Sotto la panchina-en skammens dag
Jag som trodde att alla sagor hade lyckliga slut…
Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig den här krönikan. Jag hade planerat att dagen efter skulle vara aningen känslofylld med ett gungande och sjungande San Siro fastetsat i minnet. Jag såg framför mig en bekväm seger, kvalificering till Champions League och ett farväl värt namnet till en unik spelare.
Istället fick jag se ett lojt lag som redan trodde att de hade spelat klart för säsongen, jag såg en domare som inte såg någonting och till slut såg jag hur en liten falang i vår Curva lyckades svärta ner hela klubbens rykte med några mindre väl valda sånger och banners.
Det var som om någon tagit en bred pensel med svart färg och målat över den sista vackra tavlan som målats av Paolo.
På ett sätt mådde jag betydligt sämre igår än efter Istanbul – jag skämdes ända in i benmärgen.
Ett ovärdigt avslut
Paolo Maldini har alltid varit ett idrottsligt föredöme. Det märks inte minst i denna stund där han hyllas unisont av motståndarspelare, -tränare och -fans. Han har under sin 25 år långa karriär skaffat sig en oerhörd respekt i hela världen och skulle man välja en spelare som ambassadör för fotbollen så vore nog Paolo det absolut bästa valet.
Paolo har nästan varit overkligt perfekt i alla avseenden, som lagkamrat, som motståndare och som symbol för Milan.
Men det finns en grupp som under en längre tid haft svårt att acceptera Maldini. För att han inte är som curvan kan identifiera sig med, för att han inte identifierar sig med curvan. För att för dem så är Franco Baresi den riktige kaptenen, den ende kaptenen. Inte Paolo.
För att Paolo kallat dem otacksamma när laget åkt på smärtsamma förluster och blivit utbuade. För att de anser att han är lite snobbig, lite bekväm och för att han inte alltid tagit sitt ansvar som kapten. För dem har Maldini inte varit ”uno di noi”. Inte som Baresi, inte som Gattuso.
För alla dem så var detta det perfekta tillfället att demonstrera sitt missnöje och förstöra festen för Paolo. Och de lyckades också, mer än väl. I slutändan hade denna lilla klick av mindre begåvade människor lyckats förstöra den lilla stund av glädje som skulle utspelas under en annars tråkig eftermiddag.
Bästa tillfället för dem, sämsta tänkbara för Milan, Maldini och alla fans som samlats där för att en sista gång tacka av en levande legend.
För det är alltid så, det negativa överväger alltid det positiva. Oavsett om 75 000 står upp och hyllar Paolo, så är det 100 personer som inte kan identifiera sig med Paolo som får rubrikerna. Det onda får alltid uppmärksamheten. Det onda som får Milan att framstå som en klubb som inte ens kan ordna ett propert farväl till sin sista ikon.
Visst, Paolo hade kanske kunnat hålla nere det där fingret mot de otacksamma, men efter 25 år som gentleman kan man nog ta sig lite friheter också. Särskilt i ett läge där känslorna svallar.
En av oss
Jag tänker dock inte låta en match av 901 låta överskugga allt det vackra Paolo stått för under sin tid i Milan. Jag är säker på att jag under min livstid inte kommer att få uppleva någonting liknande. Inte i Milan och knappast i någon annan klubb heller. Jag är därför evigt tacksam för att få ha varit med om denna osannolika resa.
Så därför från djupet av mitt rödsvarta hjärta – tack för 25 år av oavbruten professionalism och glädje.
Paolo Maldini – per sempre uno di noi.
Vill du också hylla Paolo? Skriv då en hälsning på italienska eller engelska i kommentarsrutan nedan så kommer jag att skriva ut och vidarebefordra det brevledes till Paolo Maldini och Milan.
