Krönika: Nickedockan som inte ville nicka
Med bara en månad kvar tills transferfönstret stänger och säsongen är igång på allvar är det många missnöjda yttringar som hörs från Milanlägret. Och en sak är säker: Några av dem hade Milanledningen nog inte räknat med. Men dockan ville inte nicka...
Antingen är man naiv, eller så är man bara någorlunda normalt optimistisk och hoppfull inför framtiden. Jag vet inte vilken beskrivning som passar bäst in, inte ens på mig själv. Men som Milansupporter tillät jag mig själv åtminstone att bli glad, entusiastisk och att hoppas en aning när Leonardo presenterades som ny tränare.
Kanske borde jag ha låtit bli att bli positiv. I alla fall går det enkelt att med facit i hand så här långt konstatera att den där optimismen stod på en ganska lös och skakig grund.
Men visst lät det så bra. Leonardo klev in, presenterade sitt offensiva sätt att tänka fotboll och målade upp visioner som för oss Milanfans var ack så välkomna och tilltalande. Framför sig kunde man se något som var såväl vackert som estetiskt, och som dessutom verkade kunna bli framgångsrikt.
Leonardo da Vinci målade sin Mona-Lisa och blev världskänd, ja en legend, på köpet. Han skapade något som hela världen kom att känna till och som lever vidare än idag. Att kräva att Milans Leonardo ska nå samma status är väl att ta i lite väl mycket, men man kunde åtminstone få hoppas på att han skulle få chansen att skapa något framgångsrikt.
Milanledningen verkar dock åtminstone inte hittills vara beredda att ge den nye konstnären de verktyg han behöver för att skapa ett nytt, flärdfullt, vackert och framförallt framgångsrikt Rossoneri. Än så länge förväntas Leonardo måla sin tavla utan vare sig penslar som färg. Han står där med en ledning som förväntar sig resultat, men som inte ger honom en ärlig chans att uppnå dem.
En positiv aspekt med allt det här är dock att Leonardo inte står där handfallen. Han vägrar ställa sig med mössan i hand och bara vara glad för att han får vara med. Den forne teknikern och kreatören visar inte den minsta tillstymmelse till att nöja sig med att bara ha blivit tillsatt som Milantränare. Han vill klart mer än så, han vill få chansen att skapa sitt mästerverk utifrån de idéer och kunskaper som han besitter.
På ett sätt är det för jäkla illa att Leo ska behöva ryta ifrån och kräva nyförvärv, egentligen borde tränarens önskemål vara en självklarhet att åtminstone försöka tillgodose från ledningens sida. Men samtidigt är det också befriande och underbart att höra och läsa Leonardos uttalanden. Efter Ancelottis bakbundna händer är det trots allt skönt att någon sätter sig emot Bill och Bull och inte accepterar deras just nu bedrövliga sätt att agera på marknaden.
Förhoppningsvis lyssnar de till slut, om nu Leonardo verkligen ska ha en framtid på klubbens tränarbänk. Annars gör herrarna på Via Turati ett gigantiskt självmål om de vägrar ge Leo det han behöver och tvingas se Milan göra fiasko för att sedan sparka brassen och försöka skylla över misslyckandet på honom.
De har några vägar att gå, frågan är vilken de väljer.
Hursomhelst behöver man inte vara raketforskare för att ana att Bill och Bull inte var beredda på det här. De kunde garanterat inte i sina värsta mardrömmar tro att den nytillsatte, orutinerade och på tränarnivå helt omeriterade brasilianske eleganten skulle våga öppna munnen och framföra klagomål. Tvärtom tror jag att de kallt räknade med att köra på spara-och-snåla-linjen samt att Leonardo skulle följa samma linje utan minsta gnäll.
Bill och Bull ersatte en nickedocka med en annan.
Trodde de.
Men ack så fel de hade.
För den nya nickedockan vägrade att nicka.
. . . . . .
Med den här krönikan ber jag också att tacka alla er trogna Svenska Fans-besökare för min tid som skribent här. Efter fyra roliga och utvecklande år, varav ett par år som redaktör, på Milansidan är det läge att låta andra ta över med lite nya idéer och stor motivation. Kanske dyker jag upp som gästskribent ibland, men nu lämnas scenen öppen för nya förmågor.
