Första förlusten för IC
Baksmällan efter lördagens guldcup blev en trist historia för Infra City. Visserligen klarade man tjugonde raka seriematchen utan förlust då Fridens Liljor besegrades med 4-3. Men mot Oldboys havererade allt, och IC bjöd på en uselhet man inte skådat sen Sollentunatiden.
Den var som ett skämt, den där söndagen. Ett trist, men dock skrattretande, sådant. Det började redan minuterna innan matchstart. Eller minuterna efter, beroende på hur man ser det. Oavsett vems klocka man tittade på fick Infra City starta matchen mot Fridens Liljor utan målvakt och utan avbytare. Den stora hallklockan på väggen visade att de gula hade tre minuter på sig att vandra de tio metrarna till plan 1, när domaren resolut satte pipan till munnen och blåste igång sitt revynummer. Att peka på vägguret hjälpte föga, matchen skulle börja till vilket pris som helst och resultatet blev kalabalik.
Uppförsbacke och kalabalik
Några minuter satt visserligen Joachim Topala i kassen och resterande tuppar damp ner på bänken, men någon ordning skulle det aldrig bli i tillställningen. Första halvan av matchen var som en ändlös uppförsbacke, där IC två gånger om fick kvittera underlägen, först genom Pontus Löngren, sedan genom Daniel Westin. Med halva laget i träningsvärk och sega kroppar efter cupguldet dagen innan hade IC ofantligt svårt att hitta någon sorts spel över huvud taget. Att hitta rytmen omöjliggjordes dessutom av att de två rättsskiparna näst intill vid varje avblåsning pekade åt olika håll, varför de båga lagen ständigt fick chansa på åt vilket håll frislagen kunde tänkas slås. I bästa fall gissade man rätt och kunde belönas med en tre mot en-kontring. Drog man nitlotten kunde det hela i stället sluta med friläge för motståndarna medan man själva ställde upp i offensiv zon.
Märkliga utvisningar
Vem som helst kan räkna ut att stämningen var allt annat än uppsluppen innanför sargkanten (på andra sidan såg dock grabbarna i Huvudsta Tunners ut att ha ganska trevligt, om än med duktigt tappade hakor). Fridens Liljor skrek sig hesa och visade upp en grinighet i toppklass, men det var ändå Infra City som fick klippkort till utvisningsbåset. Tilltag som ena minuten på sin höjd renderade i frislag kunde i nästa utlösa en visselorkan, argsinta åthutningar och utvisningar och till och med en gentleman som Benny Borgman fick vackert dansa efter regissörens pipa.
När Martin Ackebergs 3-2-mål kvitterades mot slutet var det många som såg IC:s fina svit på 19 seriematcher utan förlust hotad, för där ute på plan rådde totalt kaos och förvirring. Domarnävarna fortsatte att peka åt alla möjliga håll, Fridens Liljor svor åt allt och åskådarna satt och undrade om denna hejdlösa fars skulle kunna sluta annat än bisarrt.
Vesslan frälste
Lyckligtvis hann Vesslan med ett sista penseldrag innan det surrealistiska verket kastades åt historien. Med sekunder kvar av matchen drog han av en gammal favorit och en repris på guldmålet från lördagens cupfinal. Några rappa steg runt motståndarkassen och en Vesslansnurr senare hade Infra City plötsligt tre poäng och kunde med glädje andas ut.
Illa kvickt lämnade merparten av de gula tupparna spelplanen för att på något sätt återfå tilltron till korpidrotten. Men tre gubbar stod kvar på planen för att under kontrollerade former ta ett allvarligt snack med domherrarna. Det var en ovanlig syn att se 78-trion (Andreas Bjunér, Benny Borgman och Lasse Lejdeby) stå och dividera med domare efter match, men de tycktes känna att måttet var rågat och försökte lägga fram sina synpunkter så nyktert som möjligt. Med en handskakning lämnade de sedan planen för att ansluta till övriga truppen.
Märkligt segt Infra
Möjligen gav samtalet resultat, eller så betydde det ingenting alls. I vilket fall som helst stod domarna för en ofantligt stabilare insats i IC:s nästa match mot Oldboys. Infra City, å andra sidan, var som ett skadeskjutet rådjur på hal is och tycktes ha förlorat allt vad eget spel och fokusering heter. Nu säger visserligen ryktet att bottenlaget Oldboys hade förstärkt truppen tämligen rejält, men att bevittna Infra Citys irrfärder i denna match var som att kastas tillbaka till Sollentuna Badmintonhall någon gång i början av millenniet. Kanske borde laget i ren skam bytt ut sina gula tröjor mot de gamla, slitna och gröna, från tiden då definitionen av begreppet IC snarare var slagpåse än storhet.
Förnedring
Det var utklassning. Oldboys sprang i åttor kring IC-spelarna och stackars Topala i kassen fick se bollarna anlända i skurar om en sisådär tio i minuten. När förnedringen led mot sitt slut hade Erik Hjort rasat ihop med en elak sträckning i ryggen och IC:s spel med en duns så kraftig att tennissiffrorna 0-6 stirrade de gula hånfullt i ögonen. Sprinterlöftet Acke hann visserligen kriga in sig i protokollet med ett tröstmål innan IC räddades av gonggongen, men minnena av denna märkliga söndag var ändå hopplöst grå. Viskningarna som hördes i Liljeholmshallens korridorer staplade frågor på hög: Vad hade hänt med Infra City? Är de för klena för tvåan? Är den där storhetstiden de talar om på väg mot sitt slut, eller var det bara en plump i protokollet?
Den som lever får se. För närvarande ligger IC och slickar sina sår frenetiskt. Mot kvällningen den 18 oktober vet vi om de har läkt eller ej.
Infra City - Fridens Liljor 4-3
1-1 Pontus Löngren (Daniel Westin)
2-2 Daniel Westin (Benny Borgman)
3-2 Martin Ackeberg (Jesper Löngren)
4-3 Daniel Westin
Utvisningar: Daniel Westin 2 min, Benny Borgman 2 min, Andreas Bjunér 2 min
Infra City - Oldboys 1-6
1-6 Martin Ackeberg
Infra City: Topala - Ackeberg, M.Bjunér, Borgman, Lejdeby - A.Bjunér, J.Löngren, Nourbakhshe, P.Löngren, Westin, Hjort.
