Chievo - Juventus: Störst är alltid störst
Juventus kom på besökt till Verona och Bentegodistadion och en viss Del Piero firade sin födelsedag med att smeka in en underbar frispark från 20 meter. Chievo visade tendenser till ett mer välfungerande spel och hade motståndet varit något annat än Juventus hade hemmalagets negativa trend helt klart kunnat brytas. Gammal är dock äldst och bäst är alltid bäst, nu väntar en oerhört tuff period för Di Carlo och gubbarna, det blir till att kämpa om precis varenda poäng.
Matchen i sig var tydligen en relativt jämn sådan men präglades av det som vi tyvärr blivit alldeles för vana vid, nämligen ineffektivitet från hemmalaget medan motståndarna tog till vara på sina chanser. Personligen såg jag inte matchen p.g.a. arbete och kommer tyvärr att missa den tv-sända matchen mot Milan nu på söndag av samma skäl, men av det jag sett och läst så verkar det varit en rättvis Juventusseger. Dock inte helt utan chanser för Chievo.
Frisparken från Del Piero går det inte att säga något om (den var fantastik, no more, no less) och handsen som leder fram till Iaquintas straff är lika solklar som de svartvitas kaptens högerfot är gudomlig. Målen blev rätt till och vinsten var rättvis. Dock så kan jag inte låta blir att reagera på en del saker och då är det speciellt vår sinnessjuka ineffektivitet på den sista fjärdedelen av planen.
Sergio Pellissiers målform från förra året är helt bortblåst och Langella och Esposito känns stundtals skrämmande iskalla. Lägg till lite oflyt med domaren (situation nummer ett var inte straff men det i mitten av andra halvlek var i mina ögon solklar) och ett mittfält som stundtals har problem med att leverera bollar till ovan nämnda spelare och så börjar man förstå varför Chievo befinner sig där man är i tabellen.
Men, låt oss sluta fokusera på det negativa, efter alla dessa matcher börjar vi vänja oss vid det hela, och istället lyfta fram det som var positivt. För det första så verkade spelarna vara taggade och motiverade till att spela, något som var oerhört trevligt att se (..). Matchen började i ett rätt så högt tempo och Chievo ville mer är motståndarna och vågade verkligen anfalla. Pellissier kändes taggad och resten av startelvan ville verkligen bevisa för sin hemmapublik att de är bättre än tabellplacering skvallrar om. Hawaiifotboll var det kanske men faktum kvarstår, spelarna ville göra mål och skapade lägen (sen att man förvaltade dem på sätt som får Mario Gomez att tänka tillbaks på sommarens EM-slutspel är ju en annan femma) och det ser jag som väldigt positivt.
Men, som tidigare nämnt så hände samma sak som ofta händer när ett sämre lag möter ett betydligt bättre, kvalitén och tyngden från Juventus vägde över och fullt förståeligt kunde inte Di Carlos manskap stå emot hela matchen. Målen kom visserligen på fasta situationer men sättet de jobbades fram på var systematiskt och lugnt. Juventus växte successivt och tog slutligen över matchen och när man missar lägen som Pellissier gör så tar man inte poäng mot ett lag som Juventus. Så enkelt är det.
Nej, med bättre dagsform så kunde vi ha skakat storlaget men som Chievo ser ut just nu kan vi inte ens skrämma ett spädbarn. Domaren var visserligen inte konsekvent i sitt handsdömmande men det är i det stora hela en petites som inte är värd att haka upp sig på. Chievo var för ofarliga och Del Piero var Juventus…eller, vänta nu..
En rättvis förlust med intressanta aspekter att ta till vara på. Det ska onekligen bli spännande att följa Di Carlos framtida arbete i Chievo, jag hoppas givetvis på det bästa men är mer än oroad, speciellt det kommande spelschemat sätter giller i mitt gul-blåa hjärta. Nu gäller dock enbart en sak, ta med sig det positiva från matchen och ladda om, för på söndag är det Milan på Giuseppe Meazza som gäller. Direktsänt i Canal+, missa det inte, även fast jag gör det. *gråter mig själv till sömns*
