Att älska den man föraktar
Är det någon som gillar Abbiati? Vem är denne Cardacio? Och varför engagerar man sig över huvud taget i träningsmatcherna?
Det håller på att blossa upp ett krig mellan djävulen som sitter på min ena axel och ängeln som är stationerad på den andra. De är inte alls överens hur de ska förhålla sig till faktumet att Christian Abbiati är på väg att spela sig till platsen som förstemålvakt.
Djävulen känner enbart ett stort förakt för målvakten som en gång hade stor del i att vi bärgade Scudetton under Zaccheronis ledning. Ängeln däremot är glad över att Abbiati som trots allt har mer än hundra matcher bakom sig i Milan återigen har hittat hem.
Det var väl egentligen ingen som trodde att Christian Abbiati skulle spela någon större roll inom Milans organisation när han inhandlades som tredjeval sommaren 1998. Framför sig hade han nämligen den nye förstemålvakten Jens Lehmann och den mångårige publikfavoriten Sebastiano Rossi.
Lehmanns Milan-stint blev dock bara 5 matcher lång. Han spelade inte tillräckligt bra tyckte Zaccheroni och Seba Rossi var snart tillbaka mellan stolparna igen. Under vintermercaton valde Lehmann att gå vidare då han insåg att han inte skulle få spela. Abbiati hade därmed fått flytta upp ett steg i hierarkin.
Att han skulle ta nästa steg redan samma månad tedde sig närmast osannolikt, men han har Seba Rossi att tacka för detta. Veteranmålvakten fick i en match mot Perugia helt plötsligt en total blackout i slutminuterna efter att Nakata slagit in ett reduceringsmål på straff. Incidenten kan ni skåda på länken nedan.
Wrestling á la Seba Rossi
Fem matchers avstängning på Rossi innebar att Zaccheronis tredjeval på målvaktsposten helt plötsligt stod som tillfällig förstemålvakt. Han gjorde det dessutom så bra att Rossi fick spendera resten av säsongen på bänken. Inte nog med det, Milan presterade en makalös spurt och tog sig förbi Svennis Lazio på upploppet och kunde slutligen fira den första Scudetton på tre år.
Ligasegern säkrades i sista omgången mot – just det – Perugia. Det var också i denna match som Abbiati gjorde den räddning som Milan-fans kanske närmast kommer ihåg honom för. Vem som avlossade skottet? Christian Bucchi, samme man som blivit manglad av Seba Rossi några månader tidigare.
Scudettoräddning á la Abbiati
Kanske hade Christian Abbiatis karriär sett helt annorlunda ut om han inte dragit på sig en skada i CL-kvalet mot Slovan Liberec den 14 augusti 2002. I hans ställe fick brasilianaren Dida hoppa in. Inte många hade förtroende för brassen efter dennes pinsamma misstag mot Leeds ett par år tidigare och efter hans strul med passförfalskning som ledde till avstängning. Men Dida gjorde som Abbiati gjort några år tidigare. Han tog tillvara på chansen. Han gjorde det så väl att han i maj månad 2003 stod som en av de stora hjältarna efter straffdramat i CL-finalen mot Juventus på Old Trafford.
Abbiati som hade tillfrisknat satt hopplöst fast på bänken. Trots att han vikarierade i CL-semifinalen mot Inter, och gjorde det med den äran, så kunde Ancelotti nu omöjligen peta brassemålvakten som på bara några månader gått från en osynlig tillvaro till en av världens bästa målvakter i mångas ögon.
Tiden på bänken var allt annat än rolig och första tecknet på kontroverser kom i augusti 2004. Christians officiella hemsida christianabbiati.com publicerade en text som kritiserade Didas insatser på försäsongen och det faktum att Abbiati inte tilläts gå till Palermo som var intresserade av honom.
Abbiati förnekade att han hade någonting med det att göra och la allt ansvar på webmastern som skulle ha gjort allting på eget bevåg. Incidenten lämnade ändå ett ärr i många Milan-hjärtan som inte alls var lika övertygade om Abbiatis oskuld.
Christian stannade dock ytterligare en säsong på bänken, men 2005-06 så fick han sin vilja igenom och en flytt till Genoa väntade. Bara för att kollapsa då Genoa blev nedflyttade till Serie C. Tur i oturen för Abbiati som helt plötsligt fick ett erbjudande från Juventus som hade fått Gigi Buffon långtidsskadad.
Abbiati gjorde sig snabbt populär hos de svartvita. Han presterade bra under hela Buffons frånvaro. Bland annat presterade han kanske säsongens mest otroliga räddning med klacken (!) mot Udinese:
Fantasiräddning á la Abbiati
När Buffon väl blev frisk så återtog han snabbt platsen mellan stolparna. Han var dock aningen ringrostig efter ett halvårs frånvaro och det fanns de som faktiskt ville ha tillbaka Abbiati i mål efter dennes fina höstsäsong.
Buffon var dock ohotad och Abbiati ägnade sig istället åt att fira med fansen – Juventus fans alltså.
Det var här som de sista Milan-fansen tappade respekten för honom. Att stå och sjunga ”Chi non salta è un Rossonero” kan inte ses som annat än en stor skymf mot klubben han ändå representerat i mer än ett halvt decennium.
Efter att lånet löpt ut så väntade nya utmaningar i en annan klubb – men fortfarande i samma stad. Milan ville fortfarande inte sälja utan fortsatte att låna ut Abbiati som nu skulle spela i Torino. Man kan undra vad Juve-fansen tyckte och tänkte om Abbiati som bara någon månad tidigare stått och anti-Milan hoppat tillsammans med dem i Curvan nu plötsligt befann sig i fiendeland.
Mer än ett år blev det inte i Granata heller. Ett lönebråk satte punkt för karriären där. Resan gick vidare till Spanien där Abbiati trivdes hyfsat, men inte bättre än att han var beredd att komma tillbaka dit där hans karriär tog fart – till Milan och Milano.
Det är här vi är idag. I denna komplexa situation där vi ska ta emot en spelare som spelade oss fram till en Scudetto, bara för att några år senare bokstavligt hoppa sig ur alla Milan-hjärtan.
Inte har situationen blivit lättare av att Abbiati inlett försäsongen överlägset bäst av alla Milan-spelare. Flertalet fina räddningar och straffhjälte i Trofeo TIM har fått de allra flesta att tro att han redan nu spelat till sig en startplats till den kommande säsongen.
Och hur ska man förhålla sig till det? Är det bara att se glad ut och låtsas som det förflutna aldrig förekommit? Ska man sjunga hyllningssånger för honom och lyfta honom till nya höjder? Eller ska vi visa det fulaste av våra fingrar, hoppas på såphala handskar och en sorti så snabbt som möjligt?
Det är inte lätt att plötsligt börja älska någon man föraktat. Det går helt enkelt inte att vinna tillbaka tillit och respekt på några dagar, på några veckor eller kanske ens på några månader.
Men, i slutändan är han ändå en spelare som tillhör oss; som klubben har valt att satsa på. Gör han sitt jobb och kan leda oss till framgångar, då finns det ju ingen anledning att klaga egentligen. Även om det i perfekt värld skulle vara någon annan som stod mellan stolparna och blev hyllad.
I en perfekt värld är nämligen alla spelare hyvens killar med Milan-märket tatuerade på armen och beredda att spela gratis för klubben de spelar. Men den världen är en utopi. Vi får kanske ha överseende med att alla som spelar för klubben inte är perfekta, men så länge de gör sitt jobb kanske vi ändå kan ha visst överseende med det.
Djävulen får tillsvidare lugna ner sig en stund. Jag och ängeln säger: Välkommen tillbaka Signor Saltellatore. Jag hoppas du uppskattar att du fått denna andra chans. Vi förväntar oss att vi slipper se dina blandade svartvita småhopp i framtiden.
* * *
Vi var också bra på att hoppa:
Kriss Kross - den amerikanska hiphop-duon Daddy Mac och Mac Daddy som med sin jättehit Jump fick en hel värld att hoppa upp och ner med byxorna bak och fram. Ett av 90-talets stora musikaliska mysterier.
Javier Sotomayor - världsrekordhållare i höjdhopp med 2,45. Ansedd som kanske den allra bästa i sin gren någonsin. Trots att han likt alltför många andra friidrottare avslutade sin karriär med en dopningsavstängning.
Marcel Desailly - har nog stått för det enskilt högsta hoppet jag sett på San Siro när han nickade in 1-0 mot Monaco i CL-semifinalen 1994. Han var inte bara huvudet högre än sin bevakare, han var en hel överkropp över.
* * *
”Mercaton” är stängd sa Galliani när Ronaldinho var värvad. Uppenbarligen inte mer stängd att det var möjligt att flyga över två unga uruguayaner till Milano. Nykomlingarna heter Tabaré ’Chaio’ Viudez och Mathias ’Bochita’ Cardacio.
Viudez, född 1989, är en liten teknisk mittfältare som troligen får börja i Primavera-laget om han inte övertygar något enormt under den närmaste månaden.
Cardacio däremot kanske har en liten chans att ta en plats på mittfältet. En spelare som slog igenom i U20 VM i Kanada i fjol och som fått chansen Nacionals förstalag under den gångna säsongen. Han är en mittfältare med utgångsposition längre ner på mittfältet jämfört med Viudez. I Milan skulle han möjligen kunna ta platsen som vice-Pirlo. Han sägs vara en god bollvinnare, med bra teknik och fin passningsfot. Personligen låter det inte helt olikt de egenskaper som Flamini besitter. Jämförelser har gjorts med bl.a. landsmannen Gargano i Napoli och Ledesma i Lazio.
Något som han måste slipa på är den ovårdade spelstilen och sin benägenhet att falla alldeles för lättvindligt. I en match mot USA i U20 VM var han i dispyt med amerikanerna flera gånger om. Dessutom drog han på sig fem gula kort och två röda i det senaste Clausura-mästerskapet i Uruguay på endast elva matcher.
Cardacio har också, tack vare italienskt påbrå, dubbla pass och kommer därmed inte ta upp någon av de 2 icke-EU-platser som vi kan fylla denna sommar.
Det har uppstått lite förvirring huruvida han stavar sitt namn med ett eller två ’c’. Cardaccio eller Cardacio? Enligt FIFA:s register så är det två, men i hans pass är namnet stavat Cardacio. Korrekt uttal av namnet skall vara ”Kardatjiå”.
I Italien kommer han också att återse två kamrater från det uruguayanska U20-laget, Cavani i Palermo och nyförvärvet Fornaroli i Sampdoria. Den senare var även lagkamrat med Cardacio i Nacional.
Ytterligare förstärkningar skall enligt rykten vara klara, men inte förrän till nästa säsong. Den 20-årige målvakten Felipe Garcia dos Prazeres, kort och gott Felipe, från Santos i Brasilien skall vara så gott som säkrad. Om affären går i lås så kommer han troligen att stanna ytterligare ett år i hemlandet på lån.
* * *
Finns det någon tråkigare än försäsongen? Trots en mästerskapssommar så har juli månad varit tillräckligt lång för att bygga upp en fotbollsmässig abstinens. Då är det lätt att man slukar det mesta som går att komma över i fotbollsväg på TV I detta fall innebär det otaliga träningsmatcher eller i bästa fall obskyra kvalmatcher till kvalomgångar innan man får börja kvala till UEFA-cupen.
För Milans del såg det ändå hyfsat ut i Trofeo TIM med en glödhet Seedorf och Abbiati som glänste i målet. Och för en gångs skull, säkert straffskytte, halleluja!
Matchen mot Sevilla igår var däremot ett större sömnpiller. Roligt blev det först när Ambrosini fick kliva upp som prima punta mot slutet. Han visade upp oväntade kvalitéer och kan titulera sig som den mest flexible spelaren i laget, med tanke på att Galliani räknar honom som vår sjunde mittback. Tydligen är han även vår åttonde anfallare i dagsläget.
Vad vi inte fått se ännu, är någon av våra omtalade nyförvärv, det som annars brukar vara fröjden med försäsongen. Dinho spelar OS, Borriello spelar inte alls och Flamini dras med muskulära problem.
Ett undantag finns det i alla fall. Den som faktiskt fått visa upp sig är Zambrotta. Hittills har han tyvärr inte visat upp någonting som skulle ge mersmak. Men detta är som sagt, bara försäsongen.
* * *
Hur ser framtiden för Cristian Brocchi ut egentligen? Sporadiskt med speltid ifjol trots att han var mer eller mindre först i turordningen efter de tre givna i mitten. I år har Flamini kommit in och Emerson förhoppningsvis tillfrisknat. Lägg därtill Cardacio som kan vara med och utmana om en plats.
Addera till detta sommarens kommentarer ”det var ett misstag att återvända till Milan, jag förstår inte varför de ville ha mig tillbaka” och den totalt onödiga utvisningen igår (låt vara att den var aningen hårt dömd), och frågan är om inte Brocchis dagar i Milan är räknade.
Det som ändå håller honom kvar i Milan tillsvidare är väl att Ancelotti gillar honom och att han har flera kamrater i laget som han även umgås privat med. Å andra sidan brukar vi inte hålla alltför hårt i spelare som vill iväg.
Undantaget Dario Simic. Han verkar ha en fotboja som inte tillåter honom att röra sig utanför Milanello. Mindre och mindre speltid för varje säsong som går, ändå är han kvar. Månne ska han ta över Fioris roll som den som alltid finns där, men som aldrig spelar.
* * *
Ronaldinho verkar på egen hand ha löst krisen med säsongskort. 33.000 sålda hittills, jämför det med de italienska mästarna Inter som hittills krängt 28.000 abonnemang.
* * *
Forza Milan!
markowarheart@bredband.net
