Atalanta 2009/2010 – en rekapitulering
Lika illa som Atalanta spelat, lika dåligt uppdaterad har Atalantasidan varit. Men nu ska det bli ändring både på Atalantas spel och på aktiviteten här på svenskafans.com:s blåsvarta hörn. Vi inleder omstarten med en rekapitulering över Atalantas så här långt mycket dåliga säsong.
Försäsongen
Under sommaren 2009 var det muntra miner i Atalanta. Succétränaren Luigi Del Neri hade förvisso redan tidigt deklarerat att han inte förlängde med klubben, men ett par i och för sig smärtsamma försäljningar, av Sergio Floccari till Genoa och Luca Cigarini, hade gjort att klubben med stadd kassa och närapå intakt lag kunde se fram emot den kommande transfermarknaden och väntande säsongen. Några starka köp, framförallt av mittfältaren Edgar Barreto och anfallaren Simone Tiribocchi, och lånet av Genoas målspruta Robert Acquafresca, gjorde att supportrar och journalister inte var alltför oroliga över valet av sympatiske men oprövade Angelo Gregucci som ny tränare.
En växande oro av att något inte stämmer
Säsongen inleddes med en hygglig insats borta mot Lazio, trots att matchen slutade med en uddamålsförlust. Den inledande 1-0-förlusten skulle följas av ytterligare två 1-0 förluster, hemma mot Genoa och Sampdoria. Och istället för att spelet skulle förbättras visade de blåsvarta på ett i snabb takt dramatiskt försämrat spel. I dubbelmötet hemma mot de två liguriska lagen såg man direkt att något inte snurrade i omklädningsrummet, som man lite lagom subtilt brukar beteckna bråk mellan spelare och mellan spelare och tränarstab. Loj inställning och menande blickar på plan var inte direkt vad Atalantasupportrarna vant sig vid. Dessutom var dubbelförlusten på hemmaplan dubbelt smärtsam eftersom den inträffade just på Il Comunale som de senaste åren varit en nästintill oövervinnerlig borg för de blåsvarta.
Tränarbyte nummer ett - in kliver Conte
Redan i fjärde omgången skulle allt ställas på sin spets. Atalanta förlorar borta mot i och för sig pigga nykomlingarna Bari med 4-1. Mer än förlusten är det sättet man förlorar på som gör att panikkänslorna snabbt infinner sig i alla blåsvarta hjärtan. Laget mer eller mindre lät sig ledas till slaktbänken och även om ingen säger det rakt ut pekade det mesta på att laget ville förlora. Atalanta gör sin sämsta match på ett par decennier och resultatet kunde lika gärna blivit 5-1, 6-1 eller 7-1. Så här i efterhand är det tydligt att spelarna inte hade förtroende för Gregucci som tränare och föreningen som inte kan byta ut elva underpresterande men i grunden rätt hyggliga spelare gör det enda rätta och sparkar Il Greg. Det interna snacket handlar därefter om att den timide och lågmälde Angelo Gregucci inte kunde hantera lagets mer tongivande och högljudda spelare, framförallt frispråkige lagkaptenen Christiano Doni.
Hursomhelst Gregucci ersätts snabbt av förre Juventusikonen Antonio Conte som redan under sommaren var en av kandidaterna att ta över klubben. Den gången föll det på att Conte väntade förgäves på ett samtal från just Juventus som istället som bekant valde en annan gammal gobbolegend, Ciro Ferrara som ny tränare.
En illusion som håller i tretton omgångar
Antonio Conte kommer till klubben och sätter sig genast i respekt. Där Gregucci varit svag var Conte stark. Kanske till och med för stark. Han ändrar på allt. Ut med det gamla beprövade spelsystemet 4-4-1-1 och in med en strikt 4-4-2 uppställning. Contes medarbetare, beryktade fystränaren och hårdingen Giampiero Ventrone, tycker alla spelare är feta och inleder en fysträning som får spelarna att tro att de tränar för att bli alpjägare och ska sändas på FN-uppdrag snarare än trimmas för att orka sparka på en boll i 90 minuter.
De tuffa bandagen verkar ha effekt och Conte inleder sin sejour i Bergamo på ett positivt sätt. Tre oavgjorda resultat, Catania hemma, Chievo borta och sen Milan hemma, följs av två starka 3-1 segrar, borta mot Udinese och hemma mot Parma. Men säg den lycka som varar. Därpå följer tre raka förluster, bland annat hemma mot ärkefienden Juventus i den 12:e omgången med hela 2-5. Sen lyckas man vinna borta mot jumbon Siena med två mål mot noll, men förlorar därefter igen ytterligare två matcher, mot Roma och Fiorentina.
Klubben försöker under juluppehållet göra något åt det alltmer prekära tabelläget men lyckas bara göra ett par dubiösa panikvävningar som bekräftar bilden av motsättningar mellan klubbledning och tränarstab och framförallt visar på en för Atalanta okaraktäristisk oreda inom föreningen.
Därefter spelar man 1-1 mot italienska mästarna Inter och 2-2 borta mot Bologna. Inga katastrofala resultat sett varje match för sig men sammantaget är bilden tydlig.
Atalanta saknar fungerande grundspel, det offensiva spelet och framförallt Acquafresca fungerar katastrofalt och det som tidigare var en svårforcerad bortaarena som satte skräck i de flesta motståndare verkar skrämma hemmalaget mer än besökarna.
Tränarbyte nummer två - exit Conte
Det är just händelserna på hemmaplan efter en 0-2 förlust mot Napoli som leder till nästa blåsvarta tränarbyte.
Atalanta spelar lika fantasilöst som vanligt. Laget har ingen rörelse på kanterna, ett impotent anfall och visar på skrämmande osäkerhet bakåt. Resultatet kan inte bli annat än en svidande förlust mot parteneoperna. För första gången under Antonio Contes tid som tränare gör publiken en kraftfull markering och visar tydligt sitt missnöje. Conte klarar inte av att lägga band på sig utan invecklar sig i en ordstrid med supportrarna som efter matchen utvecklas till en veritabel konfrontation.
Conte tappar helt enkelt besinningen och öser okvädningsord och extrema förolämpningar över Bergamopubliken och måste till slut ledas bort av Atalantapersonal.
Efter utbrottet har Atalantas unge president, Alessandro Ruggeri, inget val. Ingen har tidigare tillåtit sig att uppträda på det sätt som Conte gjort och efter en natt full av rykten deklarerar Conte att han för Atalantas bästa avgår. På presskonferensen säger Conte att det enda han ångrar är sitt beteende efter matchen mot Napoli.
Tretton poäng på tretton omgångar blir Contes facit som Atalantatränare. Ingen total katastrof resultatmässigt men klubben befinner sig i kaos.
Åter till rötterna
Att de uteblivna sportsliga framgångarna hänger ihop med klubbens ledning blir alltmer uppenbart. Förstauppställningen är mer eller mindre densamma som de senaste två åren då mycket goda resultat uppnåtts.
Gamle presidenten Ivan Ruggeri ligger fortsatt i koma och klubben leds av ett triumvirat bestående av VD:n Cesare Giacobazzi, sportchefen Carlo Osti och Ivans son, nye presidenten Alessandro. Framförallt VD utsätts för en förödande kritik för bristande kommunikation och ledning.
I ett desperat försök att få rätsida på det sjunkande skeppet bestämmer man sig för att förstärka ledningsstrukturen genom att Alessandros äldre syster Francesca Ruggeri och ledaren för ungdomssektionen Roberto Selini ska få mer framträdande roller i klubben. Dessutom väljer man att satsa på säkra internrekryteringar till den nya tränarstaben.
Som en interimslösning får Primaveratränaren Walter Bonacina ta över A-laget. Han åker med laget till Sicilien bara två dagar efter att han utsetts. Matchen slutar förvisso med en hedersam förlust men en ny beslutsamhet kan skönjas hos spelarna. Det finns liksom inga undanflykter kvar.
Bortolo Mutti gör entré
Väl hemma vid alpernas fot möts laget av sin nya tränare. Bortolo Mutti. Mutti har tidigare tränat Atalanta, säsongen 1998-1999 och också spelat 99 matcher för klubben. Han har en gedigen tränarbakgrund, bland annat i Palermo, Napoli, Catania och Messina och är framförallt en butter bergamask i själ och hjärta.
Mutti inleder starkt med en övertygande 3-0 seger mot Lazio. Men därefter verkar Atalanta vara tillbaka på ruta ett igen. Två plattmatcher i Genova, först mot Genoa och därefter mot Sampdoria, samtidigt som de direkta konkurrenterna i kampen om förnyat Serie A-kontrakt kontinuerligt plockar poäng gör att varje match blir en ödesmatch.
Mutti återgår till det för Atalanta så familjära 4-4-1-1 spelsystemet med Doni som släpande forward och det verkar ha effekt. Bari besegras på hemmaplan och åter på Sicilien, denna gång för att möta Catania, bärgas en av säsongens mycket ovanliga bortapoäng.
Framåt!
Med den 25:e omgången för dörren ligger Atalanta näst sist med 21 inspelade poäng, fem poäng före jumbon Siena och med tre poäng upp till säker mark.
Situationen är fortsatt allvarlig. Vi spelar i grunden inte speciellt bra. Vi har ett obefintligt offensivt spel, ett överflöd av nyrekryterade halvtaskiga mittfältare och ett tabelläge som gör att varje felsteg skickar chockvågor genom förening och supportrar. Men vi har för första gången på länge kontakt med lagen ovanför oss i tabellen, en tränare som har spelarnas och klubbledningens förtroende och vi har framförallt återgått till ett spelsystem som gör spelarna trygga.
Nu väntar Chievo hemma och därefter Milan på San Siro. Och därefter ytterligare en ödesmatch. Och därpå ytterligare en. Det kommer att bli en smärtsam strid ända fram till den 16:e maj strax före klockan fem då säsongens sista match blåses av. Och enda möjligheten att få stå där och jubla är att spela varje match som om den vore vår sista.
Vi börjar imorgon med att plocka ner de flygande åsnorna i den bergmaskiska leråkern som kallas Il Comunale.
