Krönika: Kungen har fallit
Eller snarare abdikerat. Prinsen har sedan tidigare flytt landet. Den nya regenten hittas i världens modehuvudstad. Slump eller inte, titeln är hans i vilket fall.
Italiens slentrianmässigt största diva är numer en familjefar med hög trygghetsfaktor som hjälper nya förmågor att växa bredvid honom för att så småningom axla hans egen mantel. Francesco Totti har äntligen mognat. Med trettioårsdagen runt hörnet kan man gott säga att det var på tiden.
I det nya Roma (hur länge kan det vara nytt egentligen?) verkar han ha hur kul som helst. Han spelar för laget och gör det bättre än han någonsin gjort. Han är världsunik i sin ensamma forwardsroll där han är en bollmatare med omätbar intelligens. Andra i samma roll spenderar nittio minuter vid straffområdet i väntan på den perfekta bollen.
Visst kan hans storhet i Roma överdrivas men så länge han själv tonar ner sin egen vikt känns det okej. Jag tror dock han njöt av att bli dyrkad vid sidlinjen med sin gipsade fot i våras. Att ställa sig i curvan var väl genomtänkt och oerhörd billigt, ändå var det extremt odivigt. Kanske var det just det han strävade efter, att slå undan benen för divan Totti. Vid närmare eftertanke är det inte alls vad jag tror men min insyn i hans person är av naturliga skäl inte särskilt omfattande.
Är jag ensam om att tro att divigheten i fallet Totti sitter i frisyren? Med längre hår har han mer att pilla med och på så sätt framstår han som ytlig och rädd för kritning och gräsfläckar. I kort hår är han mogen och säkrare i sig själv. Som om det skulle behövas...
Ett annat stort bevis för kungens abdikering är snacket med domarna. Tidigare gastade han likt en förstamajtalare vid varje domslut (oftast om bristen på dem), nu köper han oftare läget och makar sig upp på fötter.
Att han tänkte snett i derbyt påverkar inte min åsikt. De flesta förstår säkert att det inte är den senaste månaden som räknas. Återfallsförbrytare finns överallt.
Jag vet inte om det beror på just det faktum att han skärpt till sig när han till och med får kritik för sin målgest. Är det slut på vettiga saker att kritisera? Världen är full av konstiga och meningslösa målgester, men det är just det de är - meningslösa.
:::: :::: ::::
David Pizarro hade inte blivit hånad om han halat upp brallan för att blotta sitt sår eller om han sög på tummen för att fira sina mål.
:::: :::: ::::
Det som många ofta förknippar med italiensk fotboll lyser med sin frånvaro. De riktiga divorna finns inte längre. Sinisa Mihajlovic räknas inte som den headsetbärande assistent han är idag. Hederspresidenten i divornas egen fackförening Hristo Stoichkov skulle i överlägsen stil leka hem titeln även i år, starkt utmanad av odjuret Edmundo som tyckte det var viktigare att festa hemma i Rio än att representera sin klubb. Det blev föga oväntat bara ett och ett halvt år i Florens.
Någon måste ju vara värst, eller bäst, även idag. Efter minutiös och grundläggande utforskning sluter alla tecken samman på ett namn - Zlatan Ibrahimovic. Rubrikskapande, och allt.
Han har gjort det omöjliga - att besegra den störste i dess paradgren, och dessutom på hans hemmaplan. Som att slå J-O Waldner på hans eget köksbord.
Jag antar att jag måste backa upp min uppfattning?
Begreppet "diva" tycks variera beroende på vem man frågar, och eftersom det är jag som skriver den här krönikan är det på sin plats att jag förklarar epitetets innebörd i mitt huvud.
En diva för mig är någon som ser sig själv som viktigare än andra och som hellre ser individuell framgång än kollektiv. Handlingarna som utförs görs enbart för egen vinning utan någon som helst tanke på konsekvenserna för andra.
Därför ser jag Ibras båda utvisningar mot Bayern München de två senaste åren som ypperliga bevis för min tes. Båda gångerna tar han sig frihet att göra som han själv behagar för egen vinnings skull. Att sparka ner en spelare bakifrån när bollen är långt bort från situationen är inte att ta sitt ansvar för laget.
Det är inte heller att gå in med sulan först i en duell när man vet att man redan har ett gult kort på samvetet. Om det beror på total ignorans av sammanhanget eller bara en tiltad inställning låter jag vara osagt. Till slut handlar det ändå om att agera för sig själv utan att tänka på medmänniskor, i det här fallet övriga Interspelare och lagets supportrar.
Jag håller med om att han blivit en offer för domarnas fördomar likt bland andra Paolo Montero ett tag var, men helt oskyldig är han sällan. I det här sammanhanet är det inte korten som spelar roll, det är handlingarna.
Ännu mer uppenbart är firandet av sina egna mål. Kaxighet, överlägsenhet och egocentrism. Jag spyr på attityden. "Laget förlorar men jag vinner."
När medspelarna inte levererar passningar i tid eller på rätt ställe suckas det och gestikuleras. När han själv slarvar bort bollen är det ett olycksfall i arbetet.
Mot Siena för ett tag sedan fick vi ett smakprov på färdigheterna som man beläggs med som firad stjärna. I ett friläge flaggas han helt korrekt av för offside men gastar friskt mot mannen i flaggan, övertygad om att han har rätt. Repriserna ger linjemannen rätt med ungefär två meter men Ibra anser sig uppenbart förfördelad.
Det ser väldigt illa ut att svära åt en stackars linjeman som bara gör sitt jobb och dessutom gör det rätt. Det gäller inte bara Ibra, men att han beter sig snett i andra sammanhang ger bara mer lyster åt hans image.
"Så gör ju alla", tänker du. Nej, inte alla. Javier Zanetti skulle aldrig få för sig att göra så.
:::: :::: ::::
När Ibra blev utkastad från landslaget valde han att inte svälja stoltheten och tackade därför nej nästa gång det kom på tal. Jag vet inte varför men om han ändå ska vara med nästa år, varför då säga nej nu? För att se landslagsledningen krypa och be på sina bara knän? För att ställa sig över alla andra och indirekt säga att han förtjänar speciell behandling? Jag vet inte, jag frågar.
Mellberg och Wilhelmsson kom tillbaka. De såg förbi prestigen. Det är äkta odivighet.
Även Totti säger nej till landslaget. Han skulle kunna spela med väljer att officiellt fokusera på Roma och att bli helt frisk. Må så vara, jag tror inte han betackar sig från bönerna från Donadoni, spelare och experter. Ränderna går aldrig riktigt ur.
Självklart fick han nya image ett rejält bläckstänk i över sig när han buttert visade upp sin sårade lår under derbyt. Det var inte fint, varken låret eller det desperata skriket efter ömhet.
Svårigheter tar fram det sämsta ur människan. Det är lätt att vara glad och ödmjuk i medvind. Det är när det går emot den riktiga karaktären visar sig. Totti har gått många steg framåt under sin karriär och är bara en station från målet. Tyvärr är nog rälsen inte intakt hela vägen fram. Ibra tar två steg framåt och ett tillbaka.
Jag var tidigare en massiv Zlatanist. I Malmö och Ajax var han en oskuldsfull ungdom överöst med talang som kunde göra allt. Jag vet inte när bilden förändrades men det har den gjort. Kanske är det omvärlden som omformat honom. Klart man blir glittrig när man blir överöst med guld och silver från alla möjliga håll.
Jag är övertygad om att han utanför planen är en härlig människa som uppskattas av medspelare och andra. På planen uppför han sig som någon helt annan. Han närmar sig välskälet i karriären. Ska han bli en Shevchenko, en Anelka eller rentav en Cantona? Är det en slump att han blivit så fåårig i de klubbar han representerat?
Det handlar inte om jantelag eller avundsjuka eller vad man nu vill kalla det. Någon måste vara serie A:s största diva för att den här artikeln ska bli verklighet och att denne råkar vara svensk är en slump. Hade Ibra varit argentinare eller cypriot hade det ändå varit han som toppat listan.
Kronan är dock bara lånad. När tronarvingen Antonio återvänder från andra sidan Medelhavet kommer det inte ta långt tid förrän han tar över.
:::: :::: ::::
Den här välgrundade utläggningen har förstås fört med sig kandidater som placerar sig under vinnaren.
Tvåa - Christian Vieri. Anses spela för den som betalar. Skiter i alla så länge han får göra som han vill, t.ex. bryta ett kontrakt med Sampdoria efter en månad innehållande sextio kovändningar.
Trea - Vincenzo Iaquinta. Ingen utstår lika många besvikelser under en match. Blev i våras galen på en linjeman som dömde bort ett mål med rött kort som följd.
Fyra - Francesco Flachi. Filmar oftare och sämre än de flesta och har varit avstängd för skumma handlingar. Helt enligt mallen.
Femma - Mauro Camoranesi. Kan på en sekund vända från galant mysfarbror till ilsken ligist som hatar alla och gärna visar det fysiskt.
Sexa - Adriano. Tycker synd om sig själv på bänken och gör hellre ett mål själv än spelar fram till tre.
Det finns gott om andra stjärngossar som ingen tyvärr lägger märke till. För att belönas med epitetet diva måste man nå en viss status. Man kan inte gå direkt från medioker till diva, då blir man en clown.
:::: :::: ::::
En krönika som skulle ta fram serie A:s största diva blev ett hobbypsykologiskt raljerande om två personer man inte känner, men gärna skulle vilja. Jag skulle tyvärr ha problem med kommunikationen med Francesco.
Hybris ligger inte långt från divighet...
