Bolognaredaktionen utökas
Jag har sedan barnsben egentligen alltid föredragit hockey framför fotboll. Jag växte upp i en familj som något smått ironiskt och motsägandes gled in i hockeyvärlden och allt som kommer med den.
Faren min hade aldrig spelat hockey organiserat och jag och min bror hade egentligen aldrig blivit exponerade för hockeyn fram till den dag då min bror kom hem från skolan och sade att han minsann ville börja spela hockey.
Efter det följde många år av träning, matchning, samtal vid middagsbordet, samtal i bilen på väg till och från träning. Allt handlade om hockey. Självklart spelade jag fotboll som ett komplement till ishockeyn, men jag fastnade aldrig riktigt starkt för sporten fotboll som jag gjorde för sporten ishockey. Frågar du mig idag så har jag fortfarande inget riktigt bra svar på varför intresset för hockeyn var så mycket större än intresset för fotbollen. Det kan ha att göra med de fysiska aspekterna av ishockeyn och kampmomentet som du upplever på ett helt annorlunda sätt än det du gör i fotbollen. Jag har alltid spelat och alltid föredragit en fysisk typ av ishockey vilket rent uppenbart sätter min kärlek till den italienska fotbollen i ett problematiskt perspektiv.
Den italienska fotbollen har aldrig varit någon fysisk fotboll. Den har fått en stämpel på sig om att vara tråkig på grund av att den under perioder har förordat ett starkt försvarsspel. Men det är något som jag aldrig upplevt negativt. Samtidigt har jag inte heller förstått kritiken då jag har suttit i timmar efter timmar och sett Serie A matcher och bara väntat på den där sekunden av magi, den där individuella prestationen som skulle avgöra en taktisk väl genomförd match av båda lagen.
Jag minns att hösten 1999 så drog jag på mig en allvarlig skada och kunde inte träna ishockey på ca två månader. För att komma undan tristessen bänkade jag mig varje helg framför familjens tv för att följa lagen i de tre stora ligorna. Under denna period såg jag i genomsnitt sex matcher per helg. Två italienska, två engelska och slutligen två spanska matcher. Av min förkärlek för fysiskt spel så skulle man tro att första prioriteringen var den engelska ligan. Men av någon underlig anledning så attraherades jag mest utav den italienska fotbollen och Serie A. Jag kan fortfarande inte förklara exakt var det var som tilldrog mig, för jag fann alltid saker som irriterade mig med de italienska sändningarna. Var det inte Jesper Hussfelts konstanta vrålande vid varje mål eller målchans så var det att de italienska producenterna hade, av någon underlig anledning, skruvat ned volymen på mikrofonerna som placerats ut runt omkring arenan så att man knappt hörde publiken. Men ingenting av ovannämnda anledningar kunde få mitt intresse för calcion i brygga.
Att det blev Bologna för min del kan säkerligen förklaras med att det spelade en del svenskar i klubben under denna tidsepok. Kenneth Andersson startade sin Bolognakarriär 1996 och fick senare sällskap av både Teddy Lucic och Klas Ingesson. Det är och var dock ingen direkt anledning till att jag föll för laget i de blårödrandiga tröjorna. Men på grund av nämnda svenskar valde Canal+ att visa många matcher från Stadio Renato Dall´Ara. Efter att vecka in och vecka ut följt Bolognas öde framför tv-rutan skapades således ett intresse för klubben. Inte nog med att tröjan och färgkombinationen är så vacker så representerade spelare som Giuseppe Signori, Gianluca Pagliuca och min efter en tids följande personlige favorit Julio Cruz klubben.
Till sist.
Jag önskar att förmedla min bild av italiensk fotboll i allmänhet och Bologna i synnerhet.
Väl mött!