Infra City kvar i tvåan
Trots ytterligare en förlust på söndagskvällen, 1-3 mot Fridens Liljor, lyckades Infra City bryta sin mörka trend och rädda nytt kontrakt. Avslutningsmatchen mot Sumparna slutade 4-1 efter en gedigen kämpainsats, där Erik Hjort vispade in IC:s tusende seriemål genom tiderna.
Det krävdes en stor dos vilja och en comeback av sjöfararen Jesper Löngren för att det sjunkande skeppet IC skulle få styrfart igen. I den mångkunnige centerns frånvaro hade de gula tupparna åkt på fyra raka förluster och slarvat ihop föga smickrande 3-15 i målskillnad. Det hade tagit hårt på laget, som blivit ovana vid motgångar på senare år.
När nu avslutningsomgången stod för dörren var IC-sitsen så prekär att man, i stället för att som brukligt slåss om fortsatt klättring och en plats i slutspelet, tvingades strida med kniven på strupen för att undvika nedflyttning.
IC-hybris, månne?
Någon vis tunga menade att den överraskande starka säsongsinledningen smittat ner IC-truppen med svår hybris. Och visst var det annat ljud i skällan inför debuten i näst högsta serien, då man tvingades inse att äventyret skulle ske utan storstjärnan Nicklas Bjunér i truppen. Ett elakartat diskbråck höll poängmaskinen sängliggande och med ytterligare skador i truppen samt ett avhopp av karaktärsspelaren Roger Hansen såg det allt annat än ljust ut för laget. Inför premiären klargjorde lagkaptenen Andreas Bjunér att målsättningen var att hålla sig kvar i den täta andradivisionen.
Allt eftersom IC sedan fortsatte rada upp segrar tycktes dock ödmjukheten fladdra i vinden, och när i stället förlusterna började ramla in agerade laget som om de aldrig varit med om någonting värre. Huvuden hängde och dinglade likt grinollar i juletid och det blev allt svårare att se hur det där gula gänget skulle lyckas skrapa hem några fler poäng innan första advent.
Vesslans strut räckte inte mot Fridens
Och visst fortsatte helvetet att slänga sitt byte fram och tillbaka i sina käftar även den sista söndagen i november. Fridens Liljor behövde inte många minuter på sig för att lägga sin motståndare i brygga med ett 1-0-mål, och sedan var det uppförsbacke resten av matchen. Daniel Westin, säsongens i särklass bäste målskytt och framspelare, gav visserligen spänningen en skjuts då han, till publikens applåder och breda leenden smällde in en vacker handledare halvvägs nere på egen planhalva. Men sedan var det produktionsstopp för Infra City.
Det ska sägas att spelet var klasser bättre än under de senaste omgångarna, men avsluten hamnade nio gånger av tio på moståndarben eller ovanför både målbur och sarg och när liljorna raspade in 2-1 efter slarv framför Joachim Topala började tiden rinna ut. I ett paniskt försök att rädda livhanken tog man sedan, lite i skymundan, ut Topala ur kassen. Resultatet blev dock det brukliga, motståndarlaget kunde i en tre mot en-kontring peta in spiken i den sörjandes kista och med fem raka förluster i arslet vandrade ett nedstämt gäng över till de väntande Sumparna.
Tryckt stämning inför avslutningen
Förutsättningarna var nu så pass otäcka att inte ens en seger mot tabelljumbon kunde garantera nytt division 2-kontrakt. Tystnaden under den tafatta uppladdningen var näst intill skrämmande och nog skymtade tårarna i ett par ögonvrår där ute. Sumparnas situation var av liknande art; vinn mot Infra City eller kyss tvåan adjö.
De rådande premisserna gav matchen en svettdrypande inledning. Sumparna var spelskickliga, kvicka och smarta och tvingade fram det där envetna slitet ur Infra City.
… men Acke visade vägen
Topalas spel växte till dubbla storleken och trots att bollen under större delen av matchen befann sig på IC:s planhalva låg nätmaskorna orörda där i kassen, medan de slitande kedjorna började se nysmörjda och skinande ut igen. Med Löngren den äldre tillbaka som outtröttlig tvåvägsspelande center började lagdelarna hitta tillbaka till varandra, och när magnifike backen Martin Ackeberg tog en sån där elegant svängom uppåt i banan och smekte in 1-0 började det riktiga IC göra sig påmint igen. Yttrarna Andreas Bjunér – Benny Borgman och Pauli Nourbakhshe – Erik Hjort sprang fram och tillbaka likt skottspolar från hörn till hörn, Vesslan hade lekstuga och limmade fast bollen vid sin klubba och där bakifrån bjöd Acke, Mathias Bjunér och stundtals även Lasse Lejdeby på lovande utflykter.
… och Ekan blev historisk
Det skulle dessutom, i takt med att det gula maskineriet puttrade igång, skrivas ett stycke historia i den snart femtonåriga sagan om IC den här söndagskvällen. När Ekan tog emot en passning från Lasse på högerkanten, drog ett par gubbar och distinkt fräste in 2-0 intill stolpen, var det tusende gången ett IC-mål ramlat in i serie- och slutspelssammanhang. För stunden var det dock inte många som reflekterade över att Ekan just blivit historisk.
I stället trummade man på mot en allt tydligare seger. Topala fortsatte glänsa där bak, och när den listige Vesslan utan betänketid petade ett frislag till Acke, blev Sumparna så paff att IC-backen lika rappt kunde vispa in 3-0 i en halvöppen kasse. Ironiskt nog hade den storspelande Acke då lyckats pricka in både det 999:e och det 1001:a seriemålet i historien, vilket grämde den självkritiske bollvirtuosen efter matchen. Möjligen grämde sig även Andreas Bjunér en smula, då han minuterna innan Ekans milstolpe bränt ett friläge i ett försök att på Lillehammervis lirka in 2-0. Att han givit sig på en sån rövare medan ledningen ännu bara var 1-0 vittnade emellertid om att en segerviss känsla spritt sig i IC-lägret. Det var nämligen Infra Citys match, det här. De hittade tillbaka till sitt spel, sitt slit och till sin segervilja.
Vacker avslutning
Trots att Sumparna var skickliga med sina tillhyggen, kom deras 1-3-tröstmål till efter en snedträff i IC-försvaret och riktigt hotade behövde de gula egentligen aldrig känna sig. Inte heller slog de av på tempot och väntade på slutsignalen. Nej, i stället bjöd de på ett vackert 4-1-mål, där bollen gick som på ett snöre hela vägen nerifrån Topala, via försvaret till Jeppe, som spelade klapp-klapp med Andreas och stänkte upp en förlösande kasse i buren.
Klockan tickade för Infra City, som gav sig själva en måttlig applåd efter slutsignalen. Riktigt hjärtligt kunde de inte jubla, då de i detta läge inte var säkra på huruvida de tre poängen skulle räcka eller inte. I stället pustade de ut, drog lite lätt på smilbanden och enades om att det oavsett utgång blivit en fin avslutning på en ganska tung säsong.
Några minuter senare hade det dock innanför omklädningsrummens väggar framgått att de andra nedflyttningsaspiranternas räddningsförsök misslyckats, varför Infra Citys sena slutspurt räckte för ytterligare en säsong i tvåan.
Och den där visa tungan, som talat om ett IC drabbat av hybris, kunde lite förnöjt konstatera att den här hösten kanske inte varit så bedrövlig ändå. Faktum är att vid tidpunkten innan de svarta söndagarna, då Infra Citys målsättning ännu var att hålla sig kvar, åkte såväl tabellens slutsegrare Red Socks som tvåorna Daglivs på tämligen stora förluster mot de gula.
I väntan på nästa säsong kan nu IC-gossarna, så fort de avklarat sin paradgren julfesten, lugnt gå i ide med sin stolthet i behåll.
091129:
Infra City – Fridens Liljor 1-3
1-1 Daniel Westin
Utvisning: Pauli Nourbakhshe 2 min
Infra City – Sumparna 4-1
1-0 Martin Ackeberg
2-0 Erik Hjort (Lasse Lejdeby)
3-0 Martin Ackeberg (Daniel Westin)
4-1 Jesper Löngren (Andreas Bjunér)
IC: Topala – Ackeberg, M.Bjunér, Lejdeby – Nourbakhshe, Westin, Hjort, Borgman, J.Löngren, A.Bjunér
