Lagbanner

PÅSK 2006: My side of the story

För första gången någonsin åkte vi till Påskturneringen som regerande mästare med målet att försvara titeln. Det gick dessvärre inget vidare, utan Mariestad återställde ordningen och tog tillbaka guldet efter en smått rafflande final.

Man brukar säga att hur mycket man än planerar blir det aldrig som man tänkt sig. Från att ha känt att truppen bestod av för många spelare till att slutligen börja vända mig till högre makter för att slippa fler avhopp från truppen, märkte jag hur scenariot över påskturneringen hela tiden målades om i huvud för varje avhopp. Till det sämre borde nog tilläggas. 

Korpen 
Året som förflutit, innehållandes åtskilliga söndagar i innebandyns tecken, gav till en början lite oroande besked angående lagets tillstånd. Jag syftar på Korpserien, serien som vi har mycket av vår positiva utveckling att tacka för, där säsongen startade med fem raka förluster. Trots att förlusterna kom mot bra lag (som slutade etta, tvåa, trea, fyra och sjua av tolv lag) var många riktigt missnöjda. Att vara missnöjd är helt ok, det visar att laget inte nöjer sig med förluster. Man kan se på saken ur två olika perspektiv: antingen deppar man och gräver ner sig för hur dåligt det går och skickar ut negativa signaler eller så kämpar man vidare och försöker dra lärdom av förlusterna. Det senare alternativet har alltid varit min filosofi och under förutsättningen att vi fortsatte jobba lika hårt varje match, visste jag att ju fler matcher som gick desto närmare första segern kom vi. Segern kom inte direkt, först en oavgjord match, men resten av säsongen visade att jag fortfarande inte slutar förvånas över vilken kämparanda och glöd som finns i laget. Serien avslutades med sex raka matcher (4 vunna, 2 oavgjorda) utan förlust och gav oss en sjätteplats i serien. För bara två år sedan höll vi till i Korpens division 3, nu slutade vi sexa i division 1 och
gick vidare till slutspel! 

Vad var mina förväntningar inför denna turnering? Precis som föregående år sattes målet att ta hem turneringen. Det bör dock tilläggas att det på senare år (detta och föregående år) känts mer naturligt att tala om en turneringsseger jämfört med tidigare år. Detta på grund av att vi helt enkelt fungerar som ett lag nu. Vi arbetar mer som en enhet, vi har bevisat att vi kan ta till oss information (taktik) och spela enligt den, samtidigt som vi blivit tuffare och sist men inte minst fått så mycket mer rutin. Dessa faktorer leder osökt till att man kan höja ambitionen ytterligare och då även kräva ett guld. Innan kunde vi hoppas på ett guld, nu är jag av den åsikten att vi ska kunna kräva det av oss. 
Om ni för två år sedan skulle få höra att Team Vindaloo kommer att sluta sexa i division 1 i Korpen samt vara regerande mästare i Påskturneringen, skulle ni säkert dumförklara den personen. Den personen var jag! Jag tänker inte stå här och ta åt mig äran för alltihop, men jag vill att de som för ett par år sedan aldrig trodde att vi skulle kunna bli tillräckligt bra för att kunna utmana om titeln nu erkänner att de hade fel å det grövsta! 
Å andra sidan bör tilläggas att allt detta förutsätter att man har ett lag som ingen annan har, d.v.s. ett eget Team Vindaloo! Inga ord kan beskriva hur mycket det här laget betyder för mig, utan jag kan bara konstatera att det är en ära och ett sant nöje att få coacha detta gäng! 

Matcherna 
Sthlm-Maristad B
Som väntat en mycket nervös första match, som skulle vara direkt avgörande för turneringens vidare karaktär. Förlorade vi den skulle vi säkerligen komma tvåa i gruppen, vilket måste ses som ett misslyckande. Nu vann vi den med 2-1! Vi låg dock riktigt risigt till efter att ha bjudit in dem i matchen tidigt i andra halvlek. Självförtroendet från första halvlek var som bortblåst och det enda som kvarstod var ett darrigt och nervöst försvarsspel som grep tag i sista halmstråt och fixade segern. 

Sthlm-Mariestad Flickor
Promenadseger som slutade med 11-0, där målvakten (Kaushik!) inte behövde röra bollen en enda gång. Snyggaste målet stod Vivek för, efter att ha dribblat av två spelare och sen stänkt in bollen i krysset med ett patenterat Jharo-skott. Tror nästan alla i laget gjorde mål denna match.

Trollhättan-Sthlm 
Precis som i första matchen gick vi in till halvtidsvilan med en säker 2-0 ledning, som därefter byttes ut mot ett spel helt utan karaktär och skärpa. Två mål av motståndarna, på fasta situationer dessutom, med bud på ett tredje och fjärde (grymt målvaktsspel av mig själv) gjorde mig riktigt förbannad. 2-2 slutade matchen.

Sthlm-Borås 
Efter två mindre bra insatser återstod matchen mot Borås. Nu var vi tvungna att vinna för att säkra förstaplatsen av egen kraft. Jag kände en oerhörd stor revanschlusta efter den snöpliga poängförlusten matchen innan och höll nästan på att spricka av ilska. All den ilska kanaliserades mot motståndarna och deras mål vilket ledde till att Borås krossades med hela 6-0! Vår ordinarie målvakt Navid fick två skott på sig. Detta mot ett motstånd som brukar innebära svårigheter för oss. Matchen gav mig svar på exakt de frågor jag grubblat över efter de två mindre bra insatserna. Spelet innehöll allt: rörelse, högt bolltempo, många skott och även ett powerplay-mål.

Semifinal: Sthlm-Jönköping 
Hur mycket än publiken försökte heja på de sina (Jönköping) var de aldrig i närheten av att hota oss. Samma entusiasm i spelet som matchen innan infann sig även här, vilket ledde till att vi ledde matchen med 6-2 mot slutet av semifinalen. Jönköping hann dock med att göra två mål på fasta situationer (igen) i slutet av matchen, vilket gav slutresultatet 6-4.

Final: Sthlm-Mariestad A 
Precis som förra året blev finalen en riktig rysare. Spelet böljade fram och tillbaka, mycket kamp, små marginaler och ett litet större övertag för Mariestad. Tack vare tre-fyra matchavgörande räddningar av Navid slutade matchen 0-0. Förlängning väntade och sudden-death. Det avgörande målet blev ett riktigt slumpmål där motståndarnas anfallare på en långboll med ryggen mot målet slog in bollen med en backhand hårt attackerad av en av våra backar. 0-1 och ridå!

Reflektioner 
Överlag känner jag så här några dagar efter vår andraplacering i turneringen att jag fortfarande är nöjd med vår insats. Skulle jag få planera om turneringen hade jag nog gjort exakt likadant igen. Det om något visar väl att man borde vara jävligt nöjd. Måste dock meddela att jag samtidigt även känner ett otroligt sug efter att få spela mot Mariestad igen. Det känns som om att vi har ”unfinished business”. Jag skulle vilja spela om finalen. Jag skulle vilja att vi var ännu mer aggressiva än sist. Jag skulle vilja sätta dem på plats igen. För jag vet att vi kan ännu bättre! Jag vill ha R-E-V-A-N-S-C-H! 
Om sanningen skall fram har vi blivit så pass bra att Mariestad nu lagt om sin taktik mot oss. Vem trodde på det för ett par år sen? De vågade inte flytta upp hela sitt lag och etablera något spel på vår planhalva. De anpassar sitt spel mot oss! Det om något bör ses som ett bevis på att vi blivit avsevärt bättre.

Framtiden 
Vad bör förbättras när det kommer till vårt eget spel? Den stora skillnaden mellan vårt lag och finalmotståndarna är skyttet. Skyttet har alltid varit vår akilleshäl. Vi har ca fem-sex spelare som kan skjuta ganska bra, vilket är för få. Även dessa fem-sex spelare behöver förbättra sitt skytte, men först och främst måste resten av laget lära sig att skjuta. Har man bra skyttar ökar man dimensionen i sitt anfallsspel, vilket skapar fler lägen att avgöra matcher.
Ytterligare en punkt behöver förbättras, även ifall det rättades till under turneringens gång, d.v.s. försvarsspelet vid frislag för motståndarna. Tre-fyra mål släpptes in i samband med fasta situationer, vilket är för dåligt av ett lag som skall tävla om förstaplatsen. Mycket hann dock avhjälpas ganska omgående, efter att jag ilsknade till ett par gånger.

Vad var bra med vårt spel? De tre sista matcherna visade att vi kan spela precis det anfallsspel jag strävat efter. Mycket rörelse, högt bolltempo och många avslut gjorde att vi tog kommandot direkt i matcherna. Försvarsspelet har år efter år alltid levererat med stabila insatser, vilket även var fallet denna gång. Detta trots att 60% av backuppsättningen var ny. Nästa steg vore att få försvarsspelarna bli mer delaktiga i anfallen, så att vi kan kontrollera uppspelsfasen ännu bättre.

MVP 
Många skulle nog kalla det höjden av dumdristighet, men jag väljer att hylla Navids deltagande i turneringen och speciellt matchen mot Mariestad A. Han kämpade sig igenom hela turneringen och spelade en mycket avgörande roll i finalen. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att detta nog var hans bästa match någonsin. Och då spelade han skadad! 
Ett av de stora orosmomenten under turneringens gång var Navids tillstånd. Navid har sen minst ett år tillbaka haft problem med sina knän. För ca två månader fick han beskedet att han har en spricka i knäet och måste vila ett år. Trots detta valde Navid att ställa upp i turneringen. Under matchen märkte i varje fall jag inte av att han var påverkad av någon skada, utan han körde på till hundra procent. Mycket riktigt hade Navid struntat i
skadan och helt glömt bort den under finalen. Gissa om han hade ont dagen efter? Han har stark karaktär och är en vinnare, sådana växer inte på träd.

Thanx for the memories!
Avslutningsvis vill jag tacka för det förtroende jag fått från alla er. Ni har gett mig minnen för livet som jag håller väldigt kära och alltid kommer att bära med mig i framtiden. Det är väldigt smickrande att höra alla lovord om min insats, men som alla vet skulle detta aldrig gå vägen utan er hjälp. Thanx for the memories!

Team Vindaloo 2006:
Målvakt: Navid
Backar: Aldo, Gorav, Jerome, Vinit, Vivek
Centrar: Angad, Rehan, Shivas
Anfallare: Aman, Amrit, Majed, Martin, Kaushik, Ravi


Mvh,
Rehan 
 [Saturday, April 22]

Rehan 2007-08-13 21:07:00
Author

Fler artiklar om Stockholm Vindaloo BK