Fortsatt tungt för IC
Trots en marginell uppryckning sedan den svarta söndagen tvingades Infra City åka hem med två nya förluster. 2-5 mot Oldboys och 1-3 mot Öhrlings betyder att IC missar slutspel.
Någonting har hänt med Infra Citys innebandypojkar. Någonting hemskt, antagligen, för den version av det anrika gänget som nu rusar runt i Liljeholmen ser ut om något katten dragit in. Ingen vet riktigt hur man gick från att räkna fantastiska sviter av matcher utan förlust till att plötsligt bli en smaskig munsbit för alla möjliga människor. Innan den svarta söndagen, då IC blev nollade och besegrade i två raka matcher, hade de forna Sollentunamästarna spelat 63 seriematcher i Stockholm och bara förlorat nio. Och nu, efter ytterligare en vidrig söndag, har man radat upp fyra förluster på raken.
Denna söndag, inbäddad i en novembergrå tung ångestfilt, var visserligen i vissa stunder spelmässigt bättre än den förra. Men motgångarna, och i viss mån det ofattbart svårtolkade domarparet, lockade fram lite av det gamla gnälliga IC. Det som varit signifikativt under storhetstiden innan den svarta söndagen, ett IC som i motgång och underläge knyter näven, fokuserar och vänder matcher, tycks inte orka fram längre. I stället får det stå tillbaka för den skrikande och gnällande djävulen som i sina bästa stunder bara lyckas få tiden att rinna ut.
Sönderhackad tillställning
Det känns tjatigt att nämna domarnas insats igen. Men alla som var där kunde se att snarare lade sin energi på att förstöra flytet i matchen och humöret i båda lagen än på att försöka få till en trevlig stund för folk som vill spela innebandy. Domsluten var lika märkliga åt båda håll, och förmodligen hade inte Infra City stått som segrare med ett felfritt domarpar, men det hade åtminstone kunnat bli en ärlig och givande tillställning. Nu tvingades man i stället, återigen, leva med en blåsorkester som snickrade ihop nya regler efter eget behag.
Ett motståndarlag som två gånger under en handfull minuter kommit undan med att i hög fart och bakifrån tackla IC-spelare över sargen, kunde plötsligt åka på en utvisning för en axel mot axel-tackling på mittplan eller för ett, med några centimeter, felaktigt avstånd. Självklart hör svordomar inte hemma på en innebandyplan. Men det finns många andra företeelser som inte heller gör det, och man kan fråga sig vad som är farligast: att bakifrån knuffa en löpande person mot väggar och bråte eller att ropa ut ett ord som majoriteten av ett visst folk finner lite obehagligt.
Stortorsk mot Oldboys
Det var inte roligt att spela. Oldboys, som hade lånat in ett gäng snitsiga lirare, gjorde vad de behövde; höll huvudet kallt och nötte successivt sönder Infra. Innan man ens hunnit blinka stod det 0-3, och inte hjälpte det att den pålitlige Daniel Westin fortsatte sin egen målfest med en reducering direkt på ett frislag. Svaret från Oldboys blev två nya mål och det vackra målet från backen Martin Ackeberg (framspelad av Westin) spikade slutresultatet till 2-5. Oldboys var ett tungt lag att möta, de var väl värda sin seger och det var bara synd att den så kallade matchen skulle bli så sönderhackad.
Ljuset tändes mot Öhrlings
Inledningen mot Öhrlings en halvtimme senare gav en vink om att det nya IC var på väg tillbaka. Det togs initiativ i alla lagdelar, det löptes smart och för första gången på länge började peppande tillmälen och beröm hagla från bänken. Infra City dominerade där ute, och till slut gav det utdelning.
Martin Ackeberg tog bollen på egen planhalva, drog en gubbe vid mittlinjen, en till någon meter framför och ytterligare en när han klev in i slottet. Det vackra solot avslutades med att backkollegan Mathias Bjunér mötte upp vid högra stolpen och pulvriserade in 1-0 på halvvolley.
... men släcktes lika snabbt
Det som hände sedan ligger i ett töcken. Möjligen var det så att det nya IC bara gick i sömnen de första tio minuterna. För sedan gick allt käpprätt åt helvete igen. Det kom något baklängesmål, huvuden började hänga och makthavande blåsorkester tog sig ton igen. Det var oberäkneligt och smått farligt. Först var det backen Johan Carlsson som bjöds på en flygtur över sargen. I stället för att främja ett rent spel och fundera över skaderisken lät domaren spelet fortgå och gav i stället den misshandlade Carlsson utvisning för att denne i irritation duttat till sargen med sin klubba. I numerärt underläge kom ett baklängesmål till och sedan var det Matssons tur att bli förbisedd. Ännu en tackling bakifrån skickade backen huvudstupa över sargen, och ännu en gång utan någon som helst reaktion från ”rättsskiparna”. Det faktum att de som önskade åsamka IC-spelare skador inte bara fanns i motståndarlaget fick IC-backen att se rött, varpå en benämning kroppsdel slank ut ur dennes mun. Den ene domherren, som med spända ögon följt den tilltygade Matsson ända sedan luftturen, fick återigen låta sin pipa ljuda och nöjde sig denna gång inte med en vanlig utvisning. I stället delade han ut fem minuter, lät Matsson sätta sig i utvisningsbåset och drog sedan till med ett matchstraff. Virrigheten var total, men på något sätt gick det fram till IC att de skulle tvingas spela i numerärt underläge i fem minuter och att målskytten inte skulle få spela mer. Denna dag var det standard med matchstraff i detta läge, liksom det var standard att främja tacklingar mot sargen så länge de innebar en chans till skador av någon sort.
Utvisningarna tog kål på IC
IC var ett slaget lag, även om merparten spelare – några för att de sig kalla när det blåste smutsiga vindar och andra för att de hejdlöst försökte skapa hopp – ska ha en eloge för sin inställning. Man gjorde visserligen en tapper insats de där fem minuterna och höll spelet hyfsat uppe. Men man sprang slut på de få krafter man hade och inte ens de chanser man fick i numerärt underläge (jodå, det regnade utvisningar åt båda håll) ledde någon vart.
De sista minuterna bytte man ut målvakten Joachim Topala mot en utespelare och öste på framåt. Resultatet höll på att bli ett 1-4-mål i baken, men den gode Vesslan hann på ett elegant sätt vifta bort bollen strax innan den nådde det tomma IC-målet på någon meters höjd. Den påföljande straffen räddade Topala retfullt enkelt, men sedan var hoppet ute. Slutsignalen ljöd, IC hade åkt på sin fjärde raka torsk och det där tusende målet man jagar tycks knappt ha kommit närmare, trots att det nu bara är tre kvar. Någonstans var den där slutsignalen också lite av en befrielse. Innebandy kan, och brukar, vara en oerhört trevlig aktivitet och just de välspelade men svåra matcherna är en fröjd oavsett utgång. Den här söndagen var något helt annat. Förmodligen kallas det fortfarande innebandy, men trevligt var det aldrig.
I stället för slutspel - nedflyttningsstrid
Riktigt otrevlig är också den situation Infra City nu satt sig i. I stället för att nästa söndag kämpa om en plats i slutspelet tvingas man nu vända blickarna mot det nedre strecket och börja hysa oro för nedflyttning. Det är faktiskt så illa att Infra City, som i våras tog brons i slutspelet och under hösten spelat hem både ett cupguld och ett cupsilver, kan hamna på en förnedrande sistaplats i Stockholmskorpens division två.
Infra City - Oldboys 2-5
1-3 Daniel Westin
2-5 Martin Ackeberg (Daniel Westin)
Utvisningar: Erik Hjort 2x2 min, Daniel Westin 2min.
Infra City - Öhrlings 1-3
1-0 Mathias Bjunér (Martin Ackeberg)
Utvisingar: Mathias Bjuner 10+5 min, Johan Carlsson 2 min
IC: Topala - Ackeberg, M.Bjunér, Carlsson, Lejdeby - Borgman, Hjort, A.Bjunér, P.Löngren, Westin, Nourbakhshe
