Utvärdering av Bologna del 1: ”Det som varit”
År 2006 börjar lida mot sitt slut, Serie B har tagit jul och nyårsuppehåll. Vad passar då inte bättre än att göra en utvärdering av lagets prestationer hittills?
Bologna gick in i denna säsong som en av favoriterna till att ta en plats i nästa säsongs upplaga av Serie A. Man hade en rutinerad trupp kryddat med några intressanta talanger, man hade helt enkelt en mycket stark trupp. Helt klart starkare än många av dagens Serie A lag, vilket också kändes mycket nödvändigt med tanke på att denna säsongs edition av Serie B kan vara den starkaste någonsin. Lag som Genoa, Juventus, Napoli och Bologna skulle tveklöst platsa i Serie A. Mitt argument får sig en extra skjuts i och med det faktum att inget av dessa lag parkerar högst upp i tabellen. Där finner vi Piacenza och Rimini som troligen kommer att dala lite grann ju närmare våren vi kommer. Att de stått för en magnifik höst kan dock ingen ta ifrån dem, de skulle troligen också klara av spel i Serie A denna säsong. Detta tycker jag är delvis positivt, vi får se en andraliga som håller mycket hög klass. Men då kan man i och för sig undra om klassen på Serie A har dalat något, det tror jag åtminstone. Den eviga frågan om vilken som är världens bästa liga är vid detta lag enormt uttjatad, men jag måste få ett inlägg i den debatten genom att säga så här: Serie A är inte världens bästa liga. Den känns på tok för profillös och slentrianmässig för att vara det. Det är dock inte vad detta ska handla om, detta ska handla om Bologna.
Till denna säsong hade vi fått vantarna på den mycket rutinerade målvakten Francesco Antonioli, han har stått för en alldeles fantastisk höst där han har räddat Bologna undan poängtapp vid flertalet tillfällen. Hade han bara varit 10 år yngre så hade han varit någon många större klubbar haft ögonen på. Tur är väl då att han ändå är 37 år gammal och kan börja avrunda sin långa karriär i Bologna, utan att någon rycker i honom. Mina lovord till honom är stora. Att han varit så pass stabil har gjort att den helt klart duglige ersättaren Roberto Colombo har fått vara utan någon som helst speltid denna säsong. Jag tror inte att han klagar trots detta när han vet om Antoniolis storhet och beskådat hans insatser. Colombo och vår tredjemålvakt Alberto Marzi får därmed sitta lugnt och stilla och vänta på att Antonioli ska lägga av innan de kan göra upp om vilken som ska ta över burväktandet efter honom, såvida inte Bologna köper en ny målvakt förstås. Målvaktsdelen har i alla fall fungerat utomordentligt bra under hösten och är långt ifrån något man oroar sig för inför matcherna.
Ytterbackarna är några som figurerar i anfallsspelet flitigt under Bolognas anfallsvågor. De har bidragit till många utsökta inlägg och rajder längs sina kanter. Nu på slutet har dock Ulivieri gått över till att spela 3-4-3 vilket minskat anfallsutflykterna för Brioschi och de övriga. De tre senaste matcherna är det vi talar om, dessförinnan var uppställningen 4-2-3-1 den som Ulivieri använde sig utav. Resultatet av ändringen har inte inneburit särskilt mycket i själva spelet, men resultatmässigt har det inneburit en vinst, en oavgjord och en förlust på de tre senaste. Det kan jämföras med 3 raka vinster när Renzo använde sig av 4-2-3-1. Om Ulivieri också tycker att det vore till det bättre att byta tillbaka återstår att se, jag tror inte att han gör det hursomhelst. Han lär nog vara fast besluten om att få detta spelsystem att fungera, det gör det ju nu också, men inte till fullo. Själv skulle jag i alla fall helst se att han återgick till 4-2-3-1 som har fungerat fint.
Försvarsarbetet i Bologna har till skillnad mot för målvaktsspelet inte fungerat lika perfekt. Jag minns till exempel när matchen Bologna-Rimini sändes på Eurosport 2 (en match som för övrigt Bologna förlorade med 3-1 i) och Jeda sprang ifrån Terzi utan vidare. Det var en engångsföreteelse, men jag kommer inte ihåg att Antonioli har gjort någon sådan groda till exempel. Mittfältarna och anfallarnas missar syns inte lika mycket, man blir liksom inte lika arg om en anfallare springer offside i ett bra läge som när en försvarare sparkar hål i luften. Det är något som gör en stabil försvarare till något alla tränare drömmer om, så även säkert Ulivieri som har sin kanske svagaste lagdel i mittförsvaret. Hög Serie B klass håller den givetvis ändå, men i jämförelse till anfallarna och mittfältarna så känns mittförsvaret klart underlägsna i de flesta kriterier. Några jättestora misslyckanden eller pinsamma försvarsinsatser har det dock inte varit tal om, fullt godkänd är alla mittbackar i dagens trupp. Torrisi och Mezzano kan såklart inte inkluderas i denna grupp eftersom de inte medverkat särskilt mycket än så länge. Torrisi för att han inte platsat och Mezzano eftersom han gått skadad. Terzi och Castellini är därför de som utgör kärnan av mittbackarna, Terzi som den unge som behöver få lite kött på benen innan Serie A spel och Castellini som den gamle superrutinerade mittbacken som spelat otaliga Serie A matcher. Andrea Costa har varit lite skadad de senaste matcherna och inte spelat, men tidigare under säsongen har även han fått försvara Bologna undan baklängesmål. Det har han gjort bra med tanke på hans unga ålder, född -86 så är han 20 år idag och därmed två år yngre än Terzi. En eventuell uppflyttning till Serie A och ganska mycket matchande där skulle där medföra att Bologna satt på en rejäl guldklimp i talangfulle Costa. För både Bolognas och Costas skulle hoppas jag på en uppflyttning så att vi kan se Andrea blomma ut till en kommande storspelare.
Vi fortsätter, ytterbackarna Daino, Brioschi och Manfredini är de som spelat på kanterna mest och har varit ett mycket fint anfallsalternativ när Bologna gått till attack. Tyvärr så kommer ytterbacksspelet att utnyttjas mindre nu i och med Ulivieris spelsystemsändring, men några minnesvärda saker har de ändå stått för under hösten. Nu i den senaste matchen kan man knappast glömma Brioschi som var inblandad i det mesta. Först genom att göra ett mål, sedan genom att orsaka en straff, därefter genom att få sig en rejäl smäll. Men han kunde spela vidare för att sedan göra en idiotpassning hemåt då Antonioli inte var beredd som höll på att ge Brescias anfallare Serafini fritt fram. Förutom den insatsen har han spelat mycket bra under de gånger han funnits med i matchen. Daino har även han varit en starkt bidragande anledning till att Bologna varit så farliga längs kanterna, den senaste tiden har han dock varit skadad vilket gjort att han inte medverkat på sistone. Skadad var även Manfredini i början av säsongen vilket höll honom borta från spel, de gånger han spelat har han i alla fall gjort det förträffligt och det kan även sägas om Daino.
Dags att gå upp en bit i banan där vi hittar mittfältet, ett mittfält som varit stundtals strålande och kanske det bästa i Serie B vissa stunder. En underbar mix av gamla, unga, kreativa, hårdjobbande, ja alla sorters mittfältare finner vi hos Bolognas mittfält. Den hårdjobbande och mer tillbakadragne Amoroso är den som syns minst i det offensiva spelet, men oj så han jobbar. Några minnesvärda sekvenser har han tyvärr inte inblandat sig i (ett mål har han ändå mäktat med), men en stor eloge ska han ändå ha för sitt slit. Amoroso står för den defensiva mittfältsbiten, den offensiva och kreativa sådan står en fransman vid namn Mourad Meghni för. Mourad ligger bakom mycket för Bolognas offensiva anfallsspel, om inte allt. Det mesta centrala går igenom honom och han har imponerat stundtals där han visat att han är en riktigt intressant framtidsman. Så lät det även för några år sedan då han spelade med Bologna i Serie A säsongen 2002/03 där han stod för 2 mål på 8 matcher. Han var vid den tiden bara 18 år och många trodde att han skulle bli en lysande fransk stjärna framöver, den efterföljande säsongen gick tyvärr inte lika bra. 12 matcher och inga mål följdes 17 matcher och 3 mål säsongen därpå. Skador hindrade hans utveckling olyckligtvis och han lånades ut till franska Sochuax förra säsongen där han inte heller fick något genombrott. Men nu är han äntligen på gång, han har varit en av de absolut bäste Bolognaspelarna denna höst och den fina formen lär fortsätta under våren tror jag.
Åldermännen Lamberto Zauli och Emanuele Filippini samt Bolognalegenden Carlo Nervo har även de spelat fotboll under hösten. Bäst av dem har utan tvekan Zauli varit som fungerar lysande tillsammans med Meghni. Många trodde säkert att han var slut när han kom till Bologna inför den förra säsongen, men han har visat att han fortfarande håller hög och jämn klass på sitt spel. Inlånade Filippini fick från början av säsongen inte mycket speltid, men på senare tid har han fått spela alltmer och börjat ta för sig allt eftersom. Någon ordinarie spelare kan vi inte kalla honom för men okej insats hittills har han trots allt stått för. Legenden Nervo har däremot inte haft det fullt lika lätt, hur mycket legend han än är för alla Rossoblú supportrar så har tiden kanske hunnit ikapp honom nu, eller så har han bara haft en formsvacka. I många matcher har han ofta blivit utbytt, om det är p.g.a. att han inte orkar fulla 90 minuter eller om det är för att Ulivieri precis som jag tycker att han är för dålig är svårt att avgöra men bra har han inte varit. Vi får verkligen hoppas på ett bättre 2007 än vad 2006 var för den gamle Nervo.
Amoroso, Zauli och Meghni i all ära. Men den som jag anser har varit bäst på mittfältet hittills är Nicola Mingazzini. Han har både stått för ett massivt defensivt arbete tillsammans med Amoroso på mitten, och samtidigt även ett mycket bra offensivt sådant där han agerat lekkamrat med Zauli och Meghni. En fantastisk höst för Mingazzini som är en av de mest givna spelarna i Bologna, utan tvekan. Förutom de mittfältare som tagits upp nu, finns även den betydligt yngre Michael Vincenzi att tillgå, men endast 19 år gammal är han kanske ingen som man ska förvänta sig på tok för mycket av. En intressant fotbollsspelare har han potential att bli om allt går bra de kommande åren. En annan ung talang finns i Piermario Morosini som är inlånad från Udinese, Piermario har endast medverkat i en match så här långt. Goda möjligheter finns i alla fall för honom att få spela mer nu under våren skulle jag tippa på. Den mycket allsidige serben Vlado Smit är sist ut ifrån mittfältsdelen, han har varit skadad och petad under en mycket lång tid i höst. På senare tid har han som tur är fått chansen vid ett par tillfällen, de gånger han spelat han gjort det bra och utgör en mycket bra ersättare både till försvaret och mittfältet. Bara han inte tröttnar på den lilla speltid han får så har vi vår egen ”super-sub” här igenom Vlado.
Målvakterna, försvaret och mittfältet avklarat. Då var det bara en del kvar, den som är tänkt att göra mål, nämligen anfallet. Den klart mest lysande stjärnan heter Claudio Bellucci, inget snack om saken. Dessutom har han enligt de italienska spelarbetygen varit den bäste spelaren också, följt av bland annat Mingazzini. Inte så konstigt kan tyckas, 11 mål på 17 matcher medför respekt och lägg därtill till en stor bit av arbetskapacitet och kämpavilja så har du en utmärkt anfallsspelare. Han är en mycket het kandidat till att vinna skytteligan och har varit, och är guld värd för Bologna. Den som ofta fått ackompanjera honom på topp är Massimo Marazzina, en anfallare som spelat runt i olika italienska klubbar genom sin karriär. Den här säsongen har han kanske hittat ”rätt” ändå, så många mål har det inte blivit (14/4) men med tanke på att han och Bellucci utgör en fruktad duo på topp så har han ändå genomfört en fullt godkänd höstsäsong. 4 mål från Marazzina alltså, 2 mål har det kommit ifrån Della Rocca.
Den forne supertalangen, som gjorde Serie A debut säsongen 2000/01. Den säsongen var han endast 16-17 år (17 när debuten kom om jag inte minns fe) och många trodde att han skulle bli något stort. Men karriären har gått lite i stå på senare år och Luigi Della Rocca har inte kunnat uppnå sin fulla potential riktigt än. Under hösten har det i alla fall gått skapligt för honom och han har fullföljt sitt uppdrag som inhoppare utan några större problem. De sista matcherna innan uppehållet har dessutom varit riktigt bra ifrån hans sida vilket vittnar om att formkurvan pekar uppåt. Någon som däremot inte haft det lika lätt är Giacomo Cipriani som inte medverkat ett dug än så länge, skadad som han varit har han fått bevittna Bologna från läktaren än så länge. Snart borde han dock vara tillbaka, några matcher borde han hinna med innan säsongen är slut tycker man. Inte bara Cipriani har gått skadad, Enrico Fantini har varit mycket skadebenägen denna säsong likaså. 3 matcher har han medverkat i, inte mycket men han är på väg tillbaka för att stärka konkurrensen i anfallet. Någon objektiv bedömning av hans prestationer så här långt är i alla fall svår att ge med tanke på de fåtal minuter han spelat. Ingen lagdel är fulländad om det inte finns någon talang med, i anfallet finner vi Vincenzo Pellecchia, 21 åringen (fyllde 21 den 23:e december) som nästan drunknat i den mördande konkurrensen i anfallet. Precis som för Cipriani så har han inte spelat en minut så här långt, ett par gånger har han i alla fall funnits med på bänken för att se och lära.
Renzo Ulivieri hade en lite oturlig inledning på säsongen då vi förlorade några matcher på nonchalans och ett par matcher där vi släppt in motståndarlagen i matchen då de varit nere för räkning. Överlag så har han gjort en klart godkänd insats från bänken, det är bara att hoppas att han kan motivera laget om de kommer in i en potentiell formsvacka så att inte de större stjärnorna tappar sugen. Det tror jag dock inte att det ska vara någon fara för, framtiden och mycket mer behandlas i del 2 ”Vad som komma skall” som jag räknar med att publicera dagarna efter nyår. Till dess, njut av att vi hänger med i toppen och det vackra anfallsspelet som vi bjuder på, och framförallt gott nytt år!
