i sina matcher. Drabbningen mot Gamla Stan var inget undantag. Efter några minuter hade ett passivt försvarsspel lett till att Tim ”Väggen” Lundström fått kröka rygg, men lyckligtvis hade baklängesmålet samma verkan som alltid. Infra City vaknade till liv, fick upp pulsen och tog över spelet.
För första gången i ett Stockholmsslutspel kunde laget dessutom mönstra de senaste årens storstjärnor - Martin Ackeberg, Nicklas Bjunér och Daniel Westin – vilket skulle ha sin betydelse för fortsättningen. Halvvägs in i matchen hade nämligen just den trion sett till att IC hade kvartsfinalplatsen i en liten ask. Först var det poängkungen Nicklas som dräpte in kvitteringen på pass från Benny Borgman. Sedan drog Daniel Westin en rövare och smällde in ett frislag från halva plan intill högra stolpen och strax därpå drog backen Ackeberg in ett vackert 3-1-mål, också han framspelad av Borgman.
Någonstans under denna period hade dock en total förvirring spridit sig på planen. Visselpiporna ljöd i tid och otid, och lagen tycktes aldrig ha en aning om vilket håll det blåstes åt. Incidenter som under de senaste säsongernas seriespel på sin höjd resulterat i frislag renderade plötsligt i utvisning och utskällning och att slita i motståndarens armar och ben sågs under denna match som något att belöna snarare än bestraffa. Hakor tappades på löpande band, spelet blev sönderhackat och frustrationen stor hos både IC- och Gamla Stan-spelare. Det var över huvud taget svårt att hålla reda på alla utvisningar, vilket kanske förklarar hur spelarna i SP Gamla Stan agerade när de låg under med 1-3 och hade numerärt överläge. I stället för att jaga reducering stod de kvar bakom egen kasse och passade från hörn till hörn utan tillstymmelse till anfallsplaner.
Något flyt blev det aldrig i vare sig matchen eller IC:s spel. I takt med att förvirringen, och således också frustrationen, ökade hamnade allt fler spelare i utvisningsbåset och stämningen fick en skjuts ner i djupet. Gamla Stan reducerade på något sätt, innan Nicklas smällde upp 4-2-spiken i kistan på pass från Acke. Matchen, som knappt alls utkämpades i spel fem mot fem, tog äntligen slut och Infra City hade trots allt lyckats överleva en slutspelsmatch.
Kvartsfinalen
Mungiporna sköt dessutom något i höjden då det stod klart att kvartsfinalen mot Majema skulle avgöras på en annan plan, med andra domherrar. Nu skulle ingenting få störa den harmoni som fanns i truppen. Och mycket riktigt, på planen längst in var domarna konsekventa och begripliga, även om också de hade skärpt nivån jämfört med tidigare seriespel. Detta var till glädje för Infra City, som behövde få vara ifred i sin fokus för att över huvud taget hänga med sina motståndare. Majema drällde av ”riktiga” innebandyspelare som kunde göra lite vad de ville med bollen, och Infra City skulle tvingas bedriva sin verksamhet i knäet på Tim näst intill hela matchen. Lyckligtvis var herr Lundström närmast omänsklig i denna kvartsfinal och fick publikum att häpna flera gånger om.
Det som inträffade efter knappa tio minuter var inget som för stunden rönte någon särskild uppmärksamhet kring sargen, men skulle visa sig vara oerhört viktigt någon kvart senare. Vesslan försökte sig på att trycka in bollen köksvägen, varpå Majemakeepern flaxade bort bollen någon centimeter från mållinjen. Bollen tog en skruvad bana in under keeperns ena ben och låg och snurrade en smula. Erik Hjort var på hugget, rusade fram och stötte med en liten petning in 1-0 bakom en förbaskad målvakt.
Ekans kasse skulle visa sig bli matchens enda. Resten av matchen såg ur IC-ögon ut som ett enda långt box play. Majemas bollinnehav var massivt och IC fick knappt låna bollen. Hur pass pressat de gula egentligen var råder det delade meningar om. En del tyckte att det närmast var stöld att IC gick vidare, medan flera försvarsspelare hade tyckt att det aldrig kändes riktigt farligt. Oavsett om det var Majema som var omständliga eller IC:s försvarsspel som var klanderfritt så var Tim magisk i kassen och kunde ihop med Ekan klä på sig rollen som matchvinnare.
Ty efter den gedigna laginsatsen var semifinalplatsen ett faktum. 1-0 mot Majema var något av en bragd, då man vid dagens slut var överens om att det laget var bäst av alla motståndare i slutspelet. Att resan skulle ta ett tvärt stopp just i semifinalen skulle nog en insiktsfull person emellertid kunnat gissa redan innan matchen ens startat. Fajten mot Hot Shots var nämligen placerad på den helvetiska plan 1, med allt vad det innebär. Möjligheten att genomföra en match fri från förvirring, frustration och provokationer på den planen tycks vara en utopi.
Semifinalen
Till råga på allt föll IC snabbt tillbaka i gamla vanor och låg efter ett par minuter under med 0-2. Olyckligt nog var det vid båda tillfällena felpassningar i slottet som gjorde att Hot Shotsen relativt enkelt kunde passa sig fram till öppet mål och återigen hade Infra City en uppförsbacke framför sig.
Uppförsbackar är som bekant inget nytt för de tappra gula. Det suveräna Infra City, som skred igenom hela serien utan förlust, försatte sig faktiskt i underläge i hälften av sina matcher under säsongen. Vid alla tillfällen lyckades man med en järnvilja komma ikapp eller förbi, med tokvändningen mot Finlirarna som höjdpunkt. I den bataljen låg IC i en skranglig brygga, innan man vände 0-3 till seger med 4-3.
I matchen mot Hot Shots vilade dock en förbannelse över Infra City. Var det inte utvisningar och galna frislag så var det bortdömda mål som förstörde festen. 0-2-underläget skulle dock hämtas in. Först var det superstjärnan Nicklas som på egen hand skakade av sig alla klängande Hot Shots och drog upp 1-2 bakom den alerte motståndarkeepern. Det ljuva målet skulle dock få en bitter eftersmak då den disharmoni som rådde på plan drivit Erik Hjort till bristningsgränsen. Efter en illa riktad klubbsving mot ett motståndarben hamnade högeryttern i finkan på fem minuter.
De fem minuterna skulle dock till en början vara en gemytlig upplevelse för de gula. Med en man mindre på plan stred man, ledda av backparet Ackeberg – Mathias Bjunér, på ett utomordentligt sätt och tillät inte Shotsen komma till några farliga avslut.
Som från ingenstans var det då dags för den ständigt lika målfarlige storebrorsan Andreas att bjuda på ett av sina större nummer. Med en distinkt sving slog han bollen ur klubban på en Shot vid mittlinjen, varpå bollrackarn rullande tog sikte mot motståndarkeepern. Trots att det såg hopplöst ut att hinna fram i tid, satte Guldtuppen fart. Keepern tvekade någon sekund, och när den lilla plastbiten bara hade någon decimeter kvar till en utsträckt målvakt, sände den vindsnabbe IC-kapten ut långa armen och bjöd på en delikat lobb in i kassen. Likt en gräsmästare i Wimbledon gled målskytten ner på knä och sträckte händerna i luften till sina vänners förtjusning. Kvitteringen var fixad och nu skulle väl de värsta motluten vara avklarade, kan man tycka.
Men icke, denna hemska föreställning hade mer tortyr att bjuda på. När trollkarlen Vesslan löpte in bakom motståndarkassen lyckades han trots hackande klubbor leverera in bollen till Nicklas framför mål. Den ståtlige nummer elva var säkerheten själv när han tryckte dit ett välförtjänt och efterlängtat 3-2.
Det jublades och pustades ut bland de gula. Men endast ett tiotal sekunder flöt innan man tvingades inse att det skulle krävas något annat än mål för att vinna matchen. Domarparet gned sina händer och kom fram till att den bollförande Vesslan hade slagit på motståndarklubbor i sekvensen innan. Varför de inte blåst för frislag i det läget kunde nog ingen svara på, och som ett brev på posten hade IC fått sitt ledningsmål bortdömt.
Protesterna var överraskande nog rätt lama från de gula, möjligen för att man redan långt tidigare insett att något sånt där bara legat och väntat på rätt läge.
Ett dessförinnan så felfritt box play förbyttes under de följande minuterna i en total genomklappning. I ett och samma byte gjorde Hot Shots två snabba mål och kunde med piporna som bagrundsmusik sprattla vidare mot finalen. IC fortsatte dra på sig utvisningar, och visst gjorde Vesslan ett grant reduceringsmål, men de som bevittnade den märkliga matchen hade nog redan insett att under denna halvtimme skulle ett plus ett aldrig kunna bli två med IC-ögon. Ett besviket Infra, som i matchen före hade betvingat ett flera klasser bättre innebandylag, tvingades konstatera att den stora finalen får vänta ännu en säsong.
Med sänkta huvuden, något chockade, fick de gula vackert svansa bort mot omklädningsrummen och lapa självömkan. Där satt en ilsken krönikör orörlig i tio minuter, med hjärtat bultande så att magen skvalpade, innan lagkapten Andreas i ett försök att peppa de knäckta förkunnade att en bronsmatch väntade. Efter ytterligare tio minuter hade hela truppen intalats att en bronspeng kunde vara värd att svettas ytterligare för, och vips, så stod fem lätt böjda IC-pojkar redo framför sin magiske Tim igen.
Bronsmatchen
Liksom det tenderar att utveckla sig i bronsmatcher, blev även denna drabbning mellan Infra City och Brutal de Lux en förvånande avslagen och loj tillställning. Intensiteten och pressen gjorde endast tillfälliga besök på planen, och efter bara ett par minuter hade det alltid så trögstartade Infra hamnat i ett 0-1-underläge.
Nu verkade IC visserligen aldrig känna sig hotade i denna match. I stället tyckte de att de passiva Brutal de Lux ständigt lät IC hålla i taktpinnen. Och lyckligtvis hade el grande Nicklas en hel del krut kvar i bössan. Så till den milda grad att han skulle stå för ännu en magnifik individuell insats. Först kvitterade han på pass från Ekan, sedan drog han in 2-1 framspelad av Benny. Efter Nicklas två baljor vaggade IC sakta in sig själva i trygghet och såg, trots att matchen ännu bara var barnet, ingen fara i att ta det lilla lugna och sluta löpa. I stället lät man Brutal de Lux, i den mån de orkade, etablera sitt anfallsspel i IC-zon. Tiden rullade, Tim hade lite uppvisning och bronsbucklans konturer började klarna allt tydligare för de gröngula ögonen. Då innehållet i denna match inte var särdeles mastigt, kan inflikas att de två domarna stod för en formidabel insats, ett faktum som lugnade ett pryglat IC-hjärta enormt där på upploppet.
Nåväl, Brutal de Lux gjorde en ansats för att nå 2-2, och drog ut målvakten. Resultatet blev mest en rätt händelselös period med spel som böljade fram och tillbaka, och Tim hade inga större problem att freda sin kasse.
I stället fick den store Nicklas sätta punkt för tillställningen då han på vänsterkanten rafsade åt sig bollen och nonchalant, utan betänketid, smällde in avgörande 3-1 i öppet mål. Saken var Biff Henderson och IC kunde glatt se tiden an och applådera sig själva fram till bronset. Den ståtliga supporterskaran på kortsidan avtackades, det skrattades, skålades i Guldtuppens skumpa, plåtades och filmades. En saga fylld av både himmel och helvete hade, trots en herrans massa hinder på vägen, fått ett vackert slut. Med gröngula, unisont bultande hjärtan smilade IC-pojkarna upp sig så till den milda grad att krönikören, som halvtimmen tidigare legat med gråten i halsen, var i paradiset igen.
STATISTIK FRÅN SLUTSPELET
ÅTTONDELSFINAL: Infra City - SP Gamla Stan 4-2
1-1 Nicklas Bjunér (Benny Borgman)
2-1 Daniel Westin
3-1 Martin Ackeberg (Benny Borgman)
4-2 Nicklas Bjunér (Martin Ackeberg)
Utvisningar: Roger Hansen 2 min, Mathias Bjunér 2 min samt lagstraff 2 min
KVARTSFINAL: Infra City - Majema 1-0
1-0 Erik Hjort (Daniel Westin)
Utvisningar: Roger Hansen 2 min, Martin Ackeberg 2 min
SEMIFINAL: Infra City - Hot Shots 3-4
1-2 Nicklas Bjunér
2-2 Andreas Bjunér
3-4 Daniel Westin
Utvisningar: Erik Hjort 5 min, Nicklas Bjunér 2 min
BRONSMATCH: Infra City - Brutal DeLux 3-1
1-1 Nicklas Bjunér (Erik Hjort)
2-1 Nicklas Bjunér (Benny Borgman)
3-1 Nicklas Bjunér
IC: Lundström - M.Bjunér, Ackeberg, Lejdeby, Carlsson - A.Bjunér, Borgman, Hansen, Westin, Hjort, N. Bjunér, Nourbakhshe
