Resekrönika i Europas tecken - Del 1: Messina
På ett soldränkt San Filippo i Messinas utkanter började den säkrade UEFA-cupplatsen firas. Hjälpta, och sedan stjälpta, av en gammal hjälte ingen någonsin glömmer.
Dimmi quando tornerà, quando quando
dimmi quando tornerà, il Messina in serie A
quando tornerà, quando tornerà
dimmi quando tornerà il Messina in serie A
(till melodin av "Everybody sing this song duda duda")
Resan ner
Som vanligt tvingas man upp ohälsosamt tidigt för att ta Ryan-flyget mot Rom. Som vanligt, när man är på väg ner för att se Fiorentina, gör det inte ett dugg. Bombarderade mina vänner därnere med SMS mitt i natten när jag satt mig på flygbussen: CI SI PARTE!
Kom fram och fick svar av Dano från Gruppo Sicilia: "Ja, jag fixar din biljett. Vi ses utanför stadion på söndag, för säsongens konstigaste och mest onödiga bortamatch!"
Efter de sedvanliga förseningarna rullade tåget söderut, framåt lunchtid. Hade varit på resande fot i snart nio timmar, hade nästan lika många timmar kvar att slå ihjäl på tåget mellan Rom och Messina-sundet. Men solen sken och när vi passerat Neapel och rälsen krökte sig allt närmare havet, kändes det som den långa resan inte gjorde ett dugg. Tvärtom! Jag var ju på trasferta!
En gång tidigare hade jag sett mitt älskade Viola här nere i Södern, mot Catania i serie B för nästan precis tre år sedan. Riganò gjorde Fiorentinas enda mål på straff i en 1-1-historia. Men då hade flyget anlitats hela vägen från start till mål. Nu var det tåg som gällde, det enda egentliga färdmedel på väg till bortamatch. Fast nu ska jag inte försöka framstå som någon ultras; det var faktiskt bara torsdag och jag hade en varm middag att se fram emot vid slutdestinationen Reggio di Calabria, en mjuk säng att krypa ner i och några lata dagar på stranden innan det skulle bli dags att bege sig över vattnet för att se Fiorentinas sista bortamatch för säsongen.
(Svärdfiskar på Piazza Carmine i Reggio Calabria)
Även om i reggini, folket i Reggio Calabria på tåspetsen, inte (liksom alla andra) kan föreställa sig varför någon från en plats så långt norrut - för de, verkligen, Ultima Thule - kan ha ett lila hjärta, var vi i fotbollsmässigt samförstånd dagarna innan match. Messina och Reggio är ju rivaler sedan de gamla grekerna härskade här och säkert långt innan dess, och Reggios stolthet Reggina skulle ju till Empoli för en ack så viktig men svår match för överlevnad i serie A. Annars var förutsättningarna solklara: Messina redan avhängt och Fiorentina klart för spel i UEFA-cupen.
Medan livet avnjöts i fulla drag i perfekt svensk sommarvärme, började meddelandena droppa in från Viola-fans som också försatt sig på resande fot några dagar innan match. Den numera kultförklarade mexikanen Antonio, som arbetar i Florens, hade tillsammans med några andra från Cicalasso Group tagit sig med flyg till Trapani och skulle hyra bil och se Sicilien. De laddade upp inför match med ett dopp i vackra Taormina.
Matchdagen
Själv vaknade jag med ett ryck av några solstrålar som lös in i min värd Carmelos dunkla lya. Lördagkvällen hade blivit mycket sen med alldeles för mycket negroni på Reggios enda ställe med klass, och det hann inte bli många timmars sömn innan det var dags för den kungliga frukosten i Carmelos regi (jag tror inte det går att äta bättre frukost på dessa frukost-fientliga breddgrader) med jätte-croissant, hemmagjord fruktjuice, hemmagjord yoghurt och latte macchiato. Önskade min kompis en trevlig söndag, och Arkitekten som kommit förbi önskade mig en bra match varpå jag svarade "Forza Reggina". Drog på mig solbrillorna och började vandra tvärs genom stan mot hamnen. Men trots att klockan hade hunnit bli rätt mycket var jag tvungen att leta upp min vän Daniele och som jag lovat hälsa på i Reggios grekisk-ortodoxa kyrka där han är präst. Fick en till kaffe i mig och bjöds på allehanda kakor och likörer innan jag blev välsignad och trasfertan kunde börja på riktigt!
Det tog tid att gå de 3-4 kilometrarna ner till hamnen, eftersom denna söndagsförmiddag precis som alla andra här nere innebär att scouterna invaderar gator och torg. Nu hade de intagit hela strandpromenaden Via Marina, av fascisten D'Annunzio kallad "Italiens vackraste kilometer", för en hajk av sällan skådad dimension. Så när jag äntligen kryssat mig förbi huggkubbar och repsnaror hade flygbåten över till Messina gått för en kvart sen. Det var bara att lösa biljett och sätta sig i solgasset och vänta. Hann emellertid upp till Reggios enda söndagsöppna supermercato och köpte mig en tetra av det enda riktiga trasferta-vinet Tavernello. Det röda var slut så det fick bli rosé.
Båten, en "aliscafo", kom punktligt och styrde på en kvart över sundet. Dano, som väntade utanför stadion med min biljett, började bli otålig och rådde mig att söka upp de violafans som anslutit med tåg och som skulle få poliseskort från stationen. Av dessa syntes inte ett spår. Klockan var snart två och således en timma kvar till match. De hade sagt åt mig att arenan, den nybyggda, låg långt bort och taxin skulle kosta en förmögenhet så jag började traska söderut längs de öde boulevarderna. Var på jakt efter bussen mot arenan men så hittade jag Carmelo, en kort snaggad kille i min egen ålder, utanför en tobakskiosk i ett gatuhörn. Jag frågade vart stadion låg och han undrade om jag skulle på matchen. "Jag kan köra dig", sa han på sin släpiga sicilianska och tillade när vi gick mot bilen: "Är du violasupporter?". Hastade ur mig ett nästan urskuldande jakande svar men att jag var från Sverige. Det visade sig att stadion låg åt helsike och att Carmelo, vars hjälpsamhet är så typisk för folk här nere i Södern, var en inbiten curvaiolo men idag var han (som de allra flesta andra messinesi) i protest mot laget. Jag fick hålla hans säsongskort och innan han släppte av mig precis framför den avgående bussen på väg mot stadion, hann jag ge honom mitt nummer och en inbjudan på livstid att vara min gäst i Sverige som tack för hans ovärderliga gest.
(Sicilianarna, här Dano, sjöng lite extra)
Stadio San Filippo ligger vid foten av bergskedjan Peloritani, någon mil söder om Messina. Bortasektionen ligger längst upp i en slingrande backe så det var bara för mig och min Tavernello att knata uppför i den mer än 30-gradiga hettan. Dano mötte mig iförd sin karakteristiska lila t-shirt med texten "Viola si nasce" i disney-bokstäver och tillsammans med några till började vi den långa inslussningen genom det drastiskt ökade antalet kontroller. Vid den allra sista, innan man går som genom en suckarnas gång mot kurvans topp, stod en stor filmkamera och en kameraman. I min enfald trodde jag det rörde sig om någon resedokumentär i Fiorentinas regi så jag hoppade gladlynt fram och utbrast "Buongiorno Italia! Sono Jakob dalla Svezia!", varpå jag av en barsk röst uppmanades att vänligen bara visa upp pass och matchbiljett - tänk de nya anti-ultras-lagarna ger en även 15 sekunder i "rampljuset"...
Sosterremo sosterremo sosterremo sosterremo
sosterremo questa grande Viola
lei segnerà... questa Viola
e scoppierà... l'amore l'amore
degli ultras sà
Arenan låg nästan öde, alldeles inbäddad i medelhavsgrönskan, halvt insprängd i berget. Bara fåtalet tusen hemmafans var på plats, nästan ingen stod i hemmakurvan. Vi, det dryga hundratal violafans som gjort denna den näst längsta resan för säsongen, hade den brännande solen i ryggen och till höger Medelhavet. Vi började genast sjunga, från några minuter innan avspark till dryga kvarten in i matchen, oavbrutet, "torneremo, torneremo, torneremo grandi ancor, torneremo a esser campioni, come nel 56" (vi ska komma tillbaka, vi ska bli en storhet igen, vi ska bli mästare igen, som vi var 56).
Fiorentina dominerade fullständigt händelserna från början och tog en tidig ledning. Det var semesterfotboll på planen, men i bortaklacken var det ingen som tänkte ta semester riktigt ännu. Påeldade av Fabrizio sjöng vi oss hesa medan Viola ökade på sin ledning och som om det inte kunde bli bättre får Messina plötsligt straff precis nedanför oss. Och vem stegar upp om inte Riganò. Naturligtvis visar vi vår kärlek till denne en av de allra största Fiorentina-spelarna någonsin och Riga svarar med att slå en löjligt tam straff som Frey enkelt parerar. Jag, som redan hade förlorat nästan all min röststyrka, tar i från tårna med alla andra i ett "öronbedövande" Uno di noi, Riga uno di noi. Halvtid och en bekväm tvåmålsledning, nu var det dags att lapa i sig lite sol.
(Från vänster: Francesco, Dano, Valerio efter matchen).
Andra halvlek rullade igång och om det varit ett djävulskt bra drag i bortakurvan innan, verkade folk ha drabbats av solsting nu när det bara återstod 45:minuters transportsträcka. Med ett Fiorentina som redan var klart för spel i Europa. Minuterna passerade utan att man tänkte så mycket på det, semestern hade nått oss och ramsorna dog ut lika fort som Messinas spelare tappade bollen. Grabbarna från Collettivo började med att försöka kommunicera med Messina-publiken och fick spridda gensvar. Jag började fråga Dano om han kände sig säker på att vi skulle vinna det här, han viftade bort min oro som jag haft de senaste dagarna att Messina ändå skulle sälja sig dyrt. Och så rätt jag skulle komma att få. Reduceringen kom genom Riganò (vem annars) och i slutminuterna även kvitteringen (av samme man). Riga fick göra sitt straffmål till slut, sänkte ner huvudet av respekt för oss violafans och nu var det ingen som sjöng hans namn längre. 2-2 slutade matchen, mindre lustigt, men ingen verkade egentligen bry sig. Solen sken och spelarna kom efter slutsignalen ner till klacken för att kasta sina tröjor till grabbarna som modigt nog klättrat upp och satt sig på plexiglasets kant. Jörgensens tröja var den mest eftertraktade och det var han som suttit längst i den där obekväma ställningen som fick den.
Efter matchen
Efter den sedvanliga väntan på att få bli utsläppta av polisen, fick jag, Dano och Danos brukare från härbärget i Rom (en liten hemlös, psykiskt sjuk gubbe vid namn Francesco som ursprungligen var från Messina och fått följa med på villkor att han blev viola), skjuts av sicilianaren Valerios pappa till stationen. Vi passerade Messinas gamla slitna arena Giovanni Celeste på vägen och pappan vid ratten drömde sig för en stund tillbaka med sonens hjälp. Vid stationen var det lugnt, vi stötte på några från Collettivo på väg hem mot Florens, de nickade respektingivande men inget mer. Fick i oss en stor öl och några arancini innan vi skiljdes åt i hamnen: Dano och Francesco på väg mot tåget till Rom, det skulle ta hela natten, och jag försökte leta upp den där förbaskade färjan tillbaka till Reggio.
Kom hem senare än beräknat, helt slut men glad trots resultatet, glad över att vara viola. Det är på trasferta man lever ut som supporter, knyter band och skapar oförglömliga minnen tillsammans. Så också denna gång. Jag längtar till nästa.
Väl tillbaka i Reggio mottogs jag av nyheten att Reggina mirakulöst nog hämtat in 3-0 till 3-3 i Empoli, en poäng av guld för deras överlevnad. Jag berättade om Riganò och om min känsla innan matchen, som besannades. Arkitekten, som kommit på kvällsbesök till tidningskiosken på Via Sbarre Centrali, berättade om varför messinesarna kallas "buddhaci": när de talar glappar deras käft som på fisken de på dialekt fått sitt smeknamn ifrån. De är tydligen bra på att snacka. På frågan om varför messinesarna kallar i reggini för "pesci spada" (svärdfiskar), fick jag inget svar. Dessa ständiga lokala motsättningar! Men det finns bara en gud, han heter Christian i förnamn, vad resultatet än blir:
DIO PERDONA RIGA NÒ!
(Solnedgång över Messina på färjan på väg tillbaka över Sundet)
wandel@hotmail.com2007-06-24 19:03:00
