Krönika: Finns det något ljus i slutet av tunneln?
Snart är det premiär och "Indiens stolthet" ställs inför den kanske tuffaste utmaningen någonsin. Med en tunn trupp och tunga avhopp kan man fråga sig om Vindaloo har en ljus framtid framför sig?
Hösten är här och solljuset är ett minne blått. Precis som resten av Vindaloo inväntar jag spänt årets upplaga. Det har varit en lång väntan och många gånger trots stekande hetta och mammas lassi i handen har man infunnit sig själv drömma om att ta sig in på ”stadio sollentuna” me klubban i handen. Snart är jag där och får uppleva det närmaste jag kan komma att få spela ett ”romderby”. Visserligen är vi ljusår ifrån 70 000 sjungande romanistas på läktarna men ändå finns det ambition i laget att försöka vinna varenda match.
Vindaloo bildades för att ta upp kampen mot ”lagen från syd”. Vi har aldrig varit i topp här i Stockholm men gång på gång visat att vi kan vara med och slåss om guldet vid påskturneringarna. Lyckan som infann sig 2005 då vi tog guldet var oerhörd och man vann inte bara lo scudetto utan man segrade också över sydalliansen. Men tiderna förändras och dagens Vindaloo känns inte som en klubb längre. I dagens Vindaloo har det uppstått tre grupperingar: Kshatriyas (krigarna) de som vill utvecklas, de kastlösa (de som inte riktigt gör sig hörda) och slackers. Dessa grupperingarna har lett till att klubben inte är med och slåss i toppstriden. Alla vill nå framgångar och om Vindaloo ska bli en klubb som är med och slåss i toppstriden så krävs det att alla grupperingarna inom klubben samarbetar och har samma visioner. Att ställa upp i matchtröjan och inte ge allt man har är för mig svek inte bara mot tränare utan också mot lagkamrater. Denna typ av svek får mig närmast att tänka på
Tutankhamon som var en vanskapt herre men som trots detta sägs ha mördats av sina egna.
Vi är olika människor och väljer därmed olika vägar. Somliga väljer den enklaste utvägen för att få snabb utdelning medan andra tar en svårare väg och offrar mycket av sig själv. Tänk om alla kämpade till max varje match och hade ambitionen att göra Vindaloo till ett lag. Jag såg en dokumentär om Gandhi häromdagen där de citerade honom säga: ”Du gör bara ditt bästa när du försöker förbättra vad du gör”. Vart tog den föreställningen vägen?
Med den truppen vi har tror jag absolut att vi kan vinna om vi ställer upp med ett sammansvetsat, harmoniskt och kämpande lag. Vindaloo har sannerligen inte varit ett lag senaste åren men låt oss utvecklas och förlåta, ty kärleken besegrar allt.
Drömmare är ett intressant begrepp, för mig är drömmare en person vilken envist strävar efter de närmast omöjliga mål i livet. Det är drömmare som skriver historia, inte realister. Förhoppningsvis kan vi ta med oss dessa rader ut på planen och bli precis som Roma, ett lag som får människor att tycka till. Kanske kan vi en dag få en glimt av ljuset i slutet av tunneln och bärga den finaste skatten i Europa, korpenguldet. Det har nu blivit hög tid att visa vad vindalistas är gjorda av.
Forza Roma/Vindaloo Per Siempre!
Popopooppoooopoooo Pooppopoooopoooo Popopopopooooopooooo Poppopopooopooooo
http://www.youtube.com/watch?v=i95o5Ig5kmM
-_ Signerat Shiv _-