Deppa, bryt ihop, kom igen och glöm inte bort att vi har Pato
2-0 blev till 2-2 och då var det roliga slut för den här gången. Säsongen är i princip över redan i februari. Milan får istället fokusera på att ta en livsviktig CL-plats.
Uefacupen var prioritet nummer två för den här säsongen och det kändes som att ett någorlunda fulltaligt Milan ganska enkelt skulle ta sig till final. Klubben har aldrig vunnit Uefacupen och i år kändes det som att det var ett bra år för att vinna den. Även om Uefacupen är något av en fattig mans CL, så kändes det kul då Milan åtminstone kunde få känna av känslan av spänning i slutskedet av turneringen.
Tyvärr blev det inte så den här gången. Milan – utan många av sina nyckelspelare – kunde inte förmå att hålla en 2-0-ledning mot ett piggt Bremen. Milan lyckades inte kontrollera spelet och Bremen tog över helt i andra. Totalt blev det alltså 3-3, sedan Milan tappat ledningen tre gånger. Bremen gick vidare på fler gjorda bortamål. Milans facit i Uefacupen blev fyra segrar och fyra oavgjorda på åtta matcher totalt.
Första känslan var att det här är en dag man kommer att minnas. Ett halvtragiskt bottennapp. Min kompis Jens jämförde frustrationen med att hålla på Middlesborough. Men man måste förstå att det här är dagar som ingår. Visst var Uefacupen en liten dröm – en flykt från den jobbiga verkligheten som är att Milan inte spelar i CL. Men sanningen är att säsongen tog slut när Milan kryssade mot Reggina och Genoa, inte nu.
Det här är dagar man måste gå igenom, det är fortfarande Milan 4-life. Det är fortfarande de rödsvarta färgerna som sitter i hjärtat. Jag kommer fortfarande att vara Milanista även om vi spelar i Serie D2. Det hoppas jag att du också kommer att vara. Det är nu du har chansen att visa att du är Milanista. I går bussvisslade Curva Sud först efter slutsignalen, vilket betyder att de verkligen ville hjälpa spelarna. Kärleken till Milan kommer aldrig att försvinna.
Även om jag starkt ogillar faktumet att Ancelotti ”får” spela defensivt i Milan så har jag ofta försvarat honom därför att han alltid fått jobba med små marginaler vad gäller spelarköp. Han har utan att klaga fått spelare som han inte riktigt velat ha, och trots det har han fått Milan att prestera i de största sammanhangen. Nu är det dock dags för en förändring.
Om den inte kommer från ledningen – att de säljer spelare som Seedorf, Dida och Jankulovski – så bör den komma i och med att Ancelotti avgår och att klubben får in en tränare med lite nya idéer. Det krävs att någon ruskar om i hierarkin i laget. För det har Ancelotti – tillskillnad från Ferguson – verkligen inte lyckats med. Och han visar inga tecken på att vilja göra det heller (läs uttalandena om Seedorf/Gourcuff och Favalli/Antonini). Hur det än blir, så blir det början på en ny cykel för Milan.
Det som är mest frustrerande med Ancelotti och Seedorf är att Ancelotti – och delvis Galliani tyvärr – inte verkar inse att Milanfansen verkligen tycker om Seedorf, men att hans ojämnhet kostar lagt alldeles för mycket. Milan behöver spelare som kan leverera under längre tidsperioder och det har Seedorf visat under de senaste tre säsongerna att han inte längre klarar av. Därav busvisslingarna. Ingen ifrågasätter Seedorfs kvaliteter.
Nu är det inte troligt att Ancelotti får sparken, dagen efter att presidentens syster gått bort. Det är heller inte troligt – eller särskilt smart – att det sker inom de närmsta månaderna då klubben verkligen behöver nå en CL-plats 2009/2010. Nu gäller det att bita ihop och se till att skapa en bra grund inför framtiden.
Milan är inne i en förändringsperiod som troligtvis tar ett tag. Fotbollen går i cykler och nu är Milan i slutfasen av en cykel. Snart kommer nästa. Klubbens finansiella status har jag redan beskrivit och det är i mina ögon därför förstårligt att man försökt mjölka det sista ur en hel del spelare – Maldini, Seedorf, Kaladze, Ronaldo, Emerson, Favalli, Cafu, Jankulovski – i förhoppningen om att det ska hålla.
Milan – tillskillnad från t ex Inter – kan inte gå back miljarder, det gäller att cut the costs. Tyvärr har alltför många skador på nyckelspelare under de två senaste säsongerna gjort att Milans chansningar inte har gått hem. Förra säsongen missade klubben CL och nu är alla objectives i princip borta redan i februari.
Redan under 2006/07 fick vi se tecken på att chansningarna inte gick hem då Simic spelade mer än 30 matcher. Förra säsongen hade Milan främst problem med offensiven när Ronaldo var borta hela säsongen, Inzaghi halva säsongen och Gila presterade inte, samtidigt som Oddo, Cafu och Serginho inte tillförde något offensivt.
I år har Milan presterat offensivt men inte defensivt. Att inte köpa in Thiago Silva redan i somras var ett stort misstag, speciellt när man lånade ut Oddo. Milan chansade och hoppades på att Nesta snabbt skulle vara tillbaka, men tyvärr har Nesta inte spelat en enda match och resultatet är att Maldini har spelat alldeles för många matcher, likaså Favalli. Det håller inte.
Mästarlag bygger man bakifrån. Titta bara på vilken säker backlinje Milan hade under 2003-2006 – Nesta, Maldini, Cafu och Stam skrämde motståndarlagen redan innan avspark.
I år har Abbiati varit väldigt lyckad, även Zambrotta har varit bra. Resten har däremot varit högst medelmåttiga. Maldini, Kaladze, Jankulovski och Favalli håller inte för en hel säsong längre och Senderos var en desperat värvning som gått skadad i fyra-fem månader.
Att Milan ständigt släpper in motståndarlagen i matcherna är lagets största problem. Det är förklaringen till misslyckandena i Serie A (Lecce, Torino, Roma, Genoa etc), Uefacupen (tre gånger mot Bremen) och Coppa Italia (Lazio). Laget måste ha satt något slags rekord i bortkastade ledningar. Det är dags för en högst nödvändig revolution i backlinjen.
Maldini lägger i sommar skorna på hyllan och förhoppningsvis gör även Favalli det. Med tanke på målen i går så är det inte en sekund för sent. Thiago Silva är redan klar, likaså Mattioni – som förhoppningsvis kan visa framfötterna under de närmsta månaderna (han har varit skadad sedan debutmatchen mot Rangers). Utöver det krävs det minst en till försvarare av högsta klass. Agger och gärna en ny vänsterback vore det optimala, samtidigt som Nesta blir frisk.
Det positiva i går är Patos show. Han har redan växt från talang till stjärna och just nu håller hans utveckling Messi-fart. Fortsätter han så här så är Guldbollen hans inom tre år. Han ligger redan på 14 mål utan att ha slagit en enda straff. Pato är Milans framtid och han är den spelaren som klubben bör bygga sin framtid kring.
Till Pato behöver Milan en bättre mix av unga och äldre spelare. I sommar kan en nödvändig förändring ske om Maldini, Favalli, Emerson, Dida och Seedorf lämnar. Det innebär en stor möjlighet att fylla på med yngre spelare och samtidigt behålla lite äldre spelare som Pirlo, Gattuso, Ambro, Nesta, Dinho och Zambrotta. Stommen att bygga vidare på för nästa cykel finns redan där, det krävs bara att man skakar om lite med nya hungriga spelare och troligtvis en ny tränare.
Sammanfattningsvis ser situationen inte så dyster ut ändå, även om det nu känns tungt. Det är bara att acceptera verkligheten och ha tålamod. Du är Milanista tänk på det. Håll huvudet högt – efter regnet kommer solsken. Vi har redan en bra stomme i klubben, det krävs bara en del nödvändiga justeringar och så är vi tillbaka på toppen igen. Var så säkra.
Forza Milan!
